Mithradates

Mithradates l. Mithridates (»den af Mithras gifne l. sände»), fornpersiskt mansnamn, sedermera vanligt äfven hos andra österländska folk. -- 1. Sex konungar i Pontus, af hvilka den ryktbaraste är M. VI med tillnamnet Eupator, äfven kallad den store. Om hans ungdomsöden äro underrättelserna tämligen sväfvande, men gå dock i det hela ut på, att han vid sin faders, M. V:s, död (omkr. 121 f. Kr.) såsom 11-årig gosse uppsteg på tronen, men för att undgå förmyndares och anförvandters stämplingar måste fly till skogarna och bergen, der han under ett flerårigt jägarelif härdade sig mot mödor och faror. Af naturen var han begåfvad med en ovanligt stark kropp och ett ståtligt utseende, en okuflig och rastlös handlingskraft, skarpt förstånd och ett utomordentligt minne, hvilket satte honom i stånd att lära sig de 22 språk, som talades af de honom underlydande folken. Äfven för literära sysselsättningar hade han intresse, och under de ständiga krig, hvilka fyllde hans regering, fann han tid äfven för vetenskapliga studier och författareskap i naturvetenskap och läkarekonst. Med denna rika begåfning var han dock hemfallen åt österländska despoters alla laster, och i synnerhet utmärkte sig hans karakter genom en aldrig hvilande misstänksamhet och en kallblodig grymhet, för hvilken en stor del af hans närmaste anhöriga föll offer. Sedan han omkr. 114 f. Kr. vid 18 års ålder sjelf kommit i besittning af konungamakten, började han genast utföra sina af en vidt sträfvande ärelystnad ingifna planer. Med en nyskapad här och flotta kufvade han (112--10) såväl de dittills obetvungne skyterna som öfriga folkslag öster och norr om Svarta hafvet, der han sålunda blef herskare öfver det s. k. bosporanska riket eller landen omkring den cimmeriska Bosporen (sundet vid Kertj). Derpå vände han sig mot söder och underlade sig efter hand Paflagonien, Kappadocien och slutligen Bitynien (92 f. Kr.). Men då romarna yrkade på återinsättandet af de under deras skydd stående konungarna i dessa land, uppstodo förvecklingar, hvilka omsider förde till krig, det s. k. första mithradatiska kriget (89--84 f. Kr.). Detta var till en början gynsamt för M. Med ringa möda underlade han sig hela Mindre Asien, der romarenamnet var förhatligt. Detta romarehat underblåstes af M. på allt sätt, och på hans anstiftan mördades på en och samma dag öfver hela Asien 80,000 (enligt annan uppgift 150,000) der boende romerska medborgare. Äfven de grekiska öarna vid Asiens kuster bragte han till största delen på sin sida och förmådde flere af Greklands förnämsta stater: Athen, Achaia, Lakonien och Beotien, att göra gemensam sak mot romarna. Men sedan Sulla erhållit ledningen af kriget mot M., tog detta en annan vändning. Sulla belägrade och intog med storm det af M:s fältherre Archelaos tappert försvarade Athen och slog derefter de båda kunglige fältherrarna Archelaos och Dorylaos vid Chaironeia och Orchomenos (86 f. Kr.). Då äfven den romerske fältherren Flavius Fimbria (se d. o.) i Asien vändt sina vapen mot M., såg denne sig nödsakad att sluta fred i Dardanos (84 f. Kr.) och måste afträda alla sina eröfringar i Asien, utlemna sin flotta och erlägga 3,000 talenter (omkr. 12 mill. kr.) i krigskontribution. Tvistigheter angående fördragets uppfyllande framkallade det andra mithradatiska kriget (82--80 f. Kr.), hvilket dock utan mera betydande krigshändelser bilades med återställande af de förra fredsvilkoren. Men under de inre stormar, hvilka under den nästföljande tiden skakade den romerska staten, arbetade M. med rastlös ifver på nya krigsrustningar. Han ingick förbund å ena sidan med sin måg Tigranes, konung i Armenien, å den andra med Sertorius i Spanien, hvarjämte skyter, chalyber, taurier, sarmater, tracer m. fl. folk eggades att angripa det romerska rikets gränser. Äfven det tredje mithradatiska kriget (74--64 f. Kr.) inleddes med ett i massa föröfvadt mord på romerska medborgare. Kappadocien och Bitynien eröfrades på nytt, och öfver den romerske konsuln Aurelius Cotta vann M. en seger både till lands och sjös vid Chalkedon (74); men vid belägringen af Kyzikos blef han sjelf innesluten af Lucullus och måste med förlust draga sig tillbaka (73). Nya motgångar och i synnerhet ett afgörande nederlag vid Kabeira nödgade honom t. o. m. att öfvergifva sitt rike och söka skydd hos Tigranes (72), sedan han först låtit döda sina systrar och gemåler, på det att de icke skulle falla i fiendens händer. Sedan Lucullus under 2 års tid efter hand eröfrat det politiska rikets fästningar och i öfrigt ordnat Asiens förhållanden, inträngde han i Armenien och slog Tigranes vid Tigranokerta (69) samt båda konungarna vid floden Arsanias (68). Myteri bland de romerske soldaterna hindrade dock Lucullus att fullfölja de vunna fördelarna, och deraf begagnade sig M. för att åter taga i besittning Pontus och Kappadocien (67). Men Pompejus, hvilken efter en kort mellantid efterträdde Lucullus i befälet, vann ej långt från Eufrät, på den plats, der sedan Nikopolis (segerstaden) uppbyggdes, en lysande seger, som fullständigt tillintetgjorde M:s krigshär (66). Sjelf flydde han till Kolchis och vidare till den tauriska halfön. Outtröttlig i sitt romarehat, umgicks dem åldrige konungen der med planer att i förbund med de galliska stammarna genom Donaulanden intränga uti Italien. Hans många grymheter hade dock bragt hans omgifning i harnesk mot honom, och hans egen älsklingsson, Farnakes, hvilken han insatt till regent i det bosporanska riket, gjorde uppror mot sin fader. Öfvergifven af sina soldater, dödade M. sig i hufvudstaden Pantikapaion med sitt eget svärd (64), biträdd af en trogen tjenare, sedan han förgäfves tagit gift, hvilket ej verkade på hans genom långvarigt bruk af motgifter härdade kropp. -- 2. Konungar i Parthien af arsacidernas ätt. Se Arsaciderna. A. M. A.