Memfis

Memfis (Hierogl. Men-nofir, yngre Menfi; Assyr. kilskr. Mempi; i bibeln Moph l. Noph), Egyptens äldsta kända hufvudstad, låg på Nilens vestra strand något s. v. från det nuvarande Kairo, såsom de vid den moderna arabbyn Mit-Rahine ännu förefintliga ruinhögarna antyda. Den största och vidsträcktaste bland dessa kallas nu på folkspråket Tell-Monf, »Memfis-kullen». M:s grundläggning tillskrifves Menes, som enligt de klassiske auktorernas uppgift och den moderna forskningens dermed sammanstämmande iakttagelser skall hafva tvungit den här intill libyska bergen löpande Nilen att flytta sin bädd östligare, så att denna kom att ligga ungefär midt emellan den libyska och den arabiska bergskedjan. För att vinna detta mål lät konungen bygga en väldig dam, som ännu finnes qvar vid den moderna orten Kosjeisj och fortfarande gör tjenst mot den stundom häftigt anstormande Nilöfversvämningen. På den sålunda genom uppdämning vunna platsen anlades staden M., som blef Menes' residens. Åt guden Ptah, som Menes upphöjde till riksgud, uppfördes ett tempel, som, i tidernas längd påbygdt och ombygdt, utvidgadt och förskönadt, blef Egyptens förnämsta helgedom, i hvarje fall endast Amonstemplet i Thebe i väldighet underlägset. -- Från den 12:te dynastien upphörde M. att vara rikscentrum (detta flyttades till Thebe), men åtnjöt alltjämt stort anseende genom sin ålder och i synnerhet genom sin gud, Ptah. Då med 21:sta och följande dynastier residenset förlagts till nedre Egypten, ökades M:s anseende. Men snart började de oupphörliga främmande invasionerna sända sina störtfloder öfver Egypten, och M. blef det efterlängtade bytet för assyrer, etioper och perser, som efter hvarandra inkräktade faraonernas gamla stat. Alexandrias grundläggning af Alexander påskyndade än mer M:s förfall, ehuru det likväl ännu på de romerske kejsarnas tid var en ganska betydande provinsstad. Kejsar Theodosius' edikt (omkr. 380 e. Kr.) hade sorgligare följder än alla invasioner tillsammans. Massor af bildstoder och tempel kullvräktes och förstördes af denne fanatikers besoldade skaror, der desse foro fram i den äldsta bland städer. År 638 intogs M. af araberna under Amru, som dock ej synes hafva i någon större grad skadat de gamla fornlemningarna. Men Fostats och det något yngre Kairos grundläggning och successiva utveckling blefvo så mycket ödesdigrare för M. på grund af det ringa afståndet. M:s oerhörda massor af minnesmärken af kalk- och andra stenslag befunnos snart lämpliga att lemna materialet till de bägge arabiska städernas husbygge. Lång tid kräfdes dock för att med marken jämna den gamla staden, som i 12:te årh. ännu var ståtlig i sina ruiner, då upptagande en half dagsresas längd från n. till s. -- Om den forna stadens storhet kunna sjelfva ruinerna numera icke gifva någon föreställning, då M. så grundligt förstörts, att man t. o. m. har svårt att återfinna platsen, der Ptahs helgedom stått. Men tydligare än allt annat vittnar derom M:s vidsträckta nekropol, hvars mest i ögonen fallande monument, pyramiderna, ännu fylla verlden med häpnad, öfver en yta af minst 50 -- kanske ända till 70 -- km. i längd sträcker sig i och utmed libyska bergen denna Egyptens väldigaste nekropol, hvars särskilda qvarter tillsammans kunna lemna en totalbild af egypternas grafskick, sådant det tedde sig i denna del af landet från rikets första till dess yttersta dagar, ty så länge tjenade M:s nekropol sitt ursprungliga ändamål. Nekropolens större underafdelningar benämnas vanligen efter de pyramidgrupper, som med större eller mindre mellanrum träffas utefter hela dess längd. Längst i n. ligger gruppen vid Abu-Roasch, och efter denna möta vi, om vi gå i sydlig riktning, de moderna lokaliteterna Gise, Zawijet-el-Arijan, Abusir, Sakkara, Dahssjur, Lisjt och Meidum, hvar och en med sina konungagrafvar (se Pyramider). Privatgrafvarnas tal -- större delen tillhörande den s. k. »mastaba»-typen -- är ofantligt. Många, i synnerhet bland de äldre, äro dess värre förstörda, men ännu finnes ett tillräckligt antal i behåll för att tillåta oss studera egypternas kultur på pyramidbyggarnas tid, ett studium, hvartill de på grafkamrarnas väggar meddelade bildserierna inbjuda forskaren. Den yngre tidens grafvar vid M. innehålla, i motsats till de äldre, hvilkas framställningar äro af i väsentlig mån profan art, så godt som uteslutande religiösa texter och framställningar samt kunna derför ej med samma fördel nyttjas som material for kulturhistoriska undersökningar. K. P.