Löwenhjelm, svensk adlig slägt, härstammar från värmländske prestsonen Gudmund Nordberg (f. 1656, d. 1739 såsom f. d. hofrättsrad i Göta hofrätt), hvilken var sonsons son af en till Sverige inflyttad vallon. Han adlades 1725 med namnet L. En af hans söner, Karl Gustaf L. (se L. 1), blef 1747 friherre och 1762 grefve. Den grefliga ätten utdog år 1861 på manssidan med Karl Axel L. (se L. 3).
1. Löwenhjelm, Karl Gustaf (han hette före faderns adlande, 1725, Nordberg; se ofvan), grefve, kanslipresident, född d. 5 Jan. 1701 på Ströms gård i Kila socken, Värmlands län, blef, efter akademiska studier i Upsala (1717--19) och tjänstgöring inom Göta hofrätt, 1729 häradshöfding »på Dal» och erhöll 1738 transport till dåv. Vester-Sysslets domsaga i Värmland. Från år 1738 framträder han å riksdagarna såsom en af hattpartiets mera framstående män, verksam särskildt i Statsdeputationen. Vid 1740--41 års riksdag var han ledamot af den krigslystna Mindre sekreta deputationen och af det förstärkta »Sekretissimum» samt utsågs till en af de tio deputerade, hvilka, sedan man beslutit sig för krig mot Ryssland, fingo i uppdrag att jämte landtmarskalken (Lewenhaupt) på förhand bestämma fredsvilkoren. Det var L.. som åt de deputerade uppsatte de tre öfvermodiga skrifvelser, hvilka förseglade lemnades till regeringen för att alltefter som kriget artade sig brytas och läggas till grund för fredsunderhandlingarna. Det herskande partiet underlät icke att utmärka och befordra en sådan vapendragare. så mycket mindre som L:s ovanliga ämbetsmannaduglighet gjorde honom synnerligt lämplig för högre värf. Han blef bankofullmäktig (1745--51), en revisionssekreteraresyssla tillskapades åt honom (1741), han insattes i lagkommissionen (1741--49), utnämndes 1747 till justitiekansler och friherre, erhöll s. å. den främsta platsen bland fullmäktige i det nyinrättade Jernkontoret (han var stor bruksegare i Värmland) samt utnämndes 1750 till president i Svea hofrätt och 1751 till riksråd. Han hade vid den tiden börjat i en och annan fråga skilja sig från hattpartiets ytterlighetsmän. I rådet förde han vid många tillfällen den formella laglighetens talan samt utvecklade stor ifver, då det gällde att till räddande af rikets ekonomiska ställning inskränka, senare rent af förbjuda, bränvinsbränningen samt hämma den tilltagande lyxen. (Den stränga öfverflödsförordningen af d. 4 Nov. 1756 var ett verk af L.) Till rådspluralitetens beslut att indraga Sverige i krig med Preussen (1757) gaf han visserligen för enighetens skull sitt bifall, men uttalade otvetydigt och vid flere tillfällen såsom sin åsigt att rådet i denna sak öfverskridit sin befogenhet. Också var L. den ende rådsherre, som undantogs från den skrapa, hvilken vid 1760--62 års riksdag tilldelades rådet. Vid samma riksdag belönades han med 20,000 dlr s. m. för sitt gagnande arbete såsom ordförande i den för kriget inrättade utredningskommissionen. 1762 blef L. grefve och förordnades till ordförande i lagkommissionen. Till 1765 års ständer, då mössorna fullständigt togo makten, författade han å regeringens vägnar den sekreta propositionen öfver inrikes ärendena, hvilken uppriktigt blottade det bedröfliga tillståndet. Den 9 Sept. 1765 utnämndes L., efter Kl. Ekeblad, till kanslipresident. Hans uppgift blef nu att utan öfvergifvande af subsidieförbundet med Frankrike verkställa ett försigtigt närmande till England och Ryssland. Ett förbund med England undertecknades också, d. 5 Febr. 1766, men följden blef, att Frankrike förklarade sig löst från sina förbindelser. L. afled i Stockholm d. 7 Mars 1768. -- Ryktet om att L. vore mottaglig för utländskt guld fördunklade i någon mån det anseende han vann för ämbetsskicklighet, drift, lärdom och vältalighet. L. var sedan 1746 ledamot af Vetenskapsakademien och sedan 1762 Lunds universitets kansler; i sistnämnda befattning verkade han nitiskt för undanrödjandet af åtskilliga missförhållanden vid lärosätet. Lofordade äro de tal L. höll vid tvänne tillfällen, då han nedlade presidiet i Vetenskapsakademien: Tal om landtskötsel (1751) och Tal om ungdomens upfostran i ett välbestäldt regemente (1767). G. V. G.
2. Löwenhjelm, Gustaf Karl Fredrik, grefve, krigare, diplomat, den föregåendes sonson, son af hofkansleren, ministern grefve Fredrik Adolf L. (f. 1743, d. 1810), föddes i Stockholm d. 6 Okt. 1771. Han uppfostrades vid Strassburgs universitet åren 1781--87 i sällskap med sin yngre broder Karl Axel och fördes efter återkomsten hem ut i lifvet under synnerligen gynsamma yttre förhållanden. Enligt tidens sed hade han redan helt späd inskrifvits i ett regementes rullor; nu nämndes han till löjtnant vid Lätta dragonerna och vann jämväl anställning vid hofvet, i konungens omedelbara närhet, samt erhöll således rikt tillfälle att utveckla den ridderlighet och älskvärdhet, som voro utmärkande drag i hans karakter. Med sitt regemente deltog han i 1788--90 års ryska krig, derunder avancerande till ryttmästare. Under åren närmast efter Gustaf III:s död egnade han sig tämligen odeladt åt krigarens yrke och tillvann sig genom åtskilliga uppsatser i rytteritaktiken, tjenstereglementen o. dyl. stort anseende såsom duglig militär. Praktiskt fick han tillfälle att visa sig som sådan dels såsom kavalleri-inspektör 1805--09, dels såsom öfverste och generaladjutant i Pommern och Lauenburg 1805--06, dels ock i början af Finska kriget 1808 såsom stabschef, till dess han vid Pyhäjoki svårt sårad föll i rysk fångenskap. Först efter 1809 års statshvälfning utvexlades han och deltog omedelbart derefter i expeditionen till Vesterbotten. Det var dock först Karl Johans ankomst till Sverige och de omedelbart derpå i rask följd sig utvecklande stora verldshistoriska händelserna, som gåfvo L. tillfälle att rätt visa sin begåfning. Sjelf hade han jämte sin broder vid tronföljarevalet i Örebro 1810 arbetat för de danska föreningsplanerna och befarat, att Sverige under en af Napoleons f. d. marskalkar skulle sjunka ned till ett franskt lydrike. Men bröderna L. voro bland de förste, som af den nyanlände tronföljaren erhöllo förtroendet om planer i helt andra syften och af honom under de följande åren gång på gång användes i de vigtiga och grannlaga beskickningar, som föregingo åtgärderna för Napoleons störtande. L. förde sålunda flere gånger den svenske kronprinsens bud till kejsar Alexander, var närvarande i Trachenberg (1813), då krigsplanen mot Napoleon afhandlades, och gjorde såsom generaladjutant fälttågen i Tyskland, Frankrike, Danmark och Norge (1813--14) samt utnämndes efter fredssluten till minister, först i Wien (1816--17) och derefter (1818) i Paris. Om det ur alla synpunkter utmärkta sätt, hvarpå L. ända in i sitt 85:te år der bevakade Sveriges intressen hos mångfaldigt vexlande franska styrelser, derom råder ej mer än en mening. Hans redbarhet, duglighet och fosterländska sinnelag, hans utomordentliga välvilja och gästfrihet mot resande landsmän, af hvad samhällsställning de vara månde, hans storartade mecenatskap och frikostiga välgörenhet beredde honom tidigt en popularitet, som aldrig förlorades. Om Sveriges ära var han ytterligt mån. Betecknande i detta hänseende, liksom ock för hans sinnes ända in i ålderns dagar ungdomliga liflighet, är den utmaning han riktade till Frankrikes krigsminister, marskalk Sebastiani, då denne under en debatt i kamrarna nämnt Sverige bland makter af tredje ordningen, och som endast afböjdes genom formlig afbön från Sebastianis sida. Sin rappell i början af år 1856 hade den åldrige svårt att förlika sig vid och öfverlefde den också endast helt kort. Han dog i Stockholm d. 29 Juli 1856. -- Under vistelsen i Paris hade L. utnämnts till general (1826), generalinspektör för kavalleriet (1833) och excellens (1837) samt var sistnämnda år ifrågasatt till utrikes statsminister. I regeln infann han sig alltid på permission vid riksdagarna och deltog med lif och lust i förhandlingarna. Hans ströskrift Om styrelsens organisation (1830; 4:de uppl. 1834) var ej utan inflytande på departementalstyrelsens införande. Nya Trollhätte-kanal förordade han ifrigt och blef förste ordförande i dess direktion. Slutligen bör ej häller förgätas, att L. till sin öfriga omfattande verksamhet också i nära sex år (från d. 1 Juli 1812 till d. 26 Maj 1818) hade chefskapet för de kungliga teatrarna, hvilka under hans synnerligen lyckliga styrelse sammansmältes, hvarjämte deras elevskolors och pensionsinrättningars bildande är hans verk. Hans efterlemnade betydliga samling af bref och skrifter af historiskt innehåll, angående i synnerhet tilldragelserna 1809--16, är deponerad i Riksarkivet, men får ej offentliggöras förr än efter d. 1 Okt. 1905. J. H.
3. Löwenhjelm, Karl Axel, grefve, krigare, diplomat, statsman, den förres broder, föddes i Stockholm d. 3 Nov. 1772. Verklig duglighet och personlig älskvärdhet i rikt mått påskyndade L:s befordringar. Han deltog i krigsoperationerna i Finland (1788--90), i Pommern (1807), vid norska gränsen och på Åland (1809) samt avancerade derunder till öfverstelöjtnant vid Kronobergs regemente (1808). 1811 utnämndes han till chef för Vestgötadals regemente, 1812 till generaladjutant och 1814 till generalmajor. 1815 fick han generallöjtnants n. h. o. v. och 1816 befälet öfver 8:de infanteribrigaden, hvilket han lemnade 1824. Samtidigt avancerade han på hofvägen till öfverstekammarjunkare (1816). Sina diplomatiska lärospån gjorde han såsom »legationskavaljer» i Konstantniopel (1791--95). Af verklig betydenhet blef hans verksamhet såsom envoyé i S:t Petersburg 1812--18, hvarunder han med Ryssland afslöt det fördrag (d. 5 April 1812), som åt Sverige garanterade Norge. Han följde derefter kejsar Alexander under hela kriget mot Napoleon i Ryssland, Tyskland och Frankrike (1812--14) samt deltog såsom Sveriges ombud i kongresserna i Châtillon (1814) och Wien (1814-- 15). Först efter Karl Johans tronbestigning (1818) öppnades för L. den egentliga civila ämbetsmannabanan; han blef 1819 president i Krigskollegium och var 1822--39 statsråd. En kortare tid (1825--26) tjenstgjorde han såsom ordförande i Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket samt var från 1838 till sin död ordförande i Tabellkommissionen. Några smärre skrifter: Tankar om fängelser och korrektionsinrättningar (1826), Om hypotheksföreningar (1832), Om kommunalstyrelsen och penitentiärsystemet (1839) och Försök till en kritisk undersökning af vissa delar af 1809 års grundlag (1844), vittna otvetydigt om högre intressen än de för löpande ärendens behandling. 1807 invaldes L. till led. af Krigsvet.-akad. -- Till sina politiska åsigter var L. strängt konservativ, men ställde ock stora fordringar på de styrande. Framstående drag i hans karakter voro för öfrigt djup religiositet, omfattande menniskokärlek och en stark böjelse för allt mystiskt (L. var bl. a. stor magnetisör). Han afled i Stockholm den 9 Juni 1861. J. H.
4. Löwenhjelm, Karl Gustaf, grefve, militär, diplomat, de två föregåendes kusins son, föddes d. 31 Jan. 1790 å fideikommisset Long, i Grums socken, Värmlands län, och blef 1808 kornett vid Lifregementets husarkår. 1812--14 var han attaché vid svenska beskickningen i Petersburg och deltog derunder såsom medlem af Bennigsens och kejsar Alexander I:s staber i kampen mot Napoleon. Efter sin hemkomst befordrades L. snabbt. 1818 utnämndes han till chef för kronprinsen Oskars stab och 1821 till öfverste i armén och generalstaben. 1824 blef L. ministerresident i Turkiet samt generalkonsul i Levanten och var från 1827 svensk envoyé i Wien, tillika (från 1828) ackrediterad vid bajerska hofvet, men lemnade 1843 den diplomatiska banan för att tillträda landshöfdingeplatsen i Göteborgs och Bohus län. 1847 utnämndes han till generalbefälhafvare i tredje militärdistriktet (1835 hade han befordrats till generalmajor och 1844 till generallöjtnant). Sommaren 1848 förde han befälet öfver de svenska interventionstrupperna på Fyen. 1856 tog L. afsked ur krigstjensten. Död på Long d. 18 Maj 1858.