Madagaskar, näst Nya Guinea och Borneo den största ö på jorden, är beläget uti Indiska oceanen och skiljes från Syd-Afrikas östkust genom den 370--1,000 km. breda Mosambik-kanalen. Ön har sin största utsträckning i n. n. ö.--s. s. v. Längden från Kap Ambro i n. (12° 1' s. br.) till Kap S:te Marie i s. (25° 35' s. br.) är 1,570 km.; största bredden är 560 km. Hela arealen är 591,563 qvkm. Ön har en mycket regelbunden form, med få inskärningar i sin långa strandlinie. De flesta och största vikarna finnas på öns nordvestra sida. Två tredjedelar af östra kusten bilda nästan en rak linie, men n. derom ligger den breda och djupa Antongilviken och nära norra änden vikarna Port Louquez och Diego Suarez. Öarna omkring M. äro få och obetydliga. Störst äro S:te Marie, nära östra kusten, och Nossi-Bé, vid nordvestra; bägge tillhöra Frankrike. Kusten är öfverallt flack, utom i n. och s. ö. Å östra sidan har slätten en bredd af 16--80 km., men öfverstiger i v. här och der 150 km. Från dessa kustslätter höjer sig landet terrassformigt, tvärare i ö. än i v., till 300, 900, 1,400--1,800 m. höga platåer. De högsta bergen ligga i öns midt, s. v. om hufvudstaden, i Ankaratras basaltmassa, hvars fyra toppar nå en höjd af 2,470---2,730 m. (den högsta af dem kallas Tsi-afa-zavona). Utom dessa finnes i de centrala provinserna ett betydligt antal berg, vexlande i höjd från 1,500 till 2,400 m. En af öns högsta toppar är ett isoleradt, från slätten till mer än 1,800 m. höjd uppstigande berg nära öns norra ände, kalladt Amber l. Ambohitra. Ön är väl försedd med vatten, äfven i de högst belägna delarna, emedan den ymniga nederbörden gifver ständig näring åt otaliga källor och strömmar. Det finnes derför inga ödemarker, med undantag af några trakter i de vestra och sydvestra provinserna, der nederbörden är ringa. I allmänhet äro vattendragen oanvändbara som samfärdsmedel, dels till följd af en mängd, ofta mycket höga, forsar och fall, dels emedan mynningarna oftast äro spärrade af sandbankar. Längs östra sidan sträcker sig en 450 km. lång kedja af laguner. Andra sjöar af betydenhet äro få, störst är den 20 km. långa sjön Alaotra, n. ö. om Antananarivo. På M. finnes visserligen ingen verksam vulkan, men deremot ett stort antal slocknade i olika delar af ön. Lindriga jordskalf, som kännas hvarje år, och heta källor på flere ställen i de centrala och östra provinserna m. m. äro emellertid bevis på en vidt utgrenad vulkanisk verksamhet. M:s geologi är ännu ofullständigt känd. Öns öfre trakter synas hufvudsakligen bestå af urberg och olagrade bergarter -- granit, gneis, basalt -- hvilka bilda de öfversta delarna af bergen samt förete de mest vexlande och pittoreska former. Inga lagrade eller fossilförande bergarter hafva hittills upptäckts i denna öfre del af ön, men de vidsträckta södra och vestra slätterna, som icke höja sig, såvidt hittills är kändt, mycket mer än 90--180 m. öfver hafsytan, synas på flere ställen bestå af lager tillhörande kritsystemet. Äfven bäddar af mycket yngre ålder finnas, innehållande fossil af nyligen utdöda jättelika sköldpaddor, hippopotamus och strutsfoglar. Af mineral förekomma jern i stor mängd samt koppar och silfver i mindre mängd. Antimon tyckes finnas rikligt i n., äfvensom stensalt, bly och olika slags ockror. -- Klimatet i de högre trakterna är tempereradt och tämligen sundt för européer, men vid kusten mycket hett, i synnerhet på vestra sidan, der malariafebrar äro vanliga. Årstiderna äro två: en het och regnig, Nov.--April, och en sval och torr, under återstoden af året. På den östra, för den fuktiga sydost-passaden utsatta kusten faller regn nästan året om, mindre på den vestra. Snö är okänd, äfven på de högsta bergen; men tunn is bildas tillfälligtvis, och hagelskurar, stundom mycket förödande, förekomma ofta under regnperioden. Temperaturen i hufvudstaden liknar Neapels eller Palermos. -- M:s växt- och djurverld är i flere hänseenden egendomlig och liknar Afrikas mindre, än man af det nära granskapet kunde vänta. Rundt kring hela ön, ej långt från kusten, löper ett endast på ett ställe (i n. v.) afbrutet bälte af tät skog af 20--30, i n. ö. ända till 65 km. bredd. Detta innehåller en rik mångfald värdefulla timmerträd, äfvensom flere arter af palmer, bambu, trädlika ormbunkar, euforbier, pandanus, baobab, tamarind m. m. Ett af de märkligaste träden är det egendomliga Urania speciosa, kalladt »de resandes träd», emedan vid nedre änden af bladskaftet samlar sig i en hålighet en qvantitet rent, kallt vatten. Bladen användas till de mest olika ändamål. Af ormbunkar har man redan samlat 250 arter, och af fanerogamer känner man omkr. 700 slägten (2,000 arter), af hvilka omkr. 80 anses vara endemiska, antingen befintliga ensamt på M. eller gemensamma för M., Mauritius och Bourbon, men ej funna annanstädes. Endast en liten del af dessa visar slägtskap med asiatiska växtarter. Sannolikt är ännu endast halfva floran känd. Bland näringsväxter må nämnas ris (befolkningens vigtigaste födoämne), majs, hirs, maniok, jams, batater jämte en mängd från Europa införda vegetabilier. M. har inga inhemska idislare, tjockhudingar eller större rofdjur (det största vilda djuret är det 1 m. långa Cryptoprocta ferox, som liknar en ofantlig vessla och angriper äfven de största djur), men det är förnämsta tillhållet för lemurerna, af hvilka djur ej mindre än 36 arter finnas i dess skogar. I allmänhet är däggdjursfaunan fattig. Afrikanska puckeloxen (Bos africanus) infördes för flere hundra år sedan och finnes nu i stora hjordar öfver hela ön. Svin, getter och fettsvansade får hafva äfven acklimatiserats; mycket fjäderfä hålles. Ehuru fogelfaunan saknar de största och grannaste foglarna, omfattar hon 238 hittills kända arter, af hvilka 129 eller mer än hälften äro egendomliga för ön. Nu har ön ej någon strutsart, men hade för 4--5 århundraden sedan en mycket stor fogel af strutsfamiljen, den utdöda Epyornis. Ön är nästan, om ej alldeles, fri från giftiga ormar, men har 2--3 arter boa. Sköldpaddor och krokodiler finnas i mängd.
Innevånarna, med ett gemensamt namn kallade malagasser, tillhöra ett större antal stammar och äro en gren af den malajisk-polynesiska folkfamiljen, hvilket framgår i synnerhet af språket (se Malagassiska språket). På vestra kusten är befolkningen uppblandad med afrikaner och, på några trakter, med araber och hinduer. Man tror sig hafva funnit spår af en urbefolkning, som innehade delar af det inre höglandet före den nuv. befolkningen, och som synes hafva varit småväxt samt mera ljuslett än de nuv. malagasserna. Dessa senare kunna delas i 3 afdelningar: en östlig, omfattande bl. a. stammen betsimasaraka, en central, dit bl. a. hova och betsileo höra, samt en vestlig, innefattande flere stammar, kända under det gemensamma namnet sakalava. Af alla dessa äro hovaerna, som innehafva den centrala provinsen Imerina, de mest civiliserade och intelligenta. De tyckas vara de senast inflyttade och hafva den ljusaste hyn. De öfriga malagasserna äro icke vildar, ehuru de ej äro civiliserade i europeisk mening. De hafva ett ordnadt samhällsskick och bo i byar, som ofta äro befästa med stor skicklighet, samt styras af höfdingar och äldste. Hovaerna äro delade i 3 samhällsklasser: andriana l. ädlingarna, ättlingar af forna höfdingar, hova, de frie ofrälse, som bilda massan af befolkningen i Imerina, samt andevi, slafvarna. Malagasserna skildras såsom osedliga och opålitliga, känslolösa för andras lidanden och grymma i krig. Polygami är vanlig; men på samma gång har qvinnan större anseende der än i de flesta hedniska land, hvartill i sin mån bidragit, att ön i mer än 50 år (med ett kort afbrott) haft endast qvinliga regenter. Dryckenskap är mycket allmän. Å andra sidan äro malagasserna tappra, vänfasta, ömma mot sina barn och sina gamla slägtingar, höfliga och gästvänliga mot främlingar. Kristendomen är officielt införd bland hovaerna, hvilka till namnet bekänna sig till presbyterianismen. Flere, såväl protestantiska som katolska, missionssällskap hafva stationer der, bl. a. det norska, som har några och tjugo missionärer på ön. De hedniske malagasserna tro på ett högsta väsende, men hafva intet organiseradt religiöst system eller någon gudstjenstform, inga tempel, inga bilder och intet särskildt presterskap. Djuroffer anställas flerestädes på heliga stenar och altaren. -- Malagasserna äro hufvudsakligen åkerbrukare. Några stammar utmärka sig genom sin skicklighet i handaslöjd, qvinnorna i förfärdigande af väfnader af silke, bomull och hampa samt andra växtfibrer, männen i metallarbeten af flere slag. Handeln består väsentligen i export af nötkreatur, hudar, ris, fibrer af rofia-palmen (Sagus ruffia) och väfnader deraf, gummi, kautsjuk och kaffe, hvars odling införts till ön, samt i import af europeiska och nord-amerikanska väfnader, jernvaror och bränvin. Handeln går till största delen öfver Mauritius. Europeiska köpmän äro bosatta längs kusten, särskildt i Tamatave. Något inhemskt mynt finnes icke, men mejikanska och spanska piastrar samt franska femfrancstycken äro gällande värdemätare, och mindre summor erhållas genom sönderstyckning af dessa mynt i alla former och storlekar, hvilka gå efter vigt. Inga vägar finnas, utan alla varor måste bäras eller föras på båtar. Hovaerna äro det mäktigaste folket på ön. Styrelsesättet är monarkiskt. Regentens myndighet är inskränkt på flere sätt, bl. a. af folkförsamlingarna, hvilkas samtycke fordras för stiftande af lag. Hovadrottningens myndighet upprätthålles genom guvernörer i de centrala och östra delarna af ön och i nästan alla hamnar samt understödes af små hovagarnisoner, men för öfrigt äro de särskilda stammarna alldeles oberoende. Regeringen har gjort försök att bibringa öboarna europeisk civilisation, men med tvifvelaktig utgång. Hovaernas hufvudstad är Antananarivo, med omkr. 100,000 innev., belägen i det inre höglandet. Under de sista 15 åren har nästan hela staden blifvit ombyggd samt de gamla trä- och rörhusen ersatta med större och solidare byggnader af soltorkadt tegel och sten. Den har flere kungliga palats, flere stora independentkyrkor och missionskyrkor (bl. a. en norsk och en romersk-katolsk), läroanstalter och sjukhus, grundade af engelska missionssällskap. Andra större städer på ön äro Mojanga, på nordvestra kusten, med omkr. 14,000 innev., Tamatave, den förnämsta hamnen, på östra kusten, och Fianarantsoa, hufvudstad i Betsileo, hvardera med omkr. 6,000 innev. De flesta öfriga städer äro små. Hela ön anses hafva omkr. 3,5 mill. innev., deraf hovaerna torde utgöra 1 mill.
Historia. Arabiska nybyggen funnos på M. långt tillbaka i tiden, och språket har rönt inflytande af arabiskan. År 1500 sågs ön sannolikt första gången af en europé, portugisen Diego Diaz, och kort derefter blef en portugisisk flotta, under Fern. Suarez, på väg från Indien vinddrifven till östra kusten af M. Portugiserna namngåfvo de flesta uddar, men gjorde intet kolonisationsförsök. Sådana gjordes deremot af holländare och engelsmän, men misslyckades. Ett gifvande sjöröfveri idkades omkr. år 1700 från M. och S:te Marie af en samling fribytare af skilda nationer. Förföljda af sjömakternas krigsskepp, erbjödo de slutligen Karl XII genom deputerade protektoratet öfver ön under erbjudande af ofantliga summor för att blifva tagna under svenskt skydd. (Svenska regeringen släppte ej tanken på en madagaskarisk kolonisation ur sigte; en 1721 för ändamålet utrustad expedition kom dock icke fram. 1727--28 återupptogs, på enskildt initiativ, arbetet för en sådan.) I senare hälften af 17:de och under hela 18:de årh. försökte fransmännen grunda militärkolonier på flere ställen af östra kusten, ehuru med ringa framgång. Och i början af 19:de årh. uppgåfvo de alla sina besittningar på sjelfva M., men innehade fortfarande småöarna S:te Marie och Nossi-Bé. Sommaren 1882 upptogo de emellertid med allvar de redan af Ludvig XIII år 1642 proklamerade besittningsanspråken på vissa delar af kusten. De sände krigsskepp till M., besatte i Juni 1883 Tamatave och tvungo i Dec. 1885 hovadrottningen att erkänna Frankrikes protektorat, afträda viken Diego Suarez till Frankrike och betala en krigsskadeersättning af 10 mill. fr. Deremot förpliktade sig Frankrike i fredsslutet att ej inblanda sig i öns administration. Bland stammarna på M. framträdde sakalava (i sydvest) mot midten af 1600-talet som ett eröfrande folk. De trängde mot n., underkufvade en stor del af ön samt bildade två riken, hvilka hade öfverväldet till slutet af 1700-talet. Då reste sig hovastammen i den centrala prov. Imerina under sina krigiska och energiska höfdingar Andrianimpoina och hans son Radama, gjorde sig oberoende af sakalava, underkufvade de kringboende stammarna och svingade sig upp till öns mäktigaste folk, dervid understödda af engelsmännen med vapen och ammunition. Med Radama, som 1810 grundade hovariket, börjar M:s egentliga historia. Denne herskare blef tillika sitt folks civilisator. Han uppförde skolor och sände ynglingar till Mauritius och England för att undervisas i tekniska yrken, förbjöd slafhandeln och tillät missionärer att inkomma (1820). Men i Juli 1828 dödades han genom gift af en af sina gemåler, Ranavalona I, hvilken, sedan hon jämväl bragt flere af Radamas anförvandter om lifvet, utropades till drottning och sedermera regerade med blodig despotism, utplånande så mycket som möjligt alla spår af europeisk civilisation. Kristendomen utrotade hon med de grymmaste medel och afbröt all förbindelse med engelsmännen, hvilka fullständigt beherskat företrädaren. Efter drottningens död (1861) och hennes son Radama II:s tronbestigning öppnades ön åter för européerna, och missionärerna började å nyo sin verksamhet. Men genom den hänsynslöshet, hvarmed konungen gynnade utländingarna, retade han hova-ädlingarna, och desse bildade en sammansvärjning, för hvilken han föll offer (1863). Hans enka Rabodo, såsom drottning kallad Rasoherina, afslöt 1865 vänskaps- och handelsfördrag med England och Nord-Amerikas förenta stater. Hon efterträddes 1868 af sin kusin Ranavalona II. En af dennas första regeringsåtgärder var att offentligen erkänna kristendomen, till hvilken hon och hennes gemål, premierministern, öfvergingo (1869). Kristendomen har sedan gjort raska framsteg bland hovaerna. Närmare 1,000 folkskolor äro i verksamhet, der 50,000 barn erhålla undervisning; äfven normalskolor och högre läroanstalter hafva upprättats, och flere boktryckerier äro i gång. Negerslafvarna hafva frigifvits och månggifte förbjudits. Ranavalona II dog d. 13 Juli 1883 och efterträddes af sin systerdotter Ranavalona III, den nuv. drottningen. -- Jfr Alfr. Grandidier, »Histoire physique, naturelle et politique de M.» (1876 ff., beräknad att blifva 28 bd), J. Sibree, »M. and its people» (1870), L. N. Dahle (norsk missionsprest), »M. og dets beboere» (1876--78).