Neapel (Ital. Napoli). 1. Provins uti Italien, omfattar trakten omkring Neapels golf, eller sydöstra delen af den s. k. Campagna felice, och har med de i golfen liggande öarna Capri, Ischia, Procida, Vivara och Nisita en areal af 1,065 qvkm. 1,001,245 innev. (1881). Jfr Kampanien. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, Italiens största och folkrikaste stad, ligger på norra sidan af den härliga Neapels golf, som i en båge af 57 km. längd sträcker sig från Capo Miseno i n. v. till Punta della Campanella i s. ö. och skiljes från öppna hafvet af öarna Procida och Ischia i n. samt Capri i s. Staden ligger amfiteatraliskt dels vid foten, dels på sluttningarna af flere lägre kullar, men har sin största utsträckning utmed hafvet. Den är ej innesluten af murar och sammanflyter i n. med hundratals landtställen och byar samt i ö. med städerna Portici, Resina, Torre del Greco, Torre dell' Annunziata och några byar utmed foten af Vesuvius, hvilka i en nästan sammanhängande kedja fortlöpa 25 km. längs kusten. Stadens läge, hvarmed endast Konstantinopels torde kunna jämföras, och dess sköna omgifningar, den yppiga, sydländska vegetationen samt det farliga granskapet med traktens förnämsta prydnad, Vesuvius, hvars fot ligger endast 7 km. ö. om N., förena sig till en totalbild af förtrollande skönhet. Af höjderna Capodimonte, San Elmo och Pizzofalcone delas staden i tvänne olikstora hälfter. I v. ligger den nyare, elegantare, mindre stadsdelen, en lång och smal remsa mellan hafvet och höjden Vomero, i ö. den äldre och större stadsdelen, med hamnarna, arsenalen och de förnämsta kyrkorna. -- N. är den tätast befolkade stad i Europa. Folkmängden i stadskommunen, som utom de egentliga 12 stadsqvarteren omfattar förstäderna Vomero, Posilipo, Fuorigrotta, Miano-Mianella och Piscinola-Marianella, ökades 1788--1881 från 404,000 till endast 493,115. I den egentliga staden ökades den 1812--81 från 326,130 till 461,962 pers.
Den gamla staden är trång och mörk samt genomskuren af merendels raka och väl stensatta, men smutsiga gator. Husen, som utom de äldre palatsen och några renaissancebyggnader ej hafva något framstående yttre, äro vanligen 5--6 våningar höga, byggda af vulkanisk tuff samt försedda med stora balkonger och platta tak, hvilka ofta äro prydda med blommor och små träd, planterade i lådor. Den största och lifligaste gatan är Via di Roma (vanligen kallad Toledo), som från Piazza del Plebiscito med sin fortsättning Strada nuova di Capodimonte löper nästan rakt i n. genom hela gamla staden till kungliga palatset på Capodimonte. Den präktigaste gatan är den på södra sidan af qvarteret Chiaja i nya stadsdelen belägna gatan Riviera di Chiaja, neapolitanernas egentliga »corso», der till följd af den präktiga utsikten öfver hafvet och öarna ett rörligt lif råder. Mellan gatan och hafvet ligger N:s offentliga trädgård, den vackra Villa Nazionale, jämte aqvarium. Staden domineras af borgen San Elmo, förr sorgligt beryktad genom sina förskräckliga fängelser för politiska fångar. Den nuv. byggnaden med sina i klippan huggna grafvar och massiva vallar uppfördes af vicekonungen Don Pedro de Toledo på Karl V:s befallning 1535 och ansågs länge ointaglig. Den användes ej längre till fästning. Dessutom har staden 4 andra kastell, hvilka likaledes till stor del förlorat sin betydelse som fästningsverk: Castello dell' Ovo, på en med fastlandet vid foten af Pizzofalcone förenad liten ö (nu hufvudsakligen fängelse), Castello Nuovo (nära hamnen), förr kungligt palats, nu kasern, Castello del Carmine, nu kasern och militärfängelse, samt det kolossala Castello Capuano (fullbordadt 1231), fordom en tid kungligt residens, af Don Pedro de Toledo förvandladt till justitiepalats och derför vanligen kalladt I Tribunali. Bredvid detsamma står den af G. da Majano 1484 byggda Porta Capuana, ett mönster af ren renaissancestil. Bland N:s andra framstående byggnader må främst nämnas det vid Piazza del Plebiscito belägna kungliga palatset (påbörjadt 1600), en ofantlig byggnad med en 244 m. lång frontsida mot hafvet och en 169 m. lång hufvudfasad, med 3 pelarerader öfver hvarandra. Vid sina besök i N. hafva Viktor Emanuel och Humbert föredragit förstadspalatset Capodimonte, påbörjadt 1738, fullbordadt 1839. I jämförelse med Rom eller Florens har N. få monumentala byggnadsverk. Staden, som är delad i 47 territoriella församlingar, har 257 rom.-katolska kyrkor och 57 kapell. De flesta kyrkorna äro mera märkliga för sin rika inre dekoration än för arkitektonisk skönhet. Katedralen San Gennaro (byggd 1272--1314) är till grundplanen en basilika med ett treskeppigt långhus och gotiskt hvälfda tvärskepp. Under högaltaret finnes ett underjordiskt kapell med Sankt Januarius' (se denne), stadens skyddshelgons, graf. Bredvid domkyrkan ligger den gamla katedralen, S:ta Restituta, en basilika från 7:de årh., hvilken nu bildar ett kapell till den yngre katedralen. Af de öfriga kyrkorna må nämnas S:ta Chiara, från 14:de årh., rikt, men smaklöst dekorerad 1752, då Giottos fresker utplånades, S. Domenico Maggiore (grundlagd 1285, fullständigt restaurerad efter 1445), i gotisk stil, en af de vackraste kyrkorna i N., S. Filippo Neri de' Gerolomini (byggd 1592--1619), med hvit marmorfasad och den lärde Giambattista Vicos graf, S. Francesco di Paola, midt emot kungliga palatset, byggd 1815--37 efter mönstret af Pantheon i Rom. Kyrkan till Certosa (kartusianklostret) de S. Martino, på höjden nedanför Castello S. Elmo, är nu till namnet, liksom så många andra kyrkor i verkligheten, ett museum. Klostret utgör ett annex till nationalmuseet. Kristna fornminnen, äldre än något kloster eller kyrka, äro de vidsträckta katakomberna, d. v. s. den gammalkristna församlingens i N. underjordiska, i tuffen uthuggna begrafningsplats, till hvilken nedgång finnes bakom kyrkan S. Gennaro de' Poveri. Bland nu begagnade begrafningsplatser är Campo Santo Nuovo, bortom Porta Capuana, genom sitt läge en bland de vackraste på jorden. Staden är säte för en ärkebiskop (alltid en kardinal), en prefekt, en kassationsoch en appellationsdomstol m. m. Universitetet, stiftadt 1224 af Fredrik II, har 5 fakulteter och är det mest besökta uti Italien (närmare 4,000 studenter). Det är väl försedt med zoologiska, mineralogiska och geologiska m. fl. samlingar, fysiologiskt institut, botanisk trädgård samt astronomiskt och meteorologiskt observatorium på Capodimonte. Dessutom har N. ett teknologiskt institut, en ingeniörskola, en marinskola, flere slöjdskolor, musikkonservatorium, många gymnasier, lyceer, seminarier och folkskolor. Den ryktbara zoologiska stationen, hvars aqvarium är den förnämsta prydnaden i Villa Nazionale, grundades 1870 af tysken A. Dohrn och har blifvit ett af de största centra för biologisk forskning i Europa. De förnämsta biblioteken äro Biblioteca Nazionale (275,000 bd, 8,000 manuskript), Bibl. Brancacciana (150,000 bd och 3,000 mskrpt) samt universitetsbiblioteket (omkr. 150,000 bd). Bland lärda sällskap må nämnas »Nuova Societa reale» (stiftadt 1756, reorganiseradt 1861), »Accademia Pontaniana» (grundad 1471) samt »Instituto d'incoraggiamento alle scienze naturali». Bland konstsamlingar intager Museo nazionale (mera bekant under namnet Museo Borbonico) främsta platsen. Det inrymdes 1790 i sin nuv. byggnad och är utan medtäflare i rikedom på romerska och äldre italienska antiqviteter. -- Humanitetsanstalterna äro ovanligt många. Stadens största sjukhus, Casa Santa degli incurabili (grundadt 1521), har omkr. 1,000 sängar och en årlig inkomst af omkr. 560,000 kr. 1877 grundades ett internationelt sjukhus af i staden bosatta främlingar. Albergo de' poveri l. Reclusorio (fattighus) är en ofantlig byggnad, påbörjad 1751, men aldrig fullbordad. -- Staden har omkr. 20 teatrar, bland hvilka San Carlo är en bland de största i Europa. Den började byggas 1737, men ombyggdes nästan fullständigt efter en eldsvåda 1816.
Neapolitanerna äro i allmänhet föga arbetsamma, och förr var staden verldsbekant för massan af fattiga sysslolösa dagdrifvare (lazzaroner, se d. o.). Stadens industri är af föga betydenhet. Dess vigtigaste alster äro bomullsvaror, siden- och ylleväfnader, handskar, konfityrer, makaroner, parfymer, korallarbeten och maskiner. Vigtigare är handeln, i synnerhet bank- och vexelaffärerna. Från centralbangården i stadens östra del utgå jernvägslinier till Rom i n., Foggia i ö. och Taranto i s.; förbindelsen inom staden underlättas genom spårvägar. Af största betydelse för N:s handel är handelshamnen, som genom Molo grande är skild från krigshamnen. Den är näst Genuas den lifligaste uti Italien. Tontalet af in- och utgående fartyg 1882 var 4,128,057, deraf, bland utländska fartyg, de franska och engelska representerade de största siffrorna. Importen och exporten hade s. å. ett sammanlagdt värde af 145 mill. kr. -- Staden har flere goda källor och artesiska brunnar, en täckt kanal, som förer vatten från Monte Somma (Vesuvius) till stadens nedre delar, en aquedukt från 17:de årh., som går från ån Isclero vid Sant' Agata dei Goti, men likväl har vattentillgången varit otillräcklig, tills den stora, 80 km. långa Serino-vattenledningen öppnades i April 1885. Närmast med anledning af den svåra koleraepidemi, som 1884 hemsökte staden, hafva många andra, i sanitärt hänseende vigtiga arbeten utförts. -- N. är forntidens Neapolis (Grek., »nya staden»), anlagdt af grekiska nybyggare från Cumae i omedelbar närhet af ett redan förut befintligt grekiskt nybygge, Parthenope, sedermera kalladt Palaiopolis (Grek., »gamla staden»). De båda städerna tyckas snart nog hafva sammansmält till en enda med namnet Neapolis. År 327 f. Kr. kom staden under samniternas och 290 under romarnas välde. Dess grekiska författning lemnades dock okränkt, och N. var länge en medelpunkt för grekisk bildning och grekiska seder, hvilket i förening med dess härliga klimat gjorde det till en af förnäma romare synnerligen omtyckt vistelseort. I dess närhet låg Lucullus' berömda villa äfvensom Pollios villa Pausilypon (»Sanssouci»), hvars namn ännu qvarstår i det nuv. Posilipo. Under Titus' regering (79--81) ödelades N. nästan fullständigt af en jordbäfning, men uppbyggdes å nyo af samme kejsare i romersk stil. Vid sidan af Tarentum var N. den mest betydande sjöstaden i södra Italien, men hade dock ej på långt när så stor utsträckning, som det nuv. N. Staden undgick ödeläggelse under folkvandringarnas stormar, frånrycktes 536 östgoterna af Belisarius, efter en lång belägring, återtogs af Totila 542, men bragtes snart genom Narses åter under Östromerska riket. I början af 8:de årh., sedan kejsar Leo Isauriern utfärdat sitt edikt mot bilddyrkan, lösslet N. sig, uppmuntradt af påfven Gregorius III, och bildade en sjelfständig republik. Dess område kringskars emellertid under de närmast följande århundradena af det langobardiska hertigdömet Benevent, och 1030 kunde republikens styresman, hertig Sergius, befria det ur langobardiska eröfrares våld endast med tillhjelp af en skara normander. N. indrogs derefter i de normandiska eröfringarna i södra Italien och erhöll från samma tid större betydenhet såsom residens i syd-italienska riken. Se följande art.