*Lösning, fys-kem. Bringas en fast kropp, t. ex. socker, i beröring med en vätska, t. ex. vatten, så försvinner skenbart en del af den fasta kroppen och vätskan får nya egenskaper — i nu anförda exempel söt smak, högre specifik vigt, högre kokpunkt o. s. v. än förut. Genom rent fysiska medel, såsom afdunstning eller utfrysning, kan man emellertid afskilja ur denna nya vätska två kroppar, nämligen den fasta kroppen (sockret) och den ursprungliga vätskan (vattnet, som eventuelt afskiljes i form af gas eller fast kropp, is). Man säger derför, att den fasta kroppen i den resulterande vätskan (lösningen) varit löst, och den ursprungliga vätskan (vattnet) kallas för den fasta kroppens (sockrets) lösningsmedel. — Man säger också ofta, att en metall, t. ex. zink, löser sig i en syra, t. ex. svafvelsyra, och den så resulterande lösningen kallas stundom (zink)lösning. Detta är emellertid ett oegentligt uttryck, ty dervid sker en kemisk förändring af (svafvel)syran, i det denna mister sitt väte, och metallen (zinken) kan ej häller medelst fysiska hjelpmedel återvinnas ur vätskan i fråga, som i sjelfva verket är en lösning af ett metallsalt (zinksulfat) och ej af metall (zink). — Man föreställer sig, att vid lösningsprocessen den fasta kroppens molekyler attraheras af lösningsmedlets och detta i dess högre grad, ju flere molekyler af lösningsmedlet komma på en molekyl af den lösta kroppen. Lösningsprocessen kan derför pågå endast till en viss gräns, då attraktionen mellan en molekyl af den fasta kroppen och lösningsmedlet blir lika stor med attraktionen mellan den förra och återstående olösta delar af den fasta kroppen. Lösningen i fråga säges då vara mättad, och den mängd af den fasta kroppen, som finnes i en kubikcentimeter af den mättade lösningen, kallas för den fasta kroppens löslighet i det gifna lösningsmedlet. Sagda gräns är i allmänhet föränderlig med temperaturen, och den fasta kroppens löslighet växer med temperaturen, om lösningsprocessen är förbunden med en värmeabsorption (det vanligaste fallet), aftager deremot med stigande temperatur, om vid lösningsprocessen värme utvecklas (t. ex. gips) i enlighet med den mekaniska värmeteoriens fordringar.
Likasom en fast kropp kan äfven en vätska lösas i en annan vätska, t. ex. alkohol eller eter i vatten. I några fall, såsom för alkohol och vatten, kunna vätskorna blandas i alla proportioner — lösligheten säges då vara obegränsad —, i andra åter, såsom för eter och vatten vid vanlig temperatur, är den likasom för fasta kroppar begränsad och följer samma lagar, som nyss angifvits. I dylika fall är det ofta svårt att afgöra hvad som är lösnings-, medel och hvad som är löst kropp. Vanligen anger man den vätska, som förefinnes i större mängd i lösningen, såsom lösningsmedel. När en vätska, t. ex. eter, endast till en viss grad löses i en annan, t. ex. vatten, erhåller man två lösningar: den ena af den förra vätskan (eter) i den senare (vatten), den andra af den senare vätskan (vatten) i den förra (eter).
Likasom en vätska kan lösa sig i en annan vätska, så kan äfven en gas, t. ex. kolsyra, lösa sig i en vätska, t. ex. vatten, hvilken företeelse fått namnet absorption (se d. o.). I detta fall gäller en särskild lag, funnen af Henry, som säger, att då jämnvigt inträdt mellan gasen och lösningen, står gasens koncentration i lösningen och dess koncentration i gastillstånd i ett bestämdt förhållande, kalladt absorptionskoefficient. Om man således har kolsyra öfver en lösning af kolsyra i vatten och fördubblar kolsyregasens koncentration (genom att fördubbla dess tryck), så fördubblas äfven kolsyrans koncentration i vattenlösningen. Absorptionskoefficienten ändras med temperaturen efter samma lag som ofvan angifvits för löslighetens motsvarande ändring. Af de olika gasernas förhållande i berörda afseende kan man sluta sig till, att i allmänhet gasabsorption eger rum under värmeutveckling, utom vid lösning af vätgas i vatten, som synes ske utan någon slags värmeförändring. Henrys lag kan utsträckas till andra kroppar än gaser, dock fordras alltid för dess giltighet, att kroppen i fråga skall hafva samma molekylarstorlek i lösning och i det andra i fråga varande tillståndet. Gaser kunna blandas med hvarandra i alla förhållanden. Gaser ansågos förr ej kunna lösa andra kroppar. Emellertid synas nyare erfarenheter gifva vid handen, att detta beror endast derpå, att gaserna i allmänhet innehålla föga materia på volymsenheten (1 kbcm.) och till följd deraf utöfva ringa attraktion; när åter gaserna äro starkt koncentrerade, såsom i närheten af den kritiska punkten, kunna de stundom lösa fasta och flytande kroppar.
Äfven fasta kroppar kunna lösa hvarandra, såsom vid sammankristallisering af isomorfa (se d. o.) kroppar.
Oaktadt lösningarna spela den största rol inom naturen (man erinre sig hafs- och flodvattnet samt de fysiologiska vätskorna såsom blod och magsaft), var deras natur jämförelsevis föga studerad intill de senaste två årtiondena, då en fullständig omgestaltning af detta område egde rum till följd af Raoults undersökningar angående lösningars ångtryck och fryspunkt samt den derpå följande storartade upptäckten af van't Hoff, att samma lagar gälla för lösningar som för gaser (se Osmotiskt tryck. Suppl.) och slutligen den elektrolytiska dissociationsteoriens (se Dissociation. Suppl.) genomförande inom fysikens och kemiens vigtigaste områden. Likasom upptäckten af gaslagarna i slutet af 1700- och början af 1800-talet satte prägeln på de rationella naturvetenskapernas utveckling vid sagda tid, så har den noggranna undersökningen af lösningarnas förhållande och dermed förenade vidtgående upptäckter mer än något annat karakteriserat och betingat dessa vetenskapers utveckling vid 1800-talets slut. S. A–s.