Magnus, svenska prinsar:
1. Magnus Birgersson, son till konung Birger Magnusson och prinsessan Märta af Danmark, föddes år 1300. Han utsågs till tronföljare 1304 och erkändes såsom sådan äfven af sina farbröder, hertigarna Erik och Valdemar. Då hans föräldrar vid den s. k. Håtunaleken (1306) fängslades, räddades han af en Arvid Småländing och fördes till Danmark, hvarest han sedermera synes hafva vistats, till dess han hemkallades af sin fader till hjelp, då hela svenska folket efter Nyköpings gästabud (1317) reste sig. Åtföljd af en liten dansk här, inträngde M. i Sverige, men måste efter sin faders flykt till Gotland (1318) innesluta sig i Stäkeborg (Stegeborg) och till sist gifva sig åt de belägrande svenskarna. Han hölls derefter fängslad på Stockholms slott och afrättades 1320. Hans lik nedsattes i samma graf i Stockholms franciskankyrka (nuv. Riddarholmskyrkan), hvari hans farfader, Magnus Ladulås, hvilade. K. H. K.
2. M., hertig af Östergötland eller, såsom han ock kallas, hertig till »Vestanstång» (Östergötland v. om Stångån), »grefve till Dal och Vadsbo», Gustaf I:s andre son i hans äktenskap med Margareta Leijonhufvud, föddes d. 25 Juli 1542 och fick 1560, enligt faderns testamente, ett hertigdöme, bestående af vestra och norra Östergötland, Kinds och Ydre härad (hvilka den tiden räknades till Småland), Sundbo härad i Nerike, Kåkinds, Valla och största delen af Vadsbo härad i Vestergötland samt landskapet Dal. Genom Arboga artiklar (1561), hvilka han i likhet med hertig Johan förmåddes underskrifva, blef hans myndighet i hertigdömet närmare bestämd till domsrätt lika med lagmans och åtnjutande af de ordinarie kronoinkomsterna af nämnda områden, kronotionden undantagen. M., som från barndomen egt ett blödigt, på samma gång som häftigt sinnelag, angreps 1563 af sinnessvaghet, orsakad, såsom det säges, af grämelse öfver att han låtit öfvertala sig att bifalla den öfver hertig Johan uttalade dödsdomen. Hans sjukdom var af mild natur, men fortfor till hans död. M:s vistelseort var omvexlande Vadstena, Norrbyhus, vid Motala elfs utflöde i Norrbysjön, och Kungsbro, vid samma elfs utlopp i Roxen. Folkvisan och sägnen hafva sysselsatt sig med den olycklige furstens öde. Så berättar en tradition, att han en gång lockades af hafsfrun att störta sig från ett slottsfönster i hennes armar, men att han oskadad blef af sina väktare upptagen ur slottsgrafven. På ett annat ställe heter det, att hans svagsinthet var ett straff för att han vägrat trolofva sig med hafsfrun. M. dog på Kungsbro d. 20 Juni 1595 och begrofs i Vadstena kyrka, der ett praktfullt monument utvisar hans hviloläger. Han var aldrig förmäld, men hade 1563 inledt underhandling om giftermål med Maria Stuart. Vid utbrottet af M:s sinnessvaghet öfvertogs hertigdömet af konung Erik; 1569 upphörde det att hafva egen förvaltning, och 1570 lades Valla härad samt området inom Vadsbo till Karls hertigdöme. -- Sägnerna om M. hafva gifvit stoff till I. Hallströms opera »Hertig Magnus och sjöjungfrun».