Molin, Johan Peter, bildhuggare, född i Göteborg d. 17 Mars 1814, egnade sig först åt handel, men sattes 1834 i tillfälle att under ett halft år besöka konstakademiens antikskola. På faderns önskan återvände han dock till handeln och öfvertog efter några år faderns bageri. Samtidigt skaffade han sig undervisning i teckning och sysslade jämväl med modellering och galvanoplastik. En händelse gjorde, att hans rätta kallelse sent omsider blef fullt klar. Vid festen för Karl XIV Johans regeringsjubileum 1843 behöfdes i Göteborg en byst af monarken, och M. fick efter bilden å en vanlig slant modellera en sådan. Arbetet slog an; man började göra sig underrättad om dess upphofsman, och flere af stadens inflytelserike män begynte intressera sig för honom samt uppmanade honom att egna sig helt åt konsten. M. hade en samlad sparpenning och kunde sålunda i Juli 1843 begifva sig till Köpenhamn att studera. Hans önskan att få Thorwaldsen till lärare gick om intet till följd af dennes död. I stället blef han elev hos medaljören Christensen och handleddes å akademien af Bissen. Sommaren 1845 lemnade han Köpenhamn för att besöka Paris och Rom, dit han anlände på senhösten s. å. Der grep han sig genast an med en Amor, som han högg i marmor, samt en Herdegosse på en klippa; och i Mars 1847 sände han det förra arbetet till Sverige, der det köptes af dåv. kronprinsen, utställdes 1848 och skaffade M. kallelse till agré af akademien. Det andra arbetet kom till verldsutställningen i London 1851 och köptes af en enskild svensk man. Efter en kort hvilotid, under hvilken han besökte Gräfenberg och Göteborg, återvände M. till Rom och utförde 1848 en Ingeborg (två exemplar i marmor) samt modellerade Den sofvande bacchantinnan, som 1850 utställdes och dessförinnan skaffade sin mästare en två gånger förut sökt resepension. De nu nämnda verken afsluta M:s första konstnärsskede, under hvilket han utan bestämd egen riktning utbildar sin teknik i då rådande anda, och tillika öppnar »Ingeborg» hans nya bana, då, såsom vi skola se, framställningen af fosterländska ämnen och personligheter blir hans hufvudsakliga sysselsättning.
I Rom dröjde M. åtta år. Han utförde der, utom åtskilliga byster, ett par amoriner (1850), en kolossal staty af Oskar I för Göteborgs börs (1851) samt en David med slungan (s. å.), alla fyra i marmor. Han blef nu hemkallad samt utnämndes 1853 till ledamot af konstakademien och vice professor. De närmaste fem åren blefvo jämförelsevis föga rika på nya alster, medan M. mest fulländade gamla utkast. Så högg han 1854 i marmor »bacchantinnan», hvilken 1858 köptes af staten (Nationalmuseums skulptursamling), samt en något ändrad reproduktion af Amor. 1856 blef Den neapolitanske fiskaregossen färdig. Samtidigt modellerade M. tre genier, tre byster samt Tessins staty för Nationalmuseums fasad, utförde ett par grafmonument samt åtskilliga porträttbyster och medaljonger (bland dem den öfver Blommér; nu i Nationalmuseum). -- 1859 företog M. en färd till Paris, och der utförde han Bältespännarna. Denna grupp mottogs kallt i »salongen», och ej häller när den i omarbetad form 1860 blef synlig å konstakademiens utställning, rönte den erkännande. Men M. var ej den, som tröttnade. Han lät 1862 gjuta gruppen i brons i Berlin, och nu blef den vid dess utställande helsad med stort bifall samt dess mästare belönt med stora guldmedaljen för konst. S. å. utställdes gruppen vid verldsexpositionen i London och vann äfven der det mest smickrande erkännande. Två exemplar i brons kommo till Sverige: det ena uppstäldt i Göteborg, det andra (gjutet i Nürnberg 1867) inköpt af svenska staten och placeradt invid Nationalmuseum i Stockholm. Utan fråga är detta verk ett särdeles lyckligt grepp, då det på samma gång är folkligt, plastiskt bildbart och i hög grad dramatiskt spännande. Gränsen för det framställbara är bevarad, likaså, trots den skarpa karakteristiken, skönhetsfordringarna. M. står genom detta arbete helt och hållet såsom en modern plastiker, som djerft afkastat ålderdomliga fjättrar utan att derför bryta mot plastikens oafvisliga fordringar. Onekligen var det under intrycket af den genom »Bältespännarna» vunna populariteten, som M. 1866 af en nämnd erhöll uppdraget att utföra Karl XII:s stod för Stockholm. En täfling var utsatt och egde rum. Qvarnström utförde två utkast, af hvilka det ena obestridligen vid uppvisandet var M:s enda betydligt öfverlägset. Men M. var på förhand utsedd för arbetet, och sedan det blifvit honom uppdraget, kunde han göra sig till godo framställda anmärkningar. Nog af, modellen (nu i Nationalmuseum) utarbetades af M. med mycken ifver, men också under tämlig osäkerhet, i synnerhet hvad hufvudet angick, och arbetet göts af den från Nürnberg införskrifne Heroldt samt aftäcktes d. 30 Nov. 1868. Trots enstaka förtjenster saknar detta verk den stora stil, som är nödvändig för det monumentala skulpturarbetet, och i synnerhet ställningen med den utsträckta armen är ett fel mot den plastiska sammanhållning och lugna fasthet, som tillhöra den äkta minnesstoden. Ungefår samtidigt med beställningen af denna uppdrogs åt M. att med en fontän i gips pryda midtpartiet i byggnaden för 1866 års skandinaviska utställning. Genom sin ovanliga arbetsförmåga lyckades han också få arbetet färdigt till dennas öppnande, och det omfångsrika verket med sina vackra grupper kring foten, sin sirliga, fina resning och sin, så att säga, svala skönhet, vann en omtyckthet, som knappt kommit något nyare plastiskt arbete i vårt land till godo. Önskan att bevara verket för framtiden uttalades allmänt, och så kom en insamling till stånd, genom hvars resultat, dock med tillskott af Stockholms stad och konstnären sjelf, fontänen (»Molins fontän») kunde gjutas i brons och uppställas i Kungsträdgården 1873. Det visade sig genast, att fontänens utförande i den snart svartnande bronsen var ett svårt estetiskt missgrepp både genom den monumentala karakter, som sålunda förlänades åt den lyckliga, men flyktiga improvisationen af 1866, samt genom den tyngd och hårdhet, som bronsen gifvit de förut luftiga, halft drömmande figurerna, hvilkas material bort vara marmor, som kunnat bevara och höja den flägt af vek poesi, hvilken onekligen hvilade öfver den ursprungliga fontänen. En enda af dessa figurer, Necken, utförde konstnären i det rätta materialet (1870; i enskild mans ego i Göteborg). -- Utom de nu nämnda hufvud verken utförde M. på 1860-talet åtskilliga porträttbyster (af dem tre i Nationalmuseum) samt en porträttmedaljong och en basrelief: Helsans genius, för Göteborgs hospital (1867). Öfver hufvud var dock ej porträttet M:s egentliga fack. 1870 deltog han, till följd af inbjudning, i den täflan, som ordnats i Norge med anledning af beslutet att resa Karl XIV Johans ryttarestaty i Kristiania. Han blef der besegrad af en norsk medtäflare. Hans sista mer betydande arbete var modellen till den i silfver gjutna bordsprydnad, som 1870 gafs åt danska kronprinsessan Lovisa (med anledning af hennes förmälning året förut). Den föreställer de tre Nornorna, med en fotställning, omgifven af en reliefkomposition. Med år 1870 upphörde nästan M:s konstnärliga alstring. Hans helsa, i förtid bruten genom öfveransträngning, hade länge varit vacklande, och han afled å landstället Ekudden vid Vaxholm d. 29 Juli 1873. M. var sedan 1872 ledamot af danska konstakademien. Åtskilliga af hans efterlemnade utkast och modeller hafva af hans enka skänkts till Nationalmuseum. -- Sin största betydelse eger M. genom den fosterländska riktning och det entusiastiska sökande efter nya ideal, som genomgår hans konstnärslif. Det kan ej nog beklagas, att detta begynte så sent, och att han sålunda kom att sakna den fasta konstnärliga underbyggnad, den så att säga instinktlika skönhetskänsla, hvilka en långvarig öfning i och analys af det skönas detaljer oftast skänka, och som ett eldigt sinne och en djerf uppfinningsförmåga aldrig kunna till fullo ersätta. Deraf detta trefvande, denna ovisshet, dessa misstag, som ej sällan störande ingripa i hans skapande. Men på samma gång ligger måhända M:s styrka i denna frihet från ärfda och inplantade traditioner, denna raska improvisation, som ofta utmärker hans konstnärsverksamhet. Just detta drag ställer honom sjelfständig gentemot föregångarna och har mer än mycket bidragit till den modernitet, den liffullhet och kraft, som strömma genom hans bästa skapelser. -rn.