Sida 275
Macrobius ...
ormbunkar, euforbier, pandanus, baobab, tamarind m. m. Ett af de märkligaste träden är det egendomliga Urania speciosa, kalladt »de resandes träd», emedan vid nedre änden af bladskaftet samlar sig i en hålighet en qvantitet rent, kallt vatten. Bladen användas till de mest olika ändamål. Af ormbunkar har man redan samlat 250 arter, och af fanerogamer känner man omkr. 700 slägten (2,000 arter), af hvilka omkr. 80 anses vara endemiska, antingen befintliga ensamt på M. eller gemensamma för M., Mauritius och Bourbon, men ej funna annanstädes. Endast en liten del af dessa visar slägtskap med asiatiska växtarter. Sannolikt är ännu endast halfva floran känd. Bland näringsväxter må nämnas ris (befolkningens vigtigaste födoämne), majs, hirs, maniok, jams, batater jämte en mängd från Europa införda vegetabilier. M. har inga inhemska idislare, tjockhudingar eller större rofdjur (det största vilda djuret är det 1 m. långa Cryptoprocta ferox, som liknar en ofantlig vessla och angriper äfven de största djur), men det är förnämsta tillhållet för lemurerna, af hvilka djur ej mindre än 36 arter finnas i dess skogar. I allmänhet är däggdjursfaunan fattig. Afrikanska puckeloxen (Bos africanus) infördes för flere hundra år sedan och finnes nu i stora hjordar öfver hela ön. Svin, getter och fettsvansade får hafva äfven acklimatiserats; mycket fjäderfä hålles. Ehuru fogelfaunan saknar de största och grannaste foglarna, omfattar hon 238 hittills kända arter, af hvilka 129 eller mer än hälften äro egendomliga för ön. Nu har ön ej någon strutsart, men hade för 4--5 århundraden sedan en mycket stor fogel af strutsfamiljen, den utdöda Epyornis. Ön är nästan, om ej alldeles, fri från giftiga ormar, men har 2--3 arter boa. Sköldpaddor och krokodiler finnas i mängd.
Innevånarna, med ett gemensamt namn kallade malagasser, tillhöra ett större antal stammar och äro en gren af den malajisk-polynesiska folkfamiljen, hvilket framgår i synnerhet af språket (se Malagassiska språket). På vestra kusten är befolkningen uppblandad med afrikaner och, på några trakter, med araber och hinduer. Man tror sig hafva funnit spår af en urbefolkning, som innehade delar af det inre höglandet före den nuv. befolkningen, och som synes hafva varit småväxt samt mera ljuslett än de nuv. malagasserna. Dessa senare kunna delas i 3 afdelningar: en östlig, omfattande bl. a. stammen betsimasaraka, en central, dit bl. a. hova och betsileo höra, samt en vestlig, innefattande flere stammar, kända under det gemensamma namnet sakalava. Af alla dessa äro hovaerna, som innehafva den centrala provinsen Imerina, de mest civiliserade och intelligenta. De tyckas vara de senast inflyttade och hafva den ljusaste hyn. De öfriga malagasserna äro icke vildar, ehuru de ej äro civiliserade i europeisk mening. De hafva ett ordnadt samhällsskick och bo i byar, som ofta äro befästa med stor skicklighet, samt styras af höfdingar och äldste. Hovaerna äro delade i 3 samhällsklasser: andriana l. ädlingarna, ättlingar af forna höfdingar, hova, de frie ofrälse, som bilda massan af befolkningen i Imerina, samt andevi, slafvarna. Malagasserna skildras såsom osedliga och opålitliga, känslolösa för andras lidanden och grymma i krig. Polygami är vanlig; men på samma gång har qvinnan större anseende der än i de flesta hedniska land, hvartill i sin mån bidragit, att ön i mer än 50 år (med ett kort afbrott) haft endast qvinliga regenter. Dryckenskap är mycket allmän. Å andra sidan äro malagasserna tappra, vänfasta, ömma mot sina barn och sina gamla slägtingar, höfliga och gästvänliga mot främlingar. Kristendomen är officielt införd bland hovaerna, hvilka till namnet bekänna sig till presbyterianismen. Flere, såväl protestantiska som katolska, missionssällskap hafva stationer der, bl. a. det norska, som har några och tjugo missionärer på ön. De hedniske malagasserna tro på ett högsta väsende, men hafva intet organiseradt religiöst system eller någon gudstjenstform, inga tempel, inga bilder och intet särskildt presterskap. Djuroffer anställas flerestädes på heliga stenar och altaren. -- Malagasserna äro hufvudsakligen åkerbrukare. Några stammar utmärka sig genom sin skicklighet i handaslöjd, qvinnorna i förfärdigande af väfnader af silke, bomull och hampa samt andra växtfibrer, männen i metallarbeten af flere slag. Handeln består väsentligen i export af nötkreatur, hudar, ris, fibrer af rofia-palmen (Sagus ruffia) och väfnader deraf, gummi, kautsjuk och kaffe, hvars odling införts till ön, samt i import af europeiska och nord-amerikanska väfnader, jernvaror och bränvin. Handeln går till största delen öfver Mauritius. Europeiska köpmän äro bosatta längs kusten, särskildt i Tamatave. Något inhemskt mynt finnes icke, men mejikanska och spanska piastrar samt franska femfrancstycken äro gällande värdemätare, och mindre summor erhållas genom sönderstyckning af dessa mynt i alla former och storlekar, hvilka gå efter vigt. Inga vägar finnas, utan alla varor måste bäras eller föras på båtar. Hovaerna äro det mäktigaste folket på ön. Styrelsesättet är monarkiskt. Regentens myndighet är inskränkt på flere sätt, bl. a. af folkförsamlingarna, hvilkas samtycke fordras för stiftande af lag. Hovadrottningens myndighet upprätthålles genom guvernörer i de centrala och östra delarna af ön och i nästan alla hamnar samt understödes af små hovagarnisoner, men för öfrigt äro de särskilda stammarna alldeles oberoende. Regeringen har gjort försök att bibringa öboarna europeisk civilisation, men med tvifvelaktig utgång. Hovaernas hufvudstad är Antananarivo, med omkr. 100,000 innev., belägen i det inre höglandet. Under de sista 15 åren har nästan hela staden blifvit ombyggd samt de gamla trä- och rörhusen ersatta med större och solidare byggnader af soltorkadt tegel och sten. Den har flere kungliga palats, flere stora independentkyrkor och missionskyrkor (bl. a. en norsk och en romersk-katolsk), läroanstalter och sjukhus, grundade af engelska missionssällskap. Andra större städer på ön äro Mojanga, på nordvestra kusten, med omkr. 14,000 innev., Tamatave, den förnämsta hamnen, på östra kusten, och
Källa: Project Runeberg · ·
