Sida 62
Mitau ...
romerska medborgare. Äfven de grekiska öarna vid Asiens kuster bragte han till största delen på sin sida och förmådde flere af Greklands förnämsta stater: Athen, Achaia, Lakonien och Beotien, att göra gemensam sak mot romarna. Men sedan Sulla erhållit ledningen af kriget mot M., tog detta en annan vändning. Sulla belägrade och intog med storm det af M:s fältherre Archelaos tappert försvarade Athen och slog derefter de båda kunglige fältherrarna Archelaos och Dorylaos vid Chaironeia och Orchomenos (86 f. Kr.). Då äfven den romerske fältherren Flavius Fimbria (se d. o.) i Asien vändt sina vapen mot M., såg denne sig nödsakad att sluta fred i Dardanos (84 f. Kr.) och måste afträda alla sina eröfringar i Asien, utlemna sin flotta och erlägga 3,000 talenter (omkr. 12 mill. kr.) i krigskontribution. Tvistigheter angående fördragets uppfyllande framkallade det andra mithradatiska kriget (82--80 f. Kr.), hvilket dock utan mera betydande krigshändelser bilades med återställande af de förra fredsvilkoren. Men under de inre stormar, hvilka under den nästföljande tiden skakade den romerska staten, arbetade M. med rastlös ifver på nya krigsrustningar. Han ingick förbund å ena sidan med sin måg Tigranes, konung i Armenien, å den andra med Sertorius i Spanien, hvarjämte skyter, chalyber, taurier, sarmater, tracer m. fl. folk eggades att angripa det romerska rikets gränser. Äfven det tredje mithradatiska kriget (74--64 f. Kr.) inleddes med ett i massa föröfvadt mord på romerska medborgare. Kappadocien och Bitynien eröfrades på nytt, och öfver den romerske konsuln Aurelius Cotta vann M. en seger både till lands och sjös vid Chalkedon (74); men vid belägringen af Kyzikos blef han sjelf innesluten af Lucullus och måste med förlust draga sig tillbaka (73). Nya motgångar och i synnerhet ett afgörande nederlag vid Kabeira nödgade honom t. o. m. att öfvergifva sitt rike och söka skydd hos Tigranes (72), sedan han först låtit döda sina systrar och gemåler, på det att de icke skulle falla i fiendens händer. Sedan Lucullus under 2 års tid efter hand eröfrat det politiska rikets fästningar och i öfrigt ordnat Asiens förhållanden, inträngde han i Armenien och slog Tigranes vid Tigranokerta (69) samt båda konungarna vid floden Arsanias (68). Myteri bland de romerske soldaterna hindrade dock Lucullus att fullfölja de vunna fördelarna, och deraf begagnade sig M. för att åter taga i besittning Pontus och Kappadocien (67). Men Pompejus, hvilken efter en kort mellantid efterträdde Lucullus i befälet, vann ej långt från Eufrät, på den plats, der sedan Nikopolis (segerstaden) uppbyggdes, en lysande seger, som fullständigt tillintetgjorde M:s krigshär (66). Sjelf flydde han till Kolchis och vidare till den tauriska halfön. Outtröttlig i sitt romarehat, umgicks dem åldrige konungen der med planer att i förbund med de galliska stammarna genom Donaulanden intränga uti Italien. Hans många grymheter hade dock bragt hans omgifning i harnesk mot honom, och hans egen älsklingsson, Farnakes, hvilken han insatt till regent i det bosporanska riket, gjorde uppror mot sin fader. Öfvergifven af sina soldater, dödade M. sig i hufvudstaden Pantikapaion med sitt eget svärd (64), biträdd af en trogen tjenare, sedan han förgäfves tagit gift, hvilket ej verkade på hans genom långvarigt bruk af motgifter härdade kropp. -- 2. Konungar i Parthien af arsacidernas ätt. Se Arsaciderna. A. M. A.
Mithras (Mithra), Pers. mytol., en ljusets gud, hvars dyrkan spridde sig från Persien öfver den romerska verlden i 2:dra och 3:dje årh. e. Kr. Hans namn återfinnes redan uti indernas och eranernas äldsta uppteckningar. I Rigveda omtalas Mitra (»vännen») såsom en gud, hvilken vanligen åkallas på samma gång som himmelsguden Varuna. M. var ursprungligen den klara himlarymdens och dagens gud, men afgjordt skild från solguden. I den zoroastriska religionen bibehöll han en framstående plats och räknades till en början såsom den förste bland de 28 »izeds» l. goda andar af andra rangen, hvilka äro underordnade Ormusd och de öfriga 6 »amsjaspands». Åt M. (»medlaren» emellan Ormusd och menniskorna) voro helgade årets sjunde månad (hvilken bär hans namn) samt den 16:de dagen i hvarje månad. Han sattes småningom allt högre och identifierades med solguden. Man bad till M. vid solens upp- och nedgång samt vid middagen. Det materiella ljusets gud vardt äfven det andliga ljusets (sanningens och trohetens) gud samt lögnens och de onda andarnas väldige besegrare. Han bor på ett högt berg i öster, hvarifrån han hör och ser allt, som sker i verlden. Skyddare af löften och fördrag, vakar han äfven öfver menniskans själ i lifvet efter detta. M. tänktes alltjämt fullgöra ett mystiskt offer, i kraft af hvilket det goda skall triumfera. Kraft till att strida det godas strid kunna menniskorna ernå endast genom en längre askes, genom hvilken de göras delaktiga i M:s offer. Denna späknings olika grader bildade innehållet i M.-mysterierna, hvilka firades i en högt belägen grotta. -- I 1:sta årh. e. Kr. infördes dessa mysterier till Rom, hvarest de sanktionerades af Trajanus och Commodus (omkr. 100 och 190), men förbjödos 378. De firades vid vårdagjämningen, och noviserna hade att genomgå en lång följd af prof, som ofta stegrades till gränsen af lifsfarlighet. Till slut var en mycket stor del af romerska rikets innevånare invigd i dessa mysterier. I dess provinser har man allmänt å monument funnit inskriften Deo soli invicto Mithrae (»åt den ende, oöfvervinnelige guden M.»). -- Vanligen är M. afbildad såsom förrättare af det mystiska offret i grottan: en ung man i österländsk drägt nedtrycker med ena knäet en tjur, i hvars hals han stöter ett svärd, medan en hund, en orm och en skorpion dricka offerdjurets blod. En korp sitter på klippan bakom; solen och månen synas på reliefens utkanter. -- M:s födelsedag högtidlighölls d. 25 Dec., som sedermera godtyckligt gjordes till Kristi födelsedag.
Mithridat, electuarium mithridaticum, antidotus mithridatica Damocratis, med., ett af en
Källa: Project Runeberg · ·
