Magi (hårdt g; Grek. mageia, Lat. ars magica), teckentydning, hexeri, trolldom, svartkonst. Ordet är härledt från det mediska och persiska namnet för de vise män, »mager» (se d. o.), som troddes vara i besittning af underbara, öfvernaturliga kunskaper. -- »Magi» i vidsträckt bemärkelse sönderfaller i två olika arter: mantik (se d. o.) l. divination (spådomskonst), som söker att läsa i de gudomliga makternas för de dödlige förborgade afsigter, och egentlig magi (trolldom), som söker att tvinga dessa makter att bevilja hvad de dödlige begära. Båda stå de på samma botten som religionen. Liksom denna hafva de sitt ursprung i menniskans bäfvan för hvad hon ej kan öfvervinna samt hennes begär att blidka högre väsenden och komma till delaktighet af deras kraft. Ja det kan väl sättas i fråga, om det någonsin har funnits eller skall finnas en religion, som ej i sig upptager något af mantik och magi. Men dessa hafva så mycket större betydelse, ju lägre ett folk eller en individ och dess religion stå. Ju längre vi gå tillbaka i tiden, dess starkare finna vi tron på möjligheten att genom vissa symboler, formler eller handlingar kunna tvinga osynliga makter, onda eller goda, att bönhöra menniskan. Dermed sammanhänger, att, der två folk på olika kulturstadier bo i samma land, det högre folket vanligen tillskrifver det lägre stående trolldomsgåfvor. Så tro hinduerna om dravida-folken; så trodde ända in i senaste tider skandinaverna, ja till och med finnarna om sina grannar lapparna. -- De gamle egypterna egde en utbildad tro på kraften af besvärjelser, mystiska reningar, offer, amuletter samt symboliska tecken och handlingar. De ansågo besvärjelserna verka t. o. m. på andra sidan grafven, och den s. k. Dödsboken (se d. o.) består till en stor del af sådana, hvilka skulle afvända de faror, som den aflidne hade att utstå, innan han kom till de saliges fält. Kilskrifterna lära oss, att trolleriet till alla sina delar sedan urminnes tid var inhemskt hos semiterna och de äldre folk, från hvilka de fått sin civilisation, dessa folk må nu vara turaner eller ej. Kaldéerna använde äfven astrologien i magiens tjenst. Judarna trodde, såsom vi finna t. ex. af berättelsen om hexan i Endor, på möjligheten af att frammana andar och tvinga dem efter sin vilja, och i hela Österlandet gällde Salomo som den ypperste af alla mager, hvars signet hade makt att binda eller lösa andarna. Bekanta äro de exempel derpå, som nämnas i »Tusen och en natt».
Ju mera ljus som genom de nyare upptäckterna, framförallt Schliemanns, sprides öfver den äldre grekiska odlingen, dess klarare framstår dennas sammanhang med den österländska. Mindre Asien eller stundom Egypten är dervid ofta förmedlarinna, och den derifrån kommande vidskepelsen och trolldomsväsendet blandade sig tidigt med den inhemska magien. Redan hos Homeros finna vi trolldrycker (Helena iskänker en dylik, hvartill hon fått receptet från Egypten, åt den trötte Telemachos), helbregdagörelse genom trollformler, förvandling af menniska till djur, uppväckande från de döda o. s. v. I senare tider är det i synnerhet underjordens gudinna, Hekate, som förlänar kraft åt de magiska medlen. Men äfven andra gudar, såväl som demoner, äro ofta verksamma vid trolldomen, framför andra »den stora modern», Frygiens högheliga gudinna, hvars prester utöfvade magiska konster samt kokade läke- och giftdrycker. Såsom väldiga undergörare ansågos den mytiske skalden Orfevs samt filosoferna Pythagoras och Empedokles. Hela familjer och slägter, såsom klytiderna i Troja, stodo i rykte för trolldomsförmåga, och menniskor af samhällets lägsta klasser ströko omkring i mängd, förtjenande sitt bröd genom föregifven förbindelse med öfvernaturliga makter. -- Etruskerna, med sin dystra grafreligion, voro naturligtvis hängifna åt magiska konster, ehuru vi ej känna mycket derom. Äfven öfriga italiska folk, såsom marser och osker, befattade sig dermed. Särdeles vanlig måtte hos dem varit den s. k. exsekrationen (defixionen), d. v. s. invigande åt underjordens makter. Sådana exsekrationer skrefvos väl merendels på blytaflor, sådana som den, hvilken, funnen i en oskisk graf vid det gamla Capua, nu förvaras i Museo nazionale i Neapel. Trots Büchelers, Bréals och Bugges skarpsinne är den ännu ej fullt tydd; men så mycket är säkert, att den innehåller en exsekration, hvarigenom en viss Vibia inviger en Paquius Cluentius och andra fiender åt den underjordiska Ceres. -- Hos romarna var allt slags trolldom i bruk i allra äldsta tider. Man ansåg sig kunna förmå en fiendestads gudar att öfvergå på romarnas sida. De »tolf taflornas lagar» förbjuda bl. a. att genom trollformler locka skördar öfver till sig från grannens åker. Dock hafva vi först mot slutet af republiken, i synnerhet hos Horatius, mera rikliga upplysningar att tillgå om den romerska magien. Till sin spets drefs emellertid trolldomsväsendet under den romerska kejsaretiden, då italisk, romersk och österländsk magi sammansmälte. Appulejus och Lukianos lemna oss lifliga beskrifningar på det ofog, som bedrefs af alla dessa bedragare, hvilka under namn af mager, babylonier, kaldéer, filosofer, Isis-prester och hexor fyllde städer och landsvägar. Med sånger, förbannelseformler, mystiska bokstäfver, stenar, örter, talismaner, trollknutar, sejd, menniskooffer m. m. påstodo de sig kunna ingripa i naturkrafternas gång, förmörka solen och hejda stjernorna i deras lopp. Månen, uppgåfvo de, måste på deras befallning, vandra ned från himlen; jorden remnade, floderna stannade och bergen hofvo sig upp. Trollmän och hexor foro genom luften. Torka eller regn, fruktbarhet eller missväxt kunde de framkalla. Sjukdomar och ormbett botade de. Men de förstodo ock att åstadkomma sjukdom genom det s. k. onda ögat; i synnerhet qvinnor med dubbel pupill kunde på det sättet förvandla menniskor till djur. Kärlek viste man framkalla eller återväcka till lif genom drycker och på många andra sätt. Ja genom ädelstenen astrobolos kunde man eröfra städer och flottor. Äfven guldmakeri (jfr Alkemi) bedrefs, så t. ex. redan af kejsar Caligula, som hemtat sitt vetande derutinnan från egyptiska skrifter. Såsom hjelpare vid dessa unders utförande uppkallade man de döde (nekromanti) eller demoner (goëti). Ja sjelfva gudarna måste på mäktiga trollkarlars bud infinna sig. Nyplatonikerna satte hela detta trolldomsväsende i system. -- De kristne kejsarna sökte med sina förordningar stäfja dylika konster, men med så mycket mindre framgång, som de till en del sjelfva voro hängifna deråt.
Medeltidens magi var i allmänhet endast en fortsättning af den antika, som redan förut uppblandats med germansk. Trollformlerna fingo emellertid en annan anstrykning, beroende på den nya religionen. Tron på magiens kraft var dock stark i alla kretsar. Man skilde mellan den hvita och den svarta magien (»svartkonst»). Den förra verkade med hjelp af de goda makterna, helgon och änglar; den senare anropade djefvulen och hans underordnade andar. Allmän blef den tron att man kunde ernå stora timliga fördelar (makt, rikedom o. s. v.) genom att pantförskrifva sin själ till mörksens furste, som efter viss kontraherad tid egde rätt till henne. Ett utflöde af denna tro var det förskräckliga hexväsendet (se Hexeriprocesser), som dock först mot slutet af medeltiden, fick sin fulla utveckling samt fortfor ända till slutet af 18:de årh. Fullständig kännedom om hexväsendet och i allmänhet om de olika arterna af medeltidsmagien lemnar Sprengers beryktade »Malleus maleficarum», d. v. s. Hexhammare, förf. 1487. -- Ända in i våra dagar fortlefver tron på verksamheten af magiska konster dels såsom folkvidskepelse, t. ex. signerier, vid »iråk», läsningar och smörjningar, utförda af »kloka gubbar», »helbregdagörelse genom tron» o. s. v., dels hos de högre klasserna såsom spiritism och mer dylikt. -- Med naturlig magi menar man konsten att genom fingerfärdighet eller med tillämpande af vissa naturlagar åstadkomma företeelser, hvilka för den, som ej känna deras förklaringsgrund, förefalla som under. -- Jfr V. Rydberg: »Medeltidens magi» (1865). J. C.