Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Nationalitetsprincip

Ämne: Riksdagen och statsrätt · Stat, riksdag, finanser och föreningar

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 11 (1887), sp. 1868–1869 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Nationalitetsprincip kallas den grundsats i den moderna tidens politiska lif, enligt hvilken statssamhället bör hvila på nationaliteten såsom underlag. Såsom en väsentligt bestämmande faktor i de europeiska folkens politiska förhållanden kan denna grundsats anses datera sig från den stora franska revolutionens dagar. Den har i vårt århundrade alltmer undanträngt de gamla teorierna om legitimiteten och den politiska jämnvigten. Så t. ex. har den visat sin segerrika kraft uti Italiens och Tysklands enhetssträfvanden, äfvensom i Ungerns och Balkan-staternas kamp för nationel och politisk sjelfständighet. Statsmän sådana som Cavour och Bismarck hafva i egenskap af tjenare åt nationalitetsidén vunnit sin egentliga storhet. Emellertid låter det ej förneka sig, att en ensidig eller radikal tillämpning af denna den moderna tidens politiska princip kan innebära en stor fara för friheten och den menskliga kulturutvecklingen. En sådan ensidighet och radikalism i de nationella sträfvandena göra sig gällande, när ett större och mäktigare folk söker att med sig politiskt införlifva och assimilera andra mindre folk af samma nationalitet, hvilka hafva tillräcklig både fysisk och andlig kraft att lefva ett sjelfständigt politiskt lif och utveckla en egen värderik kultur. Att nationalitetsprincipen sålunda kan missuppfattas och missbrukas framgår ej blott af vissa stortyska politiska sträfvanden, utan framförallt af den panslavistiska rörelsen, sådan den i vår tid framträder under Rysslands högsta ledning. -- Äfven inom de skandinaviska landen har nationalitetsprincipen vunnit många anhängare, i synnerhet efter de stora studentmötena på 1840-talet. Den har med ifver omfattats af den studerande ungdomen vid Nordens universitet, den har vunnit mycken anslutning inom de bildade samhällsklasserna öfver hufvud, och den har under den tid, då Fredrik VII regerade i Danmark samt Oskar I och Karl XV styrde Sverige-Norge, utöfvat ett högst väsentligt inflytande på de skandinaviska landeas yttre politik. Under påverkan af denna grundsats (skandinavismen) sträfvade man till en närmare förbindelse mellan Nordens stamslägtade folk, och för mången tedde sig såsom en framtidssyn Sveriges, Norges och Danmarks sammanslutning till och uppgående i ett rike Skandinavien. Så långt har det väl ej gått, men gemensamhetskänslan har blifvit väckt, och såväl den andliga som den materiella samfärdseln emellan de skandinaviska folken har för hvarje år blifvit lifligare. Den politiska enhetstanken, äfven i den mildare formen af ett försvarsförbund mot en gemensam fiende, är deremot tillsvidare undanskjuten. Hjr.