Mongolerna utgöra en gren af de ural-altaiska folkslagen (se Mongoliska rasen). De delas i tre stora grupper: 1) de östra, egentliga mongolerna, omkr. 2 1/2--3 mill., under kinesiskt välde; 2) de vestra l. kalmuckerna (se d. o.); 3) de sibiriske l. burjäterna l. bureterna (se d. o.), hvilka till större delen lyda under Ryssland. Som en fjerde grupp kunde man räkna de föga talrika, i Afganistan emellan Kabul och Herat nomadiserande aimak (»stammarna»), och hazara (»de tusende»). De egentliga mongolerna fördelas i tre grupper: kalka-mongoler, de förnämste och talrikaste, n. om öcknen Gobi, sara-mongolerna, s. om öcknen och vidare åt nordvest långs kinesiska muren upp till Mandsjuriet, samt sjiraigol-mongolerna i Tangut (Kines. Sifan), landet ö. om sjön Kukunor och kring Hoanghos öfversta lopp. I fysiskt afseende ega nog mongolerna i allmänhet den mongoliska typen, men egendomligt nog skilja sig stammarna enligt Reclus deri att de äro bruna, icke gula, och ej hafva sneda ögon. Till karakteren skildras de som ärliga och godmodiga, gästfria och måttliga, dock med undantag af de familjer, som stå i beröring med kineser eller ryssar; ty hos dem herskar vanligen ett omåttligt bruk af opium eller bränvin. Å andra sidan äro de lata, skrytsamma och i hög grad orenliga (liksom kineserna bada de aldrig). Deras näringsfång är boskapsskötsel (omfattande förnämligast fettsvansade får) och, i ringa grad, jagt. Bostaden är öfverallt det asiatiska filttältet (Mong. gyr; se härom Kirgiser, sp. 747). Födan utgöres af tegelte, hirsmjöl, mjölk, smör, areka (»färsk-ost») och kumys (se d. o.), mera sällan af kött (aldrig fläsk). Klädedrägten består under sommaren af långa blå rockar af kinesiskt bomullstyg, under vintern af fårskinnspelsar, tjocka mössor och grofva läderstöflar, hvartill vid regnväder komma vida kappor, röda för adeln och svarta för menige man. Qvinnornas klädsel skiljer sig blott genom några brokiga prydnader från mannens. Slafvar förekomma, men i inskränkt antal. Månggifte är tillåtet, men förekommer blott hos de förmögnare och på det sättet att en enda alltid är den egentliga, lagliga hustrun, i förhållande till hvilken de öfriga äro konkubiner och tjenarinnor. För öfrigt har qvinnan en mera fri och aktad ställning än hos flere andra, mer bildade folk. Samhällsordningen var ursprungligen patriarkalisk. Beslägtade familjer bildade en chosjun under en aga (»far») som föreståndare, flere chosjun en aimak, med en saisang i spetsen, och flere aimak en ulús (»hord») under en nojon (»furste») som öfverhufvud. Samtliga uluser utgjorde folket under sin kan (»herskare»). Af denna indelning, som bröts genom det kinesiska herraväldet, återstå nu blott de nedersta grupperna. Samtliga mongoler äro nu administrativt fördelade i 33 sinsemellan oberoende aimak (»stammar»), styrda af hvar sin ärftlige kan, och delade i chosjun (»fanor»). Hvar kan inom de under Kina lydande stammarna måste erhålla investitur af kinesiska regeringen och erlägga skänker till kejsaren, men är fullkomligt sjelfständig herskare i alla angelägenheter, som röra stammen allena, under det att alla yttre angelägenheter skötas af kinesiska amban (»guvernörer»). Hvarje mongol är värnpliktig till sitt 60:de år och skyldig att med egen häst och utrustning inställa sig till krigstjenst, när och hvar guvernören befaller, men han kommenderas närmast af sin egen furste. I socialt afseende dela mongolerna sig i adeln och det hierarkiskt ordnade presterskapet, som intaga en kastartadt exklusiv ställning gentemot den tredje klassen, menige man. Rättskipningen sker efter skrifven lag. Ursprungligen voro mongolerna anhängare af sjamanismen, men under hand gjorde andra religionsformer sitt inträde hos dem. Sedan midten af 1500-talet har bland dem herskat lamaismen, och år 1577 ordnades deras kyrkliga förhållanden under en patriark, khutuktu (se Lamaism, sp. 601), hvilken representerar Dalai-Lama i Lhasa och sedan 1604 residerar i Urfa. Numera tillsättes denne af kinesiska regeringen liksom den kalmuckiska patriarken, lama, af den ryska, men bägge måste mottaga investitur af Dalai-Lama. För öfrigt äro alla mongoler ytterst vidskepliga och låta alla vigtiga företag bestämmas efter urgamla sjamanistiska spådoms- och trollkonster, ehuru de eljest i öfriga angelägenheter ådagalägga samma praktiska förstånd och nyktra, utilitaristiska uppfattning som kineserna. Kyrkans och kultens språk hos mongolerna är tibetanskan. Om deras eget språk och literatur se Mongoliska språket.
Historia. Det första omnämnandet af mongolerna finnes i kinesiska källor, hvilka berätta, att under Tang-dynastien stammen mong-ku-li (enl. Schott af mong, »tapper») bodde i nordvestligaste delen af nuv. Mongoliet. Först med Djingis-kan (se d. o.), i slutet af 12:te årh., inträdde mongolerna i historien som ett enhetligt folk; men säkert är, att de skilda skaror, som under honom och hans efterföljare öfversvämmade verlden, bestodo lika mycket af tungusiska och turkiska stammar som af egentligen mongoliska. I medeltidens historia motsvara mongolerna derför i det närmaste hvad som nu kallas altaier (se Mongoliska rasen). Efter Djingis-kans död (1227) delades det ofantliga väldet, som sträckte sig från Stilla hafvets stränder till Dnjeprs, mellan hans ättlingar på följande sätt. Den äldste, redan före fadern aflidne sonen Djuchis son Batu erhöll de nordvestra landen, kanatet Kiptsjak l. Gyllene hordens välde från Sir Darja till Volga. Den andre sonen, Djagatai, erhöll det efter honom benämnda kanatet i Central-Asien, ungefär motsvarande de nuvarande Kiva, Bokhara, Kokand och Kasjgar. Den tredje sonen, Oktai l. Ogdai (d. 1241), erhöll de östra landen och efterträdde fadern i värdigheten af stor-kan l. ka-kan med residens i Karakorum (se d. o., 2). Den fjerde och yngste sonen, Tulei (d. 1232), erhöll Persien och Korasan. Djingis-kans eröfringspolitik fullföljdes oafbrutet af hans söner och sonsöner. Oktai störtade Mandsju-dynastien Kin, eröfrade hela norra Kina (1234) och vände derefter sina vapen dels mot Korea, dels mot Sung-dynastien i södra Kina. Samtidigt (1235--37) eröfrade han Mesopotamien, Diarbekr och Armenien. Hans brorsöner Batu och Mangu (Tuleis son) underkufvade Kaukasien, stormade och plundrade efter hvarandra de ryska hufvudstäderna Rjazan, Moskva och Kiev samt gjorde dessa furstendömen lydpliktiga (1240). Derefter inträngde Batu i Ungern, förhärjade Siebenbürgen, Bosnien och Serbien i söder samt Mähren och Schlesien i norr och slog de förenade tyska riddarna och polackerna under hertig Henrik II af Nederschlesien vid Wahlstatt, s. om Liegnitz (1241). Men det nederlag, som vid Olmütz (s. å.) tillfogades honom af Jaroslav von Sternberg, satte en gräns för hans segertåg. Han inföll då från Armenien i Mindre Asien, slog sultanen af Konia (1242) och framträngde ända till Aleppo. Mangu (1251--59), hvilken efterträdde Oktais mot de kristne vänligt sinnade son Gajuk l. Kujuk (1241--1251) i egenskap af ka-kan, utmärkte sig liksom företrädaren föga genom krigiska bedrifter, utan lemnade denna ära hufvudsakligen åt sin yngste broder, Hulaku (l. Hulagu), som erhållit fäderneriket Persien och Korasan. Der kufvade han först de upproriske assasinerna, tågade derefter vesterut, intog Bagdad, störtade det abbasidiska kalifatet (1258), belägrade Damaskus, eröfrade Aleppo och gjorde sultanen af Konia skattskyldig. Derefter vände han sina vapen söderut och framryckte mot Jerusalem, då han kallades tillbaka af underrättelsen om Mangus död under ett fälttåg mot Kina. Mangu efterträddes af den näst äldste brodern, Kublai-kan (1259--1294), hvilken också varit den egentlige ledaren af kriget mot Kina. Han förlade stor-kanens residens till den nyanlagda staden Peking, och under en lång och lysande regering (se härom art. Kublai-kan) utvidgade han ytterligare det mongoliska väldet till sannolikt det största område, som någonsin varit samladt under en spira. Men de oerhörda afstånden, de hundradetals olika språken, de olika kulturriktningarna och särskildt den omständigheten att rikets vestra delar omfattade islam, under det att de östra efter Kublais eget föredöme anslöto sig till Buddhas läror, samt slutligen den inbördes afunden och anspråken på värdigheten af stor-kan hos de fyra grenarna af Djingis-kans slägt gjorde ett sönderfallande oundvikligt. Efter Kublai-kans död (1294) blefvo också dessa fyra ättegrenar fullkomligt sjelfständiga i sina särskilda riken, hvilka kortligen kunna benämnas Kina, Persien, Kiptsjak och Djagatai. Det mongoliska väldet i Kina hölls upprätt till 1368, då den af Kublai stiftade s. k. Juen-dynastien måste vika för den inhemska Ming-dynastien. I Persien förde Hulaku, som förlade residenset till staden Maragha i Aserbeidsjan, en berömlig regering ända till sin död (I2ö4), och äfven hans son Abaka-kan (1264--84) utmärkte sig liksom fadern för tapperhet, rättvisa och nit för vetenskaplig odling (filosofi och astronomi). Denna dynasti, hvars furstar förde titeln il-kan (»folk-herre»), bibehöll sig till 1387, då den föll för den nye mongoliske verldsherskaren Timur. I Kiptsjak, der Batu (1223--1256) efterträddes, af sin broder Bereke (1256--1265), hvilken förlade residenset till Sarai (nu Sarev) vid nedre Volga, hade de följande mongoliske furstarna, Mangu Timur (--1291), Toktai (--1312), Usbek (--1341) och Berdibeg (--1359), ständiga strider med sina ryska lydfurstar. Efter Berdibegs död följde en tid af inre oroligheter (jfr Gyllene horden) till 1395, då större delen af detta rike föll under Timurs välde. Kanatet Djagatai blef efter stiftarens död (1240) en ständig skådeplats för inre strider. I residensstaden Bisjbalik (ö. om staden Kiva) följde en rad af svaga regenter efter hvarandra, under det att landet småningom råkade i händerna på en mängd smärre, oberoende furstar (beg). En af desse, Timur-lenk (se d. o.) l. Tamerlan, beg af Kesch (nära Samarkand), gjorde sig till herre öfver hela Djagatai (1369). Han eröfrade efter hand äfven större delen af de mongoliska rikena Persien och Kiptsjak, Syrien, norra Indien, Mindre Asien samt landet österut ända till kinesiska muren. Denne siste mongoliske verldsherskare (d. 1405) insatte redan under sin lifstid sina söner till sjelfständiga regenter öfver olika delar af sitt rike. Straxt efter hans död utbröt strid mellan hans till stor-kan i Samarkand insatte sonson Pir Muhammed och en annan sonson, Chalil. Den senare segrade, men föll redan 1409 för turkmenerna under Chudaibad Husein. I Kiptsjak gjorde sig de krimske tatarerna fullkomligt oberoende under Edigei, en af Toktamisj's härförare mot Timur (jfr Gyllene horden); Georgien och Mindre Asien afkastade det blott en kort tid burna mongoliska oket, och liknande försök gjordes i Bagdad och Irak. Emellertid lyckades det Timurs son Sjah Ruch, som af fadern erhållit Korasan, att tränga undan turkmenerna, bekämpa upproret i Irak, och bibehålla den centrala delen af sin faders rike, Persien och Turkistan, ända till sin död (1446). Under hans son och efterträdare Ulug Beg (--1449), och dennes ättlingar Abdullatif, Abdallah och Abu-said gjordes ständiga uppror. Smärre kanat uppstodo för längre eller kortare tid, och slutligen gjorde turkmenhöfdingarna »af hvita hammeln» slut på denna mongoliska dynasti och bemäktigade sig hela Persien (1468). I Djagatai, som redan nu bar namnet Fergana och omfattade föga mer än det nuv. Bokhara, höllo sig Timurs ättlingar till 1498, då sultan Babur, en ättling af Timur i 6:te led, fördrefs af Sjeibek-kan. Babur gjorde sig skadeslös genom eröfringar i Indien, och grundade der ett nytt mongoliskt rike, det s. k. Stormoguls välde (se härom art. Babur och Indien, sp. 546). Utom Indiens gränser förlorade deremot mongolerna hastigt all verldshistorisk betydelse. Splittrade i en mängd små, mot hvarandra fientliga kanat, underkufvades de småningom af kraftigare grannar, ryssar, perser, turkar och kineser. Ännu finnas väl i Kiva, Bokhara och Kasjgar fursteätter, hvilka göra anspråk på mongolisk härkomst, men blott under särskildt gynsamma omständigheter kunna de vinna ett kortvarigt politiskt inflytande. För närvarande äro alla verkliga mongoler dels ryska, dels kinesiska undersåtar. -- Se Hullman: »Geschichte der mongolen bis 1206» (1796), D'Ohsson: »Histoire des Mongols depuis Tchinguiz-Khan jusqu'à Timour-Lenc» (1834--35), Hammer-Purgstall: »Gesch. der goldnen horde» (1840) och »Gesch. der Ilchane in Persien» (1843), Schott: »Älteste nachrichten von mongolen und tataren» (1846), Howorth: »History of the mongols from the 9. to the 19. century» (1876--80) och »The origins of the mongols» (»Journ. of the Roy. asiat. soc.» 1875--1885). -- Om mongolernas egna historiska källor se Mongoliska språket. H. A.