Lund, uppstad i Malmöhus län med rikets andra universitet och säte för biskopen öfver Lunds stift, är beläget omkr. 8 km. från Öresund på den bördiga skånska slätten. Stadens hela areal utgör 1,124 har, hvaraf den egentliga stadsplanen, en sluttning från n. till s., upptager omkr. 90 har. De bebyggda tomternas antal uppgick 1880 till 892. Det sammanlagda taxeringsvärdet utgjorde s. å. 15,640,700 kr., deraf 1,526,400 kr. för stadens jordar, hvilka omfatta nära 1,000 har af yppersta beskaffenhet. I allmänhet kan staden icke sägas vara välbyggd. De flesta gatorna äro ännu trånga och krokiga; dock har den sista tiden genom regleringar och ökad byggnadsverksamhet härutinnan medfört stora förändringar. Ett af de vackraste partier någon svensk stad har att uppvisa utgöres af den mångbesjungna parken Lundagård och den der in till stötande Tegnérsplatsen, som prydes af Tegnérstatyn, modellerad af Qvarnström och rest år 1853. Der ligga också de förnämsta offentliga byggnaderna, den åldriga domkyrkan (se Lunds domkyrka), universitetshuset, fullbordadt 1882, biblioteket, akademiska föreningens hus (från 1851) och museum. I öfrigt märkas det stora länslasarettet, fardigbygdt 1885, biskopsresidenset, astronomiska observatoriet samt fysiska och botaniska institutionerna. Ett stort behag eger L. i sina vidsträckta och väl vårdade promenader och trädgårdsanläggningar, såsom Helgonabacken (se d. o.), Botaniska trädgården, Östra och Gyllenkrookska promenaderna samt Parkbolagets trädgård. Den utpräglade karakter af universitets- och stiftsstad L. förut egde har sedan några årtionden mycket ändrats genom tilltagande handel och näringar samt ökade kommunikationer. Antalet handlande uppgick år 1883 till 365, med 158 biträden; handtverkarna voro 318, med 785 arbetare. Af fabriker räknades s. å. 28 (bland dem 2 gjuterier och mekaniska verkstäder), hvilka sysselsatte 626 arbetare och hade ett tillverkningsvärde af 939,255 kr. Kreaturs- och i synnerhet hästmarknaderna (under fastan) äro de förnämsta i södra Sverige, liksom provinsens spanmålshandel har en af sina vigtigaste vägar öfver L. Stadens eget jordbruk utgör en ingalunda ovigtig näring. Med moderna samfärdsmedel är L. tillgodosedt såsom station vid Södra stambanan och utgångspunkt för L.--Trelleborgs och L.--Kjeflinge jernvägar. Penningeverk och försäkringsbolag äro Skånska hypoteksföreningen, stiftad 1836, den äldsta i riket, Skånska brandförsäkringsinrättningen m. fl., Skånska lifränteoch kapitalförsäkringsanstalten, 3 sparbanker jämte afdelningar för Skånes och Kristianstads enskilda banker. -- Universitetet i L. (se Lunds universitet) har under mer än tvänne sekel varit en af härdarna för lärdom och vetenskaplig forskning i vårt land. I förbindelse med detsamma stå Fysiografiska sällskapet och flere andra vetenskapliga fackföreningar. Akademiska föreningen, stiftad 1830, har till syfte utvecklingen och förädlingen af det sociala lifvet vid universitetet. Katedralskolan, stadens högre allmänna läroverk, som uppvuxit ur den år 1085 af Knut den helige inrättade domskolan, är den äldsta offentliga läroanstalt i Norden och f. n. en af de fem i vårt land, der profårskurs för lärarebeställning genomgås. I öfrigt märkas L:s privata elementarskola, med dimissionsrätt till universitetet, högre elementarläroverket för flickor, folkskolelärare-seminariet, fyra folkskolor, åtskilliga småskolor och enskilda undervisningsanstalter, en söndags- och aftonskola och ett stadsbibliotek. Jämte en stifts- och en missionstidning utkomma på platsen »Lunds veckoblad» (se d. o.; 3 ggr i veckan), »Folkets tidning» (2 ggr) och »Lund» (3 ggr). -- Vid 1884 års slut uppgick folkmängden till 14,622 pers. (1874: 11,680). Stadens tillgångar år 1883 voro 902,971 kr., skulderna 1,060,861 kr. Pr bevillningskrona utdebiterades 3 kr. 74 öre för fast egendom, 3 kr. 71 öre för inkomst af kapital eller arbete. Staden sänder 1 representant till riksdagens andra kammare. Tillsammans med annexet Lunds landsförsamling (1,250 har; 1,205 innev., 1884) utgör L. ett prebende af 1:sta klassen, Torna kontrakt, L:s stift. -- På stadens område ligger i n. v. S:t Liborius' hög, mera bekant under den förvrängda namnformen »Sliparebacken», der fordom de danske konungarna emottogo hyllning af de skånska landskapen (Skåne, Halland ooh Bleking). Platsen bär sedan 1882 en minnessten öfver slaget vid L. -- I närheten af L. märkas Råby räddningsinstitut (1838), Skånes anstalt för döfstumma (1871), Malmöhus läns idiotanstalt (1878) och Hospitalet för sinnessjuke (1879), den största inrättning af detta slag i Sverige.
L. räknar sina anor tillbaka till hednatiden. Sitt namn har det af en offerlund, som låg straxt ö. om staden, och hvaraf spår funnos qvar ännu i början af 19:de årh. Staden omnämnes i historien första gången omkr. 940, då den plundrades och brändes af isländska vikingar, hvilka foro uppför den då och äfven långt senare segelbara Höjeå. Sedan kristendomen vunnit inträde i landet, och Skåne, som då tillhörde Danmark, kort derefter (1048) blifvit skildt från Roskilde stift, blef L. (s. å.) biskopssäte, och dermed inleddes för staden en period af makt och anseende, som räckte nästan till medeltidens slut. Under den tredje i ordningen af dess biskopar, Richvald, lades af Knut den helige, konung i Danmark (1080--86), grunden till Laurentiuskyrkan, den nuvarande katedralen, som under åtta sekel spelat en så framstående rol i stadens öden och utveckling. Den storartade kyrkobyggnaden, som ej fick sin like i Norden, var den närmaste anledningen till att Danmarks 1104 inrättade ärkebiskopsstol fick sin plats i L. Lunda-biskopen Asker Svensson bekläddes dervid med primatet öfver Nordens alla tre riken. L. blef i och med detsamma Danmarks andliga hufvudstad, der kyrkofurstarna i makt och myndighet täflade med konungarna. Omkring domkyrkan uppväxte efter hand icke färre än 22 andra kyrkor och 7 kloster, och det rika underhåll, som strömmade till alla dessa inrättningar, kom äfven staden i öfrigt till godo, hvilken i synnerhet under 12:te--13:de årh. växte sjelfva konungaresidenset Roskilde öfver hufvudet. Under loppet af 400 år ledde 31 ärkebiskopar från L. kyrkans angelägenheter. I synnerhet de fyra förste, Asker, Eskil, Absalon och Andreas Sunesson, hvilka innehade ämbetet i sammanlagdt öfver 100 år, hafva åt efterverlden lemnat frejdade namn såväl genom lärdom som genom yttre stordåd. -- Med stadens politiska historia under denna tid sammanfalla de stora bondeupproren i 11:te och 12:te årh., äfvensom Skånes pantsättning åt grefven af Holstein i början af 13:de årh., hvaraf följden blef en resning, under hvilken 300 holsteinska herrar dödades i sjelfva domkyrkan. L. gaf sig derefter med det öfriga Skåne under Sverige, 1332, men 1360 återtogs provinsen af Valdemar Atterdag. Af honom erhöll staden följande år sina privilegier. Från Sverige kom det slag, som gjorde slut på L:s storhetsdagar. Det var år 1452, då Karl Knutsson med sin här bröt in i Skåne, hvarvid L. brändes och sköflades samt domkyrkan med nöd undgick samma öde. Efter denna hemsökelse blef L. aldrig mera hvad det varit; den lyftning, som under närmaste tid kunde spåras, tillintetgjordes vid reformationens införande, då ärkebiskopsdömet upphäfdes, dess rika inkomster slogos under kronan, klostren nedrefvos och staden nedsjönk till en småstad. Det enda, som påminde om forna dagar, var den ärevördiga dômen samt biskopsstolen, hvars numera protestantiska innehafvare under den återstående danska tiden såg sin myndighet inskränkt till stiftet. Då Skåne genom freden i Roskilde (1658) blifvit svenskt, uppstod hos regeringen den stora tanken att med andra band än våldets förena den nya besittningen med det öfriga Sverige, och L. utsågs såsom gammalt kultursäte till platsen för ett universitet, hvilket grundlades 1668 och alltsedan utgjort medelpunkten för stadens lif. -- I krigshistorien skall L. alltid ihågkommas genom det blodiga slag (se nedan), som der utkämpades emellan de svenska och danska härarna och för framtiden betryggade Sveriges nya eröfring. I L. var det ock som det derpå följande fredsslutet undertecknades (natten emellan d. 26 och 27 Sept. 1679), hvarvid tillika ett försvars- och anfallsförbund slöts emellan de båda nordiska makterna. Äfven från vårt lands sista storhetstid räknar staden minnen, såsom Karl XII:s högqvarter under nära tvänne år (1716--17) efter hemkomsten från Turkiet.
Slaget vid Lund utkämpades straxt n. om staden d. 4 Dec. 1676. Danskarna inneslöto det af svenskarna försvarade Malmö, och konung Kristian V stod sjelf med hufvudarmén i ett väl försedt läger n. om L. samt hindrade genom denna ställning den något längre norrut, bakom Kjeflinge-ån stående svenska armén under Karl XI att undsätta Malmö. Af köld och brist smälte svenskarnas styrka alltmera samman, så att för konungen snart icke fanns annan utväg än att anfalla fienden eller gå tillbaka till Småland. Då ån och kärren fröso, valde han den förstnämnda utvägen. Kl. 2 på morgonen d. 4 Dec. började den 7,000 man starka svenska armén öfvergå Kjeflinge-ån och marscherade derefter ur högra flanken mot Lund för att närma sig Malmö och afskära danskarna från deras stödjepunkt Landskrona. Dessa, 11,000 man starka, blefvo derigenom kringgångna och måste derför ur venstra flanken ställa vägen mot Lund. Kl. 9 f. m. nådde kavalleriets têter Helgonabacken och svängde in mot hvarandra, hvarefter svenska högra och danska venstra flyglarna drabbade tillsammans. Flere svenska afdelningar kastades på flykten, men tack vare konungens föredöme samt lifregementets och drabanternas tapperhet måste straxt efter kl. 11 danskarna vika. Konungen med det svenska kavalleriet förföljde dem ända till Kjeflinge-ån, hvarvid det danska lägret plundrades. Kl. 11 hade midten af de båda slagordningarna, hvilken intogs af infanteriet, samt svenska venstra och danska högra kavalleriflyglarna hunnit fram. Striden dem emellan blef mycket het och gick i det hela taget olyckligt för svenskarna, hvilkas venstra flygel drefs tillbaka, så att den svenska slagordningen fick fronten mot n. i stället för mot ö. När ställningen var som mest spänd, återkom konungen fram på eftermiddagen med en del af den högra flygelns kavalleri och föll danskarna i ryggen. En del af dessa vände, och då repade öfriga svenska trupper mod samt anföllo å nyo. Danskarna veko öfverallt, och efter en sista strid i Vallkärra by flydde spillrorna af deras armé till Landskrona. Slaget var ytterst blodigt; det kostade svenskarna 3,000 och danskarna 7,000 man (5,000 döda). S. A. L. C. O. N.