Monofysiter (af Grek. monos, en, och fysis, natur), kyrkohist., det parti inom den grekiska kyrkan, hvilket bildades efter 451 och som, i motsats till den af kyrkomötet i Chalcedon nämnda år fastställda läran om två naturer i Kristi person, hos honom blott antog en natur. Redan Cyrillus af Alexandria hade förberedt denna riktning (monofysitismen), då han påstod, att den menskliga naturen vore förenad med den gudomliga såsom ett accidens med sin substans och liksom inplantad i den, samt att man derför blott borde tala om en logos' köttvordna natur. Eutyches (se d. o.) hade tillegnat sig detta uttryck, som ock blef monofysiternas lösen, men derjämte förnekat, att Kristus hade en med oss till väsendet lik mandom, enär den menskliga naturen hade uppgått i den gudomliga. Den sistnämnda åsigten ogillades tämligen allmänt af monofysiterna. Men då de skulle, med fasthållande af enheten, närmare bestämma åtskilnaden mellan det gudomliga och det menskliga hos Kristus, delade de sig i två läger, af hvilka det ena mer anslöt sig till Eutyches och det andra mer till Cyrillus. De förre, hvilkas representanter voro Dioscurus, Timotheus Aelurus, Petrus Fullo och Julianus (biskop i Halikarnassos), antogo ett slags den menskliga naturens förvandling i den gudomliga. De senare, med Xenajus och patriarken i Alexandria Severus som hufvudmän, lärde, att Kristus vore en sammansatt person, som hade alla gudomliga och menskliga egenskaper, men att substansen, som bure alla dessa egenskaper, vore en sammansatt enhet. Strid såväl mellan dessa bägge grupper som ock inom hvardera af dem föranledde en mängd söndringar. Så t. ex. lärde »julianisterna», att Kristi kropp vore oförgänglig redan före uppståndelsen (de fingo deraf namnet »afthardoketer»; af Grek. afthartos, oförgänglig); »severianerna» bestredo denna lära och kallades derför »fthartolatrer». Julianisterna söndrades i två partier rörande frågan huruvida Kristi kropp kunde efter föreningen med logos kallas skapad eller oskapad. De, som antogo det förra, kallades »ktistolatrer» (af Grek. ktistos, skapad), de andra »aktisteter». Rörande Kristi menskliga själ uppkom bland severianerna tvist, i det att somliga påstodo, att den liknade vår egen äfven deri att mycket fanns, som Kristus ej viste (de fingo deraf namnet »agnoëter», af Grek. agnoeo, jag vet icke). Vidare uppstod angående Kristi vilja en strid, som i monoteletismen (se d. o.) fick sin afslutning, och monofysitismens grundsats att natur och person vore likbetydande ledde Philoponus till antagande af ett slags triteism.
De från mötet i Chalcedon återvändande monofysiterna tillställde flerestädes oroligheter: i Jerusalem, der ett uppror utbröt, i Alexandria, der Timotheus Aelurus upphäfde sig till patriark, likaledes i Antiochia, der Petrus Fullo längre fram till vallade sig patriarkatet. Basiliscus, som undanträngt Zeno och upphäft sig till kejsare, utfärdade 476 ett edikt (Enkyklion) hvari monofysitismen förklarades för statsreligion. Sedan Basiliscus störtats och Zeno ånyo blifvit kejsare, utfärdade den sistnämnde på tillstyrkan af monofysiternas patriark i Alexandria, Petrus Mongus, 482 det beryktade ediktet Henotikon, i hvilket nestorianer och eutychianer fördömdes, men ock Chalcedon-mötets beslut upphäfdes och för öfrigt all tvist om de stridiga frågorna förbjöds. Med anledning deraf afföllo Petrus Mongus' anhängare från honom samt kallade sig »acefaler» (se d. o.), och den vesterländska kyrkan afbröt förbindelsen med den österländska ända till 519, då under kejsar Justinus, som förföljde monofysiterna, ediktet upphäfdes. Justinianus (527--565) försökte återförena monofysiterna med kyrkan, bl. a. genom att 533 sanktionera det af Petrus Fullo i liturgien införda tillägget att »Gud blifvit för oss korsfäst» (anhängarna af denna lära kallades »teopaschiter», af Grek. theos, gud, och paschein, lida), och genom att 544 fördöma tre ansedda antiochenska kyrkolärare jämte deras skrifter. Han utverkade äfven kyrkans erkännande af denna dom på 5:te ekumeniska kyrkomötet (553). Men då Justinianus icke ville prisgifva Chalcedon-mötets beslut, blef ingen försoning möjlig. Monofysiterna drefvos derefter alltmer ur kyrkan. De voro genom förföljelser och inre söndringar stadda i upplösning, då Jakob Baradaeus (se denne) 541 började samla och ordna dem i fasta kyrkosamfund (se Armeniska kyrkan, Etiopiska kyrkan, Koptiska kyrkan). De monofysitiska stridigheterna bidrogo mer än något annat att försvaga den österländska kyrkan och derigenom underlätta muhammedanernas eröfringar. K. H.