Sida 411
Manna-asken ...
Mannhardt, Johann Wilhelm Emanuel, tysk mytolog, f. 1831 i Friedrichsstadt i Slesvig, studerade 1851--54 i Berlin och Tübingen samt var en kort tid docent vid Berlins universitet och 1863--73 stadsbibliotekarie i Danzig. Han hade i hela sitt lif att kämpa mot sjukdom och afled 1880. -- Redan i M:s barndom röjdes hos honom ett mindre vanligt intresse för de folkliga traditionerna i saga, sed och tro, och åt dessa ämnen egnade ynglingen och mannen alla krafter. Efter J. W. Wolf öfvertog han redaktionen af »Zeitschrift für deutsche mythologie und sittenkunde» (bd 3 o. 4, Göttingen 1855--59). Hans första större verk, Germanische mythen (jämförda med indiska; 1858) och Götterwelt der deutschen und nordischen völker (1860), äro i metod och kritik jämförelsevis svaga. Senare koncentrerade han sina studier företrädesvis på åkerbrukets mytologi och utgaf, stödd på ett synnerligen omfattande material från germanskt, romerskt och lituslaviskt område, Roggenwolf und roggenhund (1865; 2:dra uppl. 1866), Die korndämonen (1868) samt hufvudverket Wald- und feldkulte (1. Trädkult hos germaner och deras grannar; 2. Antika skogs- och åkerkulter, belysta genom nordeuropeisk tradition; 1875--77). Ur hans efterlemnade samlingar utgaf H. Patzig 1884 ett band Mythologische forschungen. Om M:s personlighet vittna hans senare utgifna Gedichte (1881; med lefnadsteckning). Lll.
Mannhart, Johann, tysk urmakare, mekanisk uppfinnare, f. 1798, d. 1878, utöfvade sin verksamhet i München. Han levererade mer än 1,200 tornur till vidt skilda trakter af jorden. Flere af honom uppfunna ur-konstruktioner och maskiner af hvarjehanda slag utmärka sig för stor enkelhet och sinnrikhet. Hans uppfinning af den s. k. fria pendeln är att anse som epokgörande inom urmakarekonsten.
Mannheim, Badens folkrikaste stad och andra hufvudstad, tillika hufvudort i kretsen M. (465 qvkm., 124,121 innev., 1880), ligger på högra stranden af Rhen, i vinkeln emellan denna flod och Neckar. Det är den mest regelbundna stad i Tyskland. Elfva parallella gator skäras under räta vinklar af tio andra, hvarigenom bildas 110 rektangulära, nästan lika stora qvarter, betecknade icke med namn, utan på amerikanskt sätt med bokstäfver och siffror. Utom på södra sidan utmynna alla gatorna i den staden omslutande ringdammen, hvilken omgifves af en bulevard. Utanför denna ligga förstäderna Schwetzinger-gärten i s. och Neckar-gärten i n. En jernvägsbro öfver Rhen förenar M. med det på flodens andra sida liggande Ludwigshofen. 1880 hade M. 53,465 innev., deraf 25,632 protestanter, 23,376 katoliker och 4,031 judar. År 1885 var innevånarnas antal 61,370. Nästan hela sydvestra sidan upptages af slottet, bygdt 1720--29 af kurfursten Karl Filip och fordom residens för kurfurstarna af Pfalz. Det är en af de största byggnader i sitt slag i Tyskland; det har nämligen en frontlängd af 660 m. och betäcker en yta af 6 har. Det innehåller en tafvel- och kopparstickssamling samt antiqviteter och en naturaliesamling. Bakom slottet ligger en vacker park. Märkligast bland stadens 6 kyrkor är det forna jesuitkollegiets kyrka, hvars inre är rikt smyckadt af marmor och freskomålningar. På den öppna platsen framför teatern stå statyer af Schiller, Iffland, skådespelare, och v. Dalberg, intendent vid teatern på Schillers tid. M. är förnämsta handelsplatsen vid öfre Rhen och står bland städerna vid denna flod efter endast för Koblenz och Köln. Största omsättningen göres i tobak, spanmål, humle, petroleum, trä- och kolonialvaror. Stadens nya hamn, som kostat nära 12 mill. kr., är den största inhamn i Tyskland. Fem jernvägslinier mötas i staden. Vigtigaste alstren af M:s industri äro maskiner, gummivaror, socker, speglar, kemikalier, tapeter och cigarrer. Staden är säte för Badens högsta domstol och för centralkommissionen för flodfarten på Rhen. Den har bl. a. ett astronomiskt observatorium, 2 gymnasier, en slöjdskola och en högre flickskola. - På den nuv. stadens plats låg redan i 8:de årh. en liten by M., tillhörig klostret Lorsch. Söder om denna by låg, vid Rhen, slottet Eicholzheim, der påfven Johannes XXIII en tid hölls fången, sedan han blifvit afsatt på kyrkomötet i Konstanz. Det nya M:s historia börjar med 17:de årh., då kurfursten Johan Fredrik IV af Pfalz 1606 anlade en befäst stad der, i hvilken han lät flyktingar från Nederländerna inflytta. Staden intogs flere gånger under trettioåriga kriget och förstördes fullständigt af fransmännen under Melac 1689. Först 10 år senare blef den återuppbyggd och försedd med fästningsverk af Coehoorn. Kurfursten Karl Filip flyttade 1720 sitt residens dit från Heidelberg. 1795 intogs M. af fransmännen, men återeröfrades redan s. å. af österrikarna. Enligt riksdeputationshufvudbeslutet kom M. 1803 till Baden, och dess fästningsverk slopades.
Manninen, Anders, finsk jordbruksförfattare, f. 1831 i S:t Michels socken i Finland, förskaffade sig på egen hand ganska betydande elementarkunskaper och studerade en kortare tid jordbruk vid Mustiala landtbruksinstitut. När sedermera, såsom minne af Alexander II:s kröning, jordbruksskolor börjat inrättas i Finland, blef M. 1857 direktor för en sådan i Tohmajärvi i östra Karelen och tre år derefter å Leväis i närheten af Kuopio. Der afled han 1866. M. efterlemnade ett vackert minne i sina populära skrifter, förnämligast berörande jordbruket. Bland dem må särskildt nämnas en kort jordbrukslära i kateketisk form, utarbetad förnämligast för jordbruks- och folkskolor, och Taito ja toimi (Kunskap och omsorg), en handbok i ekonomi i allmänhet. M:s »Tankar om nödåren i Finland» vann Finska literatursällskapets pris 1860. Han grundade derjämte tidningen »Tapio» i Kuopio, hvars redaktion han förestod 1861--1866, och hvilken intager ett framstående rum inom den då ännu fåtaliga tidningsliteraturen på finska språket. O. G.
Manning [mä'nning], Henry Edward, kardinal, föddes 1808 af protestantiska föräldrar i England, blef 1830 prest och 1840
Källa: Project Runeberg · ·
