Molin

Molin, Lars, teolog, riksdagsman, född i Kumla socken, Vestmanland. d. 25 Nov. 1657, blef student i Upsala 1677 och informator hos dåv. teol. prof. Erik Benzelius d. ä. År 1684 försvarade han en afhandling i romersk arkeologi, De clavibus, som ansågs särdeles värderik. M. blef 1685 konrektor i Vesterås, 1686 konsistorienotarie och vid promotionen i Upsala 1688 magister primus. 1689 företog han, med understöd af konungen, en längre utländsk resa, under hvilken han 1692 i Giessen blef teol. licentiat. Han prestvigdes i Stockholm 1693, blef 1694 regementspastor vid Lifgardet och utnämndes s. å. till teol. professor vid Dorpats universitet. 1699 flyttades detta till Pernau, och snart derefter måste M. vid ryssarnas infall fly öfver till Stockholm, der han 1702 blef enkedrottningens hofpredikant. 1703 blef han teol. doktor i Giessen samt 1705 förste teologie professor och domprost i Upsala. På denna plats utvecklade M. mycken verksamhet, något som väl behöfdes, då branden 1702 härjat domkyrkan i grund och äfven i allmänhet skadat staden. Han skaffade till kyrkan nya klockor och ny predikstol (skänkt af enkedrottningen), medel till reparation af murarna o. s. v., så att kyrkan 1707 kunde å nyo invigas. Såsom teolog råkade han i tvist med ett par samtida, emedan han 1715 i några utgifna teser ej ville godkänna »Formula concordiae» såsom egentlig symbolisk bok för Sverige. Större förtjenst om församlingen inlade han genom den särdeles prydliga och beqväma bibelupplaga (den s. k. »Doktor Molins bibel»), som han bekostade och 1720 utgaf, och hvilken allmänt värderades både för riktighet och billighet. -- I egenskap af domprost hade M. mycket inflytande på stiftsstyrelsen och blef äfven af betydenhet vid riksdagarna. Han var en af hufvudmännen för det med Karl XII:s regering missnöjda parti, som i tysthet arbetade på enväldets afskaffande, och efter Karl XII:s död deltog han jämte P. Ribbing, Gyllencreutz m. fl. i utarbetandet af det förslag till regeringsform, som i hufvudsak 1719 antogs af ständerna och blef grundläggande för den s. k. frihetstidens statsskick. Vid 1719 års riksdag talade han för tronens besättande genom val och för ökandet af presteståndets privilegier samt blef, såsom ledamot af kommissionen öfver Görtz, en af dennes häftigaste vedersakare. Vid 1720 års riksdag ifrade han emot konung Fredriks väljande. M. afled i Upsala natten till d. 20 Sept. 1723. I sitt testamente hade han gifvit en betydande summa till stipendier för studerande; men denna minskades till följd af process ganska betydligt. Hans barn blefvo, redan under faderns lifstid, adlade med namnet Meldercreutz (se d. o.). -rn.