Mithras

Mithras (Mithra), Pers. mytol., en ljusets gud, hvars dyrkan spridde sig från Persien öfver den romerska verlden i 2:dra och 3:dje årh. e. Kr. Hans namn återfinnes redan uti indernas och eranernas äldsta uppteckningar. I Rigveda omtalas Mitra (»vännen») såsom en gud, hvilken vanligen åkallas på samma gång som himmelsguden Varuna. M. var ursprungligen den klara himlarymdens och dagens gud, men afgjordt skild från solguden. I den zoroastriska religionen bibehöll han en framstående plats och räknades till en början såsom den förste bland de 28 »izeds» l. goda andar af andra rangen, hvilka äro underordnade Ormusd och de öfriga 6 »amsjaspands». Åt M. (»medlaren» emellan Ormusd och menniskorna) voro helgade årets sjunde månad (hvilken bär hans namn) samt den 16:de dagen i hvarje månad. Han sattes småningom allt högre och identifierades med solguden. Man bad till M. vid solens upp- och nedgång samt vid middagen. Det materiella ljusets gud vardt äfven det andliga ljusets (sanningens och trohetens) gud samt lögnens och de onda andarnas väldige besegrare. Han bor på ett högt berg i öster, hvarifrån han hör och ser allt, som sker i verlden. Skyddare af löften och fördrag, vakar han äfven öfver menniskans själ i lifvet efter detta. M. tänktes alltjämt fullgöra ett mystiskt offer, i kraft af hvilket det goda skall triumfera. Kraft till att strida det godas strid kunna menniskorna ernå endast genom en längre askes, genom hvilken de göras delaktiga i M:s offer. Denna späknings olika grader bildade innehållet i M.-mysterierna, hvilka firades i en högt belägen grotta. -- I 1:sta årh. e. Kr. infördes dessa mysterier till Rom, hvarest de sanktionerades af Trajanus och Commodus (omkr. 100 och 190), men förbjödos 378. De firades vid vårdagjämningen, och noviserna hade att genomgå en lång följd af prof, som ofta stegrades till gränsen af lifsfarlighet. Till slut var en mycket stor del af romerska rikets innevånare invigd i dessa mysterier. I dess provinser har man allmänt å monument funnit inskriften Deo soli invicto Mithrae (»åt den ende, oöfvervinnelige guden M.»). -- Vanligen är M. afbildad såsom förrättare af det mystiska offret i grottan: en ung man i österländsk drägt nedtrycker med ena knäet en tjur, i hvars hals han stöter ett svärd, medan en hund, en orm och en skorpion dricka offerdjurets blod. En korp sitter på klippan bakom; solen och månen synas på reliefens utkanter. -- M:s födelsedag högtidlighölls d. 25 Dec., som sedermera godtyckligt gjordes till Kristi födelsedag.