Manning

Manning [mä'nning], Henry Edward, kardinal, föddes 1808 af protestantiska föräldrar i England, blef 1830 prest och 1840 ärkedjekne i stiftet Chichester i engelska episkopalkyrkan, men öfvergick 1850 till katolicismen. Dertill bidrog såväl den af Pusey framkallade ultra-högkyrkliga riktningen, för hvilken M. redan tidigare ådagalagt sympati, som framförallt den s. k. gorhamska striden, som uppkom deraf att staten påtvingade kyrkan en prest vid namn Gorham, hvilken af kyrkan ansågs irrlärig, men af staten förklarades för renlärig. I M. vann den katolska kyrkan en synnerligen begåfvad och för hennes intressen ifrigt verksam medlem. Påfven förstod ock att värdera den nya eröfringen, ty M. erhöll snabb befordran och blef efter kardinal Wisemans död (1865) ärkebiskop i Westminster och den katolska kyrkans i England primas. På Vatikankonciliet 1869--70 uppträdde M. som en af de ifrigaste förfäktarna af dogmen om påfvens ofelbarhet och var en af ledarna för majoriteten i denna fråga. För påfvens ofelbarhet och verldsliga makt har han derjämte sökt verka genom åtskilliga skrifter. Sedan genom hans försorg ett katolskt universitet 1874 blifvit upprättadt i London, befordrades han 1875 till kardinal. Af M:s många skrifter må nämnas endast On the temporal sovereignty of the popes (1860), The reunion of christendom (1866), England and christendom (1867), The Oecumenical council and the infallibility of the roman pontiff (1869), The true story of the Vatican council (1877) och The catholic church and modern society (1880). K. H.