Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni

Originalsida 309
Originalsida 309
Originalsida 308
Originalsida 309
308–309

Sida 309

Magni ...

2. M. Henriksson, son af danske prinsen Henrik Skatelär och Ingrid Ragvaldsdotter, som tillhörde Stenkils ätt, öfverrumplade 1160 konung Erik den helige och blef derefter konung öfver Svealand. Han blef dock redan 1161 slagen och dödad af de förbittrade svenskarna, som anfördes af Karl Sverkersson. K. H. K.

3. M. Ladulås, andre son till Birger jarl och Ingeborg, kon. Erik Knutssons dotter, föddes 1240. Redan under sin faders lifstid nämnes han såsom hertig och erhöll efter hans död (1266) Södermanland såsom län, hvarjämte han synes i egenskap af Sveahertig innehaft en makt liknande de forne jarlarnas. Ett spändt förhållande inträdde snart emellan M:s äldre broder, konung Valdemar, å ena sidan samt M. och hans yngre broder Erik å den andra. Tvedrägten slog ut i full låga, då Valdemar 1274 hemkom från en pilgrimsfärd till Rom. Understödda af en dansk här, inträngde nämligen M. och Erik i Vestergötland, slogo Valdemar vid Hofva (1275) och tvungo honom att fly till Norge. M. hyllades derefter s. å. vid Mora stenar såsom konung och kröntes 1276 i Upsala. Han råkade emellertid sedermera i oenighet med konung Erik Glipping i Danmark, som understödde Valdemar, och måste 1277 afstå södra delen af riket till Valdemar. Redan 1279 återtog dock M. (som 1278 slutit fred med Danmark) denna del, troligen på grund af att Valdemar varit delaktig i Folkungarnas uppror. 1278 hade nämligen några af rikets stormän, som uppgifvas hafva tillhört Folkungaätten, begynt uppror, dödat en konung M:s gunstling, tillfångatagit konungens svärfader och belägrat Jönköping. M. ingick visserligen förlikning med dem, men 1280 lät han halshugga resningens hufvudman. Sedermera förde han regeringen i fred och ro. I det krig, som egde rum emellan Norge och Danmark, intog han en medlande ställning och utsågs äfven (1285) till skiljedomare i en tvist emellan Norge och Lybeck. -- Med gotländingarna, som länge intagit en viss sjelfständig hållning till Sverige, träffades 1285 en öfverenskommelse, hvarigenom de gjordes mer beroende af den svenske konungen, och då en tvist uppstått emellan borgarena i Visby och de gotländske bönderna, gjorde M. med kraft sin höghetsrätt gällande. I likhet med sin fader upprätthöll han på det strängaste friden i landet och erhöll derför det hedrande tillnamnet Ladulås (emedan han liksom satt lås för bondens lada). Genom Alsnöstadgan (se d. o.), omkr. 1280, förnyade han sin faders edsöreslagar och förbjöd våldgästning. Genom Skeninge stadga (1285) sökte han stäfja blodshämden, särskildt genom förordnandet om konungsfriden (se d. o.). Alsnöstadgan innehöll vidare medgifvande af skattefrihet för dem, som gjorde krigstjenst till häst, och i detta stadgande har man velat se grunden för det svenska adliga frälsets uppkomst (se Frälse, sp. 451). Konung M. dog på Visingsö d. 18 Dec. 1290 och blef begrafven i Stockholms franciskankyrka (nuv. Riddarholmskyrkan; den i denna kyrka befintliga grafvården öfver M. lät Johan III uppföra). Han hade 1276 förmält sig med Helvig (d. på 1320-talet), en dotter till grefve Gerhard I af Holstein. Med henne hade han sönerna Erik (d. 1279), Birger, som efterträdde honom på tronen, Erik och Valdemar samt döttrarna Ingeborg, g. m. konung Erik Menved i Danmark, och Rikissa, abbedissa i Klara kloster i Stockholm. K. H. K.

4. M. Eriksson, den föregåendes sonson, son till hertig Erik Magnusson (se Erik, svenska prinsar 5) och Ingeborg, norske konungen Håkan V:s dotter, föddes i April eller Maj 1316. Endast tre år gammal hyllades han efter sin morfaders död (1319) till konung i Norge och valdes d. 8 Juli s. å., sedan ett unionsfördrag blifvit upprättadt emellan de två rikena, till konung äfven i Sverige. Till en början erhöll hans moder, hertiginnan Ingeborg (se Ingeborg, norska prinsessor 3), ett öfvervägande inflytande på regeringen i de båda rikena, men 1322 slöto sig de svenske stormännen tillsammans, fråntogo henne styrelsen och öfverlemnade den åt rådet, i hvars spets stod drotsen Knut Jonsson (Blå). Detta exempel följdes 1323 af norrmännen, som till riksföreståndare utsago herr Erling Vidkunssön. Unionen emellan de båda rikena inskränktes derefter enligt unionsfördraget till ett försvarsförbund. Med Ryssland, till hvilket land förhållandet länge varit oroligt, ingicks en märklig fred i Orechovets (Nöteborg) 1323.

1332 blef M. myndig, och s. å. vände sig Skånes innebyggare till honom med begäran om beskydd mot de holsteinske pant-innehafvarna. M. visade sig villig att gifva det, och för att ytterligare försäkra sig om besittningen af Skåne köpte han det formligen af pant-innehafvarna för 34,000 mark silfver. När danske konungen Valdemar Atterdag sedermera vägrade erkänna konung M:s eganderätt till Skåne, och M., som vändt sig till påfven med begäran om bekräftelse å köpet, af denne erhöll endast ett undvikande svar, invecklades M., närmast på grund af sin moders panträtt till vissa slott i Danmark, i krig med konung Valdemar. Fred dem emellan slöts först på hösten 1343 i Varberg, hvarvid Valdemar formligen afträdde Skåne och dessutom för 8,000 mark silfver till M. sålde södra Halland och för 7,000 mark s. troligen äfven norra Halland. Då från förmyndareregeringen inga penningar funnos hopsparade, vållade anskaffandet af denna köpesumma äfvensom utbetalandet af hans syster Eufemias brudskatt betydliga svårigheter, och flere af hans råd måste ikläda sig ansvarsförbindelse samt nödgades äfven sjelfva utbetala stora summor. Deraf tvingades äfven konungen att förpanta stora delar af riket. Detta väckte allmänt missnöje, i synnerhet som konungen och hans gemål trots penningebristen synas hafva fört ett yppigt och slösande lif. Äfven klagades, att konungen förbigick sina gamla och erfarna rådgifvare. Ett utbrott af missnöjet i Sverige, som särskildt hos stormännen synes varit starkt, egde troligen rum redan i början af år 1338, ty vid den tiden finnes M. hafva drifvit sin förre drots, herr Greger Magnusson,

Källa: Project Runeberg · ·