Sida 104
Molenaer ...
och P. Mesnard i »Les grands écrivains de la France». -- I Stockholm spelades stycken af M. redan i början af 1700-talet af främmande (franska och tyska) trupper, och vid århundradets slut var nästan hela den mera betydande M.-repertoaren genomgången. Emellertid eger vår literatur ännu knappast mer än en enda mönstergill öfversättning från M., nämligen Strandbergs ofvannämnda tolkning af »Les femmes savantes». -- Jfr K. Warburg: »Molière. En lefnadsteckning på grundvalen af den nyaste Molière-forskningen » (1884) samt H. Schücks anmälan deraf i »Nordisk revy», n:r 31, 32 (1884--85). P. A. G.
Molijn l. Molyn [måle'jn]. 1. Pieter de M., kallad de oude (den äldre), holländsk landskapsmålare, f. troligen före 1600 i London, upptogs 1616 som mästare i Lukas-gillet i Haarlem samt lefde och verkade i denna stad till sin död, 1661. Uppburen af sin samtid, men sedan dels bortglömd, dels förblandad med en och annan af sina samtida, har han af den nyaste forskningen åter blifvit insatt på sin plats som en bland skaparna af holländarnas och på samma gång den moderna konstens landskapsmålning vid sidan af van Goijen och Wijnants. I hans äldre stycken var tonen något brun; men sedan blef M. en af de förste, som lade an på lokalfärg, framhöll trädens karakter och satte dem klart mot en blå luft. Endast få af hans arbeten voro kända för ej länge sedan; nu känner man 20--30 sådana, af hvilka ej mindre än 7 utmärkta finnas i enskild ego i Stockholm. En särdeles god monografi öfver mästaren utgafs 1883 af O. Granberg: »Pieter de Molijn (de oude) och spåren af hans konst». -- 2. Pieter de M., d. y., holländsk målare, den föregåendes son, kallad Tempesta (»stormen»), emedan han gerna målade stormbilder, f. 1643 i Haarlem, d. 1701, är mest bekant för sina äfventyrliga lefnadsöden, hvilka förde honom på galererna i Genua, der han hölls fängslad i 16 år. Han är mindre utmärkt för sin konst, som utom de nämnda, dystra stormbilderna omfattar en del italienska landskap, hvilka sägas vara briljanta, men kalla i tonen. C. R. N.
Molilja, socken i Kalmar län. Se Målilla.
Molin, Lars, teolog, riksdagsman, född i Kumla socken, Vestmanland. d. 25 Nov. 1657, blef student i Upsala 1677 och informator hos dåv. teol. prof. Erik Benzelius d. ä. År 1684 försvarade han en afhandling i romersk arkeologi, De clavibus, som ansågs särdeles värderik. M. blef 1685 konrektor i Vesterås, 1686 konsistorienotarie och vid promotionen i Upsala 1688 magister primus. 1689 företog han, med understöd af konungen, en längre utländsk resa, under hvilken han 1692 i Giessen blef teol. licentiat. Han prestvigdes i Stockholm 1693, blef 1694 regementspastor vid Lifgardet och utnämndes s. å. till teol. professor vid Dorpats universitet. 1699 flyttades detta till Pernau, och snart derefter måste M. vid ryssarnas infall fly öfver till Stockholm, der han 1702 blef enkedrottningens hofpredikant. 1703 blef han teol. doktor i Giessen samt 1705 förste teologie professor och domprost i Upsala. På denna plats utvecklade M. mycken verksamhet, något som väl behöfdes, då branden 1702 härjat domkyrkan i grund och äfven i allmänhet skadat staden. Han skaffade till kyrkan nya klockor och ny predikstol (skänkt af enkedrottningen), medel till reparation af murarna o. s. v., så att kyrkan 1707 kunde å nyo invigas. Såsom teolog råkade han i tvist med ett par samtida, emedan han 1715 i några utgifna teser ej ville godkänna »Formula concordiae» såsom egentlig symbolisk bok för Sverige. Större förtjenst om församlingen inlade han genom den särdeles prydliga och beqväma bibelupplaga (den s. k. »Doktor Molins bibel»), som han bekostade och 1720 utgaf, och hvilken allmänt värderades både för riktighet och billighet. -- I egenskap af domprost hade M. mycket inflytande på stiftsstyrelsen och blef äfven af betydenhet vid riksdagarna. Han var en af hufvudmännen för det med Karl XII:s regering missnöjda parti, som i tysthet arbetade på enväldets afskaffande, och efter Karl XII:s död deltog han jämte P. Ribbing, Gyllencreutz m. fl. i utarbetandet af det förslag till regeringsform, som i hufvudsak 1719 antogs af ständerna och blef grundläggande för den s. k. frihetstidens statsskick. Vid 1719 års riksdag talade han för tronens besättande genom val och för ökandet af presteståndets privilegier samt blef, såsom ledamot af kommissionen öfver Görtz, en af dennes häftigaste vedersakare. Vid 1720 års riksdag ifrade han emot konung Fredriks väljande. M. afled i Upsala natten till d. 20 Sept. 1723. I sitt testamente hade han gifvit en betydande summa till stipendier för studerande; men denna minskades till följd af process ganska betydligt. Hans barn blefvo, redan under faderns lifstid, adlade med namnet Meldercreutz (se d. o.). -rn.
Molin, Erik, en af den tyske teologen J. K. Dippels anhängare, född i Gefle omkr. 1709, blef student i Upsala och vistades der en kort tid (1727), men ingick sedan vid landskansliet. Dippel, som vid denna tid fanns i Stockholm och ifrigt spridde sina läror, inverkade starkt äfven på den religiöse unge studenten, så att M. 1729 erhöll konsistoriets tillstånd att predika och 1730 blef lärare vid Tollstadius' skola, tills han 1732 tog plats på ett handelskontor. Han besökte 1733 åter Upsala och kallades då till teol. professorn Schyllberg, som frågade honom rörande hans religiösa meningar. För att klart uppvisa dessa öfverlemnade M. till honom en latinsk uppsats, i hvilken han, liksom allt framgent, vidhöll de hufvudsakligen från Dippel hemtade satserna om ett särskildt nådeljus i menniskans inre, om otillbörligheten af läran om »satisfactio vicaria» samt om sakramentens öfverflödighet. Efter det denna skrift blifvit öfverlemnad till ärkebiskopen, inkallades M. att svara för sina satser inför Upsala konsistorium 1734. Derefter begynte en religionsprocess, som, fortsatt inför Svea hofrätt samt hufvudsakligen bestående af upprepade omvändelseförsök och M:s ihärdiga fasthållande vid sina
Källa: Project Runeberg ·
