Nerman

Nerman, Klas Ulrik, ämbetsman, född i Halland d. 5 Okt. 1792, blef student i Lund 1809 sedan han redan någon tid biträdt vid tingsgöromål inom en domsaga. 1810 biträdde han en kyrkoherde med predikande och vistades derefter några år som informator i Vestergötland. Han aflade 1813 juridisk examen i Upsala och begynte tjenstgöra under Göta hofrätt. 1818 erhöll han kongl. bref på häradshöfdings n. h. o. v. samt befordrades 1824 till notarie i hofrätten och 1827 till häradshöfding i Nordals domsaga (Dalsland). Hans yngre broder, Vilh. Samuel N., hade som bataljonsläkare vid Lifgardet till häst blifvit regementschefens, grefve Magnus Brahes, förtrogne, och detta föranledde, att den driftige och förslagne häradshöfdingen kallades till Stockholm för att vid den 1828 begynnande riksdagen biträda Brahe i egenskap af såväl enskildt rättegångsbiträde som handsekreterare, med särskildt afseende på Brahes ställning som enskild förmedlare mellan konungen och riksstånden, i synnerhet bondeståndet. Den skicklighet N. derunder ådagalade tillvann honom äfven Karl Johans ynnest. Han förordnades 1830 att utöfva polismästareämbetet i Stockholm, erhöll 1831 lagmans titel och blef alltmer konungens private rådgifvare. Med stigande ovilja såg oppositionen mot »Braheväldet» N:s stigande inflytande. Han kallades »spionchefen», och man viste, att han nästan hvarje afton hade audiens i »sängkammaren», hvilken icke sällan var den verkliga »rådkammaren». Men ingen förnekade hans arbetsförmåga, skicklighet, nit och drift. 1836 förordnades han att förvalta underståthållareämbetet under fyra månader och fick derunder jämväl någon tid, under överståthållarens tjenstledighet, förrätta dennes tjenst. Konungens bevågenhet växte derunder alltjämt, och i konseljen d. 21 April 1837 förklarade Karl Johan, att han utsett N. till t. f. justitiekansler, i st. f. den, som då innehade detta förordnande. Justitiestatsministern afstyrkte ett sådant steg, enär han ansåg N. »hvarken innehafva de egenskaper eller det anseende i allmänheten, som erfordras att förvalta justitiekanslersämbetet, ett af de vigtigaste i riket», och alla konseljens ledamöter instämde i detta afstyrkände, en med ännu skarpare motivering än justitiestatsministerns. Men konungen förklarade, »att hvad statsrådets ledamöter anmärkt rörande N:s utnämning vore ett skäl hvarför H. M:t borde stå fast i sitt beslut om detta tillförordnande, ty om H. M:t lyssnat till de lösa rykten, hvilka ofta allmänt kringspridts . . ., så hade orättvisor blifvit begångna och de högste ämbetsmännens trogna tjenster blifvit misskända». Och utan att ens afvakta protokollsjustering skulle beslutet expedieras. Statsrådet lät härvid bero, men 1840-års konstitutionsutskott fann förhållandet värdt en anmälan enligt 107 § Reg. formen. -- N. öfvertog under sådana förhållanden justitiekanslersämbetet, hvarå han 1838 erhöll ordinarie fullmakt, just när förbittringen mot honom nått sin höjd. Justitiekansleren var då chef för Nedre justitieexpeditionen inom K. M:ts kansli samt i statsrådet föredragande vid justitieärendens afgörande. »Nermanska regimen» vid befordringar klandrades inom pressen med stor bitterhet. Ett af N. utarbetadt förslag till landshöfdingeinstruktion afstyrktes af alla vederbörande. Och då slutligen hofkansler och justitiekansler 1838 enats i att för majestätsbrott åtala yttranden i tryck, hvilka riktats mot »konseljen», och den celebraste af de åtalade, assessor Crusenstolpe, af den utsedda juryn blifvit fälld, skockades folkmassor kring N:s bostad under skrän och fönsterinslagningar. Detta gaf anledning till garnisonens ingripande, nya truppers inkallande till hufvudstaden och en under flere månader fortgående upphetsad sinnesstämning icke blott i hufvudstaden, utan i hela landet. Men N. mötte oviljan med lugn fasthet och fortsatte som förr sina dagliga uppvaktningar hos konungen, hvars uppfattning af de pågående händelserna han väsentligen påverkade. Under N:s auspicier bildades 1839 det konsortium, som inköpte och till »oppositionstidning mot oppositionstidningarne» ombildade »Svenska biet», hvilket likväl föga förmådde påverka opinionen. Den 1840 sammanträdande riksdagen visade redan i början en sådan hållning, att en ministèr-förändring tillråddes Karl Johan af sjelfve M. Brahe, sedan denne t. o. m. af K. O. Palmstierna fått höra, att regeringens rättvisa och opartiskhet drogos i tvifvel. Att dervid N. i väsentlig grad afsågs torde icke vara oantagligt, hälst när man sammanställer detta yttrande med justitie-ombudsmannens om den af N. framdragne och beskyddade polismästaren i Stockholm, som »framför andra påkallat allmänna åklagaremaktens lagenliga verksamhet». När justitiestatsministersämbetet tillbjöds A. Posse, gjorde denne för mottagandet till vilkor, att N. skulle aflägsnas. Den 28 Mars 1840 utnämndes Posse till justitiestatsminister och justitiekanslern N. till landshöfding i Kalmar län. N. afreste till sitt län; och då han kort derpå återkallats till Stockholm för att förklara sig angående vägrad ackordsersättning, begagnade han tillfallet att inför konungen gifva luft åt sin misstämning på ett sätt, som, enligt dåv. civilministerns uppgift, väckte konungens synnerliga förvåning. Som ett sista bevis på gunst tilldelade dock konungen honom adlig värdighet, i Okt. 1843. Ehuru å riddarhuset introducerad (1845), deltog N. icke i riksdagsförhandlingarna derstädes. -- Sitt rykte som skicklig ämbetsman bibehöll N. oförminskadt äfven som landshöfding, intill dess försvagad helsa och enskilda omsorger under de sista lefnadsåren minskade intresset för de allmänna värfven. Han afled efter ett slaganfall, å landshöfdingebostället Skälby, d. 9. Okt. 1852. H. W.