Mandat

Mandat (Lat. mandatum, se d. o.). 1. Jur., uppdrag, ett aftal, hvarigenom en person förbinder sig att för en annans räkning utföra ett rättsärende. Mandatet kan afse, att mandatarien (uppdragstagaren) skall utföra uppdraget i eget namn och således sjelf i st. f. mananten (uppdragsgifvaren) träda i rättsförhållande till tredje man, och benämnes i sådant fall mandat i egentlig mening l. kommissionsaftal, hvaraf speditionsaftalet är en underart. Men i den moderna rätten är det äfven möjligt, att uppdraget skall utföras icke blott för uppdragsgifvarens räkning, utan äfven i hans namn, så att han omedelbart förvärfvar de rättigheter och ikläder sig de förpligtelser, som ur rättsärendet härflyta. Denna art, hvilken var för den romerska rätten principielt okänd, uppkommer genom mandatets förening med en fullmakt och kan kallas fullmaktsmandat. Det är detta, som egentligen afses i vår lag (H. B. 18 kap.) liksom i de flesta främmande. I motsats mot den romerska ger den nyare rätten mandatarien anspråk på arvode. -- Vigtiga användningar af mandatet äro bl. a. rättsförhållandet emellan ett bolag och dess styrelse samt inkasserings- och betalningsmandat, af hvilka anvisning och vexel anses vara sammansatta. -- 2. Franskt pappersmynt under Direktorium. Se Territorial-mandat. -- 3. Manlig bragd, bedrift, dåd. Bruket af ordet mandat i denna betydelse tillhör uteslutande nysvenskan och har utan tvifvel uppkommit på folketymologisk väg, med omtydning efter »man» och »dat» (Lågt. dat, Högt. that, Sv. dåd; jfr hjeltedad). 1. Hj. H-d.