Sida 274
Macrobius ...
vidsträckt utbredning. Omkr. 40 arter äro numera kända, de flesta funna under de senare åren. Familjen delas för närvarande i 5 slägten, af hvilka i Skandinavien finnas representanter för tre, nämligen Macrurus Block, af hvilket två arter, M. Fabricii Sundev. och M. caelorynchus Risso, förekomma vid Norges kuster. Båda äro tämligen sällsynta, särdeles den sistnämnda, som anträffats endast en gång, utanför Bergen. Genom mera kägellikt förlängd nos och undertill sittande munöppning skiljes detta slägte från följande, eller Coryphaenoides Günth., som har trubbigare och snedt afhuggen nos. Af hithörande arter är C. rupestris Gunnerus minst sällsynt. Den förekommer långs hela norska kusten, mest från Bergen upp till Trondhjem, samt har en gång anträffats i Bohus län. Den kallas af norrmännen »skoläst». Af ett tredje slägte, Malacocephalus Günth., har en art, M. laevis Lowe, anträffats ett par gånger i Skandinavien: en gång vid Skagen och en gång, enl. Malm, vid Lysekil. Detta slägte skiljes från de föregående genom små, taggbräddade fjäll. R. L.
Mactan, en liten ö bland de s. k. Bissayas-öarna bland Filippinerna, utmed östra kusten af Cebú. Magalhães vardt der dödad i en strid med infödingarna (1521).
Mad, ett särskildt slags lågmark. Se Kärr.
Madách [må'datsj], Emerich, ungersk skald, f. 1823, d. 1864, utgaf 1861 den storslagna pessimistiska dikten Az ember tragediája (Menniskans tragedi), som i dialogform framställer menniskoslägtets utveckling från syndafallet till nutiden. Dikten mottogs med synnerligt bifall, och L. kallades till ledamot af Kisfaludy-sällskapet (1862) samt af den ungerska akademien (1863). Hans arbeten, som utgåfvos 1880 (i 3 bd), innehålla i öfrigt lyriska dikter och ofullbordade dramer.
Madagaskar, näst Nya Guinea och Borneo den största ö på jorden, är beläget uti Indiska oceanen och skiljes från Syd-Afrikas östkust genom den 370--1,000 km. breda Mosambik-kanalen. Ön har sin största utsträckning i n. n. ö.--s. s. v. Längden från Kap Ambro i n. (12° 1' s. br.) till Kap S:te Marie i s. (25° 35' s. br.) är 1,570 km.; största bredden är 560 km. Hela arealen är 591,563 qvkm. Ön har en mycket regelbunden form, med få inskärningar i sin långa strandlinie. De flesta och största vikarna finnas på öns nordvestra sida. Två tredjedelar af östra kusten bilda nästan en rak linie, men n. derom ligger den breda och djupa Antongilviken och nära norra änden vikarna Port Louquez och Diego Suarez. Öarna omkring M. äro få och obetydliga. Störst äro S:te Marie, nära östra kusten, och Nossi-Bé, vid nordvestra; bägge tillhöra Frankrike. Kusten är öfverallt flack, utom i n. och s. ö. Å östra sidan har slätten en bredd af 16--80 km., men öfverstiger i v. här och der 150 km. Från dessa kustslätter höjer sig landet terrassformigt, tvärare i ö. än i v., till 300, 900, 1,400--1,800 m. höga platåer. De högsta bergen ligga i öns midt, s. v. om hufvudstaden, i Ankaratras basaltmassa, hvars fyra toppar nå en höjd af 2,470---2,730 m. (den högsta af dem kallas Tsi-afa-zavona). Utom dessa finnes i de centrala provinserna ett betydligt antal berg, vexlande i höjd från 1,500 till 2,400 m. En af öns högsta toppar är ett isoleradt, från slätten till mer än 1,800 m. höjd uppstigande berg nära öns norra ände, kalladt Amber l. Ambohitra. Ön är väl försedd med vatten, äfven i de högst belägna delarna, emedan den ymniga nederbörden gifver ständig näring åt otaliga källor och strömmar. Det finnes derför inga ödemarker, med undantag af några trakter i de vestra och sydvestra provinserna, der nederbörden är ringa. I allmänhet äro vattendragen oanvändbara som samfärdsmedel, dels till följd af en mängd, ofta mycket höga, forsar och fall, dels emedan mynningarna oftast äro spärrade af sandbankar. Längs östra sidan sträcker sig en 450 km. lång kedja af laguner. Andra sjöar af betydenhet äro få, störst är den 20 km. långa sjön Alaotra, n. ö. om Antananarivo. På M. finnes visserligen ingen verksam vulkan, men deremot ett stort antal slocknade i olika delar af ön. Lindriga jordskalf, som kännas hvarje år, och heta källor på flere ställen i de centrala och östra provinserna m. m. äro emellertid bevis på en vidt utgrenad vulkanisk verksamhet. M:s geologi är ännu ofullständigt känd. Öns öfre trakter synas hufvudsakligen bestå af urberg och olagrade bergarter -- granit, gneis, basalt -- hvilka bilda de öfversta delarna af bergen samt förete de mest vexlande och pittoreska former. Inga lagrade eller fossilförande bergarter hafva hittills upptäckts i denna öfre del af ön, men de vidsträckta södra och vestra slätterna, som icke höja sig, såvidt hittills är kändt, mycket mer än 90--180 m. öfver hafsytan, synas på flere ställen bestå af lager tillhörande kritsystemet. Äfven bäddar af mycket yngre ålder finnas, innehållande fossil af nyligen utdöda jättelika sköldpaddor, hippopotamus och strutsfoglar. Af mineral förekomma jern i stor mängd samt koppar och silfver i mindre mängd. Antimon tyckes finnas rikligt i n., äfvensom stensalt, bly och olika slags ockror. -- Klimatet i de högre trakterna är tempereradt och tämligen sundt för européer, men vid kusten mycket hett, i synnerhet på vestra sidan, der malariafebrar äro vanliga. Årstiderna äro två: en het och regnig, Nov.--April, och en sval och torr, under återstoden af året. På den östra, för den fuktiga sydost-passaden utsatta kusten faller regn nästan året om, mindre på den vestra. Snö är okänd, äfven på de högsta bergen; men tunn is bildas tillfälligtvis, och hagelskurar, stundom mycket förödande, förekomma ofta under regnperioden. Temperaturen i hufvudstaden liknar Neapels eller Palermos. -- M:s växt- och djurverld är i flere hänseenden egendomlig och liknar Afrikas mindre, än man af det nära granskapet kunde vänta. Rundt kring hela ön, ej långt från kusten, löper ett endast på ett ställe (i n. v.) afbrutet bälte af tät skog af 20--30, i n. ö. ända till 65 km. bredd. Detta innehåller en rik mångfald värdefulla timmerträd, äfvensom flere arter af palmer, bambu, trädlika
Källa: Project Runeberg · ·
