Moralisk

Moralisk (se Moral), sedlig; sedligt god; som har afseende på sedligheten eller sedeläran; som öfverensstämmer med eller iakttager sedlighetens kraf; andlig, inre, som faller inom området för menniskans förnuft och fria vilja (fattade i motsats till hennes fysiska natur); af samvetet fordrad (i motsats till »juridisk»). -- Moralisk frihet (l. abstrakt frihet), förmåga af val mellan förnuft och sinlighet eller mellan rätt och orätt. Denna är den högsta formen af frihet såsom makt till val. Ty menniskan är här icke på förhand begränsad till val inom ett visst slag af bestämningsgrunder, utan väljer mellan de båda grundbestämningarna hos sig: de tillskyndelser, som äro af timlig art, och de, som utgå från hennes eviga väsende. Häri har menniskan den högsta tänkbara grad af sjelfständighet, som kan tillkomma henne såsom väljande. En högre vinner hon, först när hon ej längre är väljande, utan redan valt sitt eviga väsende eller förnuftet till bestämningsgrund för sitt handlingssätt och låter sig deraf bestämmas (reel frihet). Således är ej häller den moraliska friheten för menniskan det goda sjelf (ty den kan missbrukas); men väl är dess rätta bruk den väg menniskan har att gå för att vinna det goda, och detta ej blott vid sin första öfvergång till förnuftigt lif, utan allt framgent. Förlorar menniskan sin moraliska frihet, sjunker hon ned till ett blott sinligt lif. Till sitt väsende betingas den moraliska friheten af menniskans förnuftiga natur och kunde denna förutan ej finnas; ty utan denna kunde menniskan ej lösslita sig från sinligheten, utan vore till sitt väsende bunden vid denna. Om den moraliska lagen se Lag, sp. 523. -- Om moralisk person se nästa artikel . -- Moraliskt godt, det förnuftigt, särskildt det sedligt goda (godt, förnuft, sedlighet); äfven likbetydande med opus morale. -- Moraliskt ondt, menniskans sinliga vilja, såvidt den strider mot förnuftet. Detta onda drabbar menniskan genom missbruk af hennes moraliskt fria vilja och är till väsendet just detta missbruk. Det är till följd deraf möjligt, trots den makt det goda såsom ett uttryck för menniskans väsende eger öfver henne, att sinligheten, såsom tidigare utvecklad än förnuftet och derför aktuelt innehållsrikare, är i stånd att (för tillfället) synas menniskan tillfredsställande i sådana afseenden, der förnuftet icke gör detta. Om det moraliskt ondas möjlighet ur gudsbegreppets synpunkt se Teodicé. L. H. Å.