Sida 310
Magni ...
i landsflykt. Samtidigt herskade äfven stor jäsning i Norge, som M., med förbigående af rådet och utan att tillsätta kansler, sökte till stor del styra från Sverige. En öfverenskommelse med de missnöjde derstädes träffades visserligen 1339; men missnöjet fortfor, och 1343 valdes M:s' yngre son, Håkan, till konung i Norge, visserligen tills vidare under sin faders förmynderskap, men den egentliga styrelsen kom dock derefter i rådets hand. -- Följande året (1344) valdes M:s äldste son, Erik, till tronföljare i Sverige.
På ryska gränsen hade förhållandena länge varit osäkra, och M. öfvergick derför 1348 med en här till Finland. Till en början hade han framgång. Men hans fördelar gingo snart förlorade; och då digerdöden kort derefter (1350) började rasa i Sverige, upphörde kriget småningom, utan kändt fredsslut, af sig sjelf. Samtidigt var M., ehuru utan resultat, äfven betänkt på att förskaffa sig besittningar i Estland och Livland. Till följd af dessa planer och den afvoghet M. under ryska kriget visat Novgorodfararna kom han i ett fientligt förhållande till hansestäderna, mot hvilka han icke häller förut någonsin visat sig särdeles vänligt stämd. Stillestånd ingicks visserligen med dem, men ständigt på kort tid. Vid dessa förhandlingar tjenstgjorde alltid M:s svåger, hertig Albrekt af Mecklenburg, såsom fredsmäklare. -- Under det ryska kriget hade M. måst upptaga ett lån af de penningar, som för påfvestolens räkning hopsamlades i Sverige, och då han icke på utsatt tid kunde återbetala dessa, hotades såväl han som hans löftesmän (flere af rikets store) med bannlysning. Det häraf alstrade missnöjet ökades genom den gunst M. visade hertig Bengt Algotsson. Troligen på inrådan af denne sökte konungen inskränka stormännens ofog att slå under sig skattegods, hvarjämte han äfven återkallade flere af de andliges friheter. Det af allt detta närda missnöjet fick sitt utbrott i den resning, som M:s äldste son, junker Erik (se Erik, svenska konungar 8), i förening med flere af rikets stormän 1356 företog. Genom denna tvangs hertig Bengt att fly ur landet, och M. måste (1357) till sin son afstå en stor del af riket. Oenigheten dem emellan upplågade emellertid snart å nyo, och M. vände sig då till konung Valdemar i Danmark med begäran om hjelp samt ingick med honom ett fördrag, hvarigenom Valdemar erhöll en eventuel rätt till Helsingborgs slott och Skåne. Emellertid afled konung Erik helt plötsligt (Juni 1359), och M. blef derigenom åter ensam herskare öfver hela Sverige. Konung Valdemar ansåg sig vara bedragen af M. samt började ett fälttåg mot Skåne och lyckades, troligen genom förräderi af hertig Albrekt af Mecklenburg, komma i besittning af Helsingborgs slott (1360). Inom kort intogs hela Skåne. 1361 eröfrades Öland med Borgholms slott och plundrades Visby. -- M. hade emellertid utsändt flere af sina rådgifvare till Tyskland för att sluta ett förbund med hansestäderna emot konung Valdemar. Ett sådant blef också ingånget, i Greifswald (Sept. 1361), men på för Sverige ytterst hårda vilkor, och de svenska sändebuden öfverskredo dervid sina instruktioner. Då M. derför ej ville ratificera fördraget, uppkom oenighet emellan M. och hans son, konung Håkan, och denne lät till och med fängsla sin fader (Nov. 1361). I Febr. 1362 blef Håkan formligen vald till konung äfven öfver Sverige; men kort derpå ingicks en förlikning emellan honom och hans fader, hvarefter de förde regeringen öfver Sverige gemensamt. Det mot Valdemar började kriget ledde ej till något resultat, och redan hösten 1362 börjades fredsunderhandlingar. På vintern förändrades dock ställningen helt och hållet, i det att Håkan, troligen i förhoppning att derigenom återfå Skåne, äktade Valdemars dotter, Margareta. Derigenom bröts den af stormännen å hans vägnar ingångna förlofningen med Elisabet af Holstein. Samtidigt blefvo äfven flere af de svenske stormännen drifna i landsflykt. Dessa vände sig då till hertig Albrekt af Mecklenburg och erbjödo svenska kronan åt hans son, hertig Albrekt. I Nov. 1363 ankom denne med en här till Stockholm, hyllades af dess borgare och valdes i Febr. 1364 vid Mora stenar till konung. M. och hans son kunde icke göra något verksamt motstånd, så att de redan i Juli s. å. af det egentliga Sverige ej innehade mera än Vestergötland, Värmland och Dal. På våren 1365 sökte de visserligen återtaga det förlorade, men blefvo slagna (i Mars) på Gata skog, nära Enköping, hvarvid M. äfven blef tillfångatagen. Han satt derefter fången till 1371, då han vid den till hans förmån företagna resningen frigafs mot en dryg lösesumma. Han lefde sedermera hos sin son i Norge och drunknade 1374 i Bömlfjorden. Man vet ej hvar han sedermera blef begrafven. -- M. hade 1335 förmält sig med Blanche (se d. o) af Namur och hade med henne de ofvan nämnde sönerna Erik och Håkan.
Ehuru M. såsom alltför svag, lättledd och godtrogen ej var vuxen de stormiga tider, under hvilka han lefde, är hans regeringstid minnesvärd för den storartade verksamhet, som då utöfvades på lagstiftningens och rättskipningens områden. M. utfärdade nämligen en mängd stadgar, genom hvilka han aflyste träldomen, sökte förebygga våldgästning och öfvervåld samt närmare bestämde utöfvandet af den kungliga domsrätten. Till största delen ingingo dessa sedermera i den omkr. år 1350 utarbetade, för hela landet gällande landslagen, den s. k. konung Magnus Erikssons landslag, och kunna betraktas såsom förarbeten till denna. Otvifvelaktigt är vidare, att han utfärdat flere andra stadgar, hvilka äfven införlifvats i landslagen (se Landskapslagar och Landslag). Om hans verksamhet på rättskipningens område vittna de ej få ännu i behåll varande domar, som utfärdats af honom eller å hans vägnar. K. H. K.
Magnus, svenska prinsar:
1. Magnus Birgersson, son till konung Birger Magnusson och prinsessan Märta af Danmark, föddes år 1300. Han utsågs till tronföljare 1304 och erkändes såsom sådan äfven af sina farbröder, hertigarna Erik och
Källa: Project Runeberg · ·
