Kampanien (Lat. Campania), fordom landskap på vestra kusten af Italien, sträckte sig från floden Liris (Garigliano) i n. till Promontorium Minervae (Punta della Campanella) is. I n. v. gränsade det till Latium, i n. ö. till Samnium och i s. ö. till picenternas land, som dock i äldre tider hörde till K., så att detta sträckte
sig i s. till floden Silarus (Sele) och Lukanien. Af romarna, som der hade sina praktfullaste landställen, kallades området på grund af sin fruktbarhet och skönhet Regio l. Campania felix ("Lyckliga K."), liksom slättlandet omkring Neapel ännu i dag bär namnet Campagna felice. En mängd naturskönheter, såsom udden Misenum, Vesuvius, Flegreiska fälten, floden Vulturnus samt sjöarna Avernus och Lucrinus, gåfvo denna trakt ett särskildt behag. Bajae med sina bad var medelpunkten för den fina verlden. Andra mera bekanta orter voro Cumae, Puteoli, Neapolis, de år 79 e. Kr. begrafna städerna Herculaneum, Pompeji och Stabiae, Capua (hufvudstad). Såsom de ursprungliga innevånarna i landet betraktas oskerna l. ausonerna. Grekiska kolonister anlade staden Kyme (Cumae), moderstad för Dikaiarchia (Puteoli), Palaiopolis och Neapolis. Senare invandrade etruskerna, som sannolikt grundade Capua och Nola samt i sin tur måste lemna plats för samniterna. Båda dessa folk voro dock fåtaliga, och den kampaniska befolkningen var fortfarande väsentligen af oskisk ras. I 4:de årh. f. Kr. eröfrades K. af romarna, hvilka till tryggande af förbindelsen mellan Rom och Capua anlade Appiska vägen (se d. o.). Nu utgör K. ett af Italiens 16 compartimenti, har en areal af 16,556,7 qvkm. med 2,896,577 innev. (1881) och indelas i provinserna Avellino, Benevento, Caserta, Napoli och Salerno.