Molina

Molina, Luis, jesuit, lärare i teologi vid universiteten i Evora (Portugal) och Madrid, f. 1535, d. 1600, är bekant för sitt försök att förena den augustinska läran om predestinationen samt om nåden och den fria viljan med den semipelagianska åskådningen deraf. 1588 utgaf han en skrift, Liberi arbitrii cum gratiae donis . . . concordia, hvari han lärde, att menniskan visserligen blott genom den af Kristus förvärfvade nåden kan ernå saligheten, men att denna nåd likväl kommer hvar och en till del, som gör hvad han kan med de krafter, hvilka ännu förefinnas i den fria viljan, och att således anledningen hvarför den ene vinner saligheten, den andre icke, beror på nämnda vilkor, eller menniskans sjelfbestämmelse, och att predestinationen följaktligen är den genom Guds förutvetande bestämda nådeviljan, som tager hänsyn till menniskans fria vilja. Då dominikanerna, hvilka förfäktade augustinismen, lifligt protesterade mot denna lära, hänsköts saken till påfven, som för frågans bedömande 1598 tillsatte en kommission, benämnd Congregatio de auxiliis gratiae, hvilken utan resultat upplöstes 1607, dock med löfte af påfven, att han vid läglig tid skulle fålla sitt omdöme. I stället för detta utkom 1611 en förordning, som förbjöd all vidare strid om denna fråga. Det dröjde likväl ej länge, innan striden kom till ännu häftigare utbrott i jansenismen. M. var ock den, som först gaf namn åt och närmare utvecklaide den af hans lärare Fonseca uppställda teorien om »scientia media Dei», d. v. s. Guds vetande om det möjliga, eller om det, som under vissa vilkor hade kunnat ske, men icke skett. K. H.