Nero, tillnamn for medlemmar af den claudiska ätten i Rom, bland hvilka, utom kejsaren, särskildt må nämnas Germanicus' och Agrippina d. ä:s äldste son, som dog omkr. 25 år gammal år 30 eller 31 e. Kr.
N. (Lucius Domitius), romersk kejsare, född år 37, var son af Cnejus Domitius Ahenobarbus och Germanicus' dotter, den lättfärdiga Agrippina d. y., samt systerson till kejsar Caligula. Hans fader skall hafva vid hans födelse yttrat, att ett barn af en fader sådan som han och en moder sådan, som Agrippina blott kunde blifva till förderf för samhället. Utgången gaf honom rätt. Men också förenade sig mycket för att nära de onda böjelser, hvilkas frön gossen kunde hafva ärft. Tidens luft var mättad med skadliga inflytelser, och lifvets pröfningar på kejsaretronen voro mer än tillräckliga att i grund förstöra ett viljesvagt och njutningslystet barn. Ty ett barn var och förblef N., men ett »förfärligt barn», i hvars lekar vällust och grymhet togo ut sin rätt. Af naturen var han utrustad med rätt goda gåfvor; hans fallenhet låg särskildt åt dans, sång och i allmänhet åt de sköna konsterna. Hans uppfattning blef också fullständigt estetisk; någon tankestyrka och något verkligt sinne för rätt och orätt, godt och ondt funnos icke hos honom. Under sin tidigaste barndom uppfostrades N. i sin fasters, Domitia Lepidas, hus, ett ingalunda godt hem, allraminst för den deri ovälkomne brorsonen. Sedan modern återkommit från sin förvisning, fick han till uppfostrare en ytterst dålig man vid namn Anicetus. När så Agrippina år 49 blef gift med kejsar Claudius, anförtroddes ledningen af N:s uppfostran åt filosofen Seneca. Dennes snille och i välklingande fraser klädda filosofiska läror kunde icke utöfva ett genomgripande och varaktigt inflytande på en natur sådan som N:s, allrahälst som denne måste komma underfund med, att Seneca icke lefde så, som han lärde. Hans lärare i krigiska idrotter, pretorianhöfdingen Burrus, var åter alltför kärf att kunna vinna lärjungens förtroende. Agrippinas hela syfte var att skaffa sin son makten med uteslutande af Claudius' son i ett föregående gifte, Britannicus. Hon använde härtill all sin öfvertalningskonst och sitt välde öfver sin svage man, som också förmåddes att adoptera N., och det dröjde ej länge, förrän hon till förmån för sin son röjde Claudius ur vägen genom gift (år 54). Redan vid sekularfesten år 47 hade N. i cirkus vid gossleken »Troja» i hög grad ådragit sig folkets uppmärksamhet och bifall genom sitt intagande yttre och sin skicklighet i leken. De handklappningar, som då egnades den tioårige gossen, måste hafva gjort ett djupt intryck på dennes åt det konstnärliga riktade natur och bidragit att utveckla den inneboende fåfängan.
Vid sitt uppstigande på tronen, år 54, mottogs också den 17-årige ynglingen af allmänna välönskningar och de bästa förhoppningar. I början rättfärdigade N. folkets förväntan. Under de första fem åren af sin regeringstid skötte han sig förträffligt, visade aktning för senaten och lät sina lärare, Seneca och Burrus, leda ärendena. Riket styrdes också väl, och allt lofvade godt. Endast Agrippina vållade svårigheter. Hon ville nämligen beherska sin son och genom honom riket, men de kloke rådgifvarna omintetgjorde hennes inflytande. N. började känna sig besvärad af moderns hersklystnad, och då denna skarpt tillrättavisade honom för hans älskogshandel med en frigifven, Acte, blef förhållandet spändt. Agrippina påstås hafva hotat honom med Britannicus, hvilket åter skall hafva haft till följd, att N. lät förgifta denne (år 55). Berättelsen härom kan ock ej anses till fullo styrkt. Britannicus synes hafva lidit af fallandesot. Mot slutet af år 58 gjorde N. bekantskap med en skön, men lättsinnig qvinna, Poppaea Sabina. Denna ville med all makt blifva kejsarinna och uppeggade honom mot modern. Slutligen lät N. förleda sig att röja Agrippina ur vägen (59), och då hon var mördad, utspriddes, att hon stämplat mot kejsarens lif. Hela Rom firade nu kejsarens räddning; folk och senat täflade att med lågt smicker hylla modermördaren. Plågad af samvetsqval, sökte N. tröst i nöjen och njutningar. Framförallt älskade han att uppträda såsom konstnär, i sång, flöjt- och citterspel, samt såsom kappkörare i cirkus. Till en tid lyckades hans rådgifvare af hålla honom från att låta se sig offentligt, men han uppträdde i palatsets enskilda teater. Han synes icke hafva saknat virtuositet, men ville gälla för mer än hvad han var, och hans önskan derutinnaa vann naturligtvis näring af det ymniga bifall, som slösades på kejsaren-konstnären. Huruvida han haft någon afsigt att tända ett konstens lif i Rom och så hellenisera den romerska verlden må lemnas derhän; hans eget tycke torde hafva spelat största rollen. Visst är, att romarna kände förakt och vämjelse, då han lät se sig offentligt samt förmådde senatorer och riddare att likaledes uppträda på skådebanan inför allas ögon.
N. blef till sin olycka bekant med en vällustig bof vid namn Tigellinus, hvilken snart icke endast tjenstgjorde såsom ett slags ceremonimästare för nöjena vid hofvet, utan ock bemäktigade sig väldet öfver kejsaren i statsangelägenheter samt ingaf honom misstankar om stämplingar mot hans lif och krona. Den forna mildheten var nu förbi, och majestätsbrottmålen började åter komma till heders. År 62 dog Burrus -- man har påstått af gift, hvilket dock är obestyrkt --, och Seneca blef aflägsnad. Poppaea och Tigellinus herskade. N. förleddes att förskjuta och döda sin ädla maka Octavia, Claudius' dotter, hvarefter han förmälde sig med Poppaea. Hon skänkte honom en dotter, och N. var nu öfverlycklig; men hans sällhetsrus blef kort, ty barnet dog efter 4 månader. Derefter störtade han sig i en hvirfvel af nöjen och utsväfningar utan all sans och måtta. Kom så den grufliga eldsvåda, som år 64 ödelade en stor del af Rom. Ryktet påstod, att N. sjelf låtit anlägga den för att se »Trojas brand», och att han i en citterspelares drägt deklamerat ett qväde om Ilions fall. Sedan skall han, för att afleda misstankarna från sig, hafva beskyllt de kristne för mordbrand och låtit på det grymmaste sätt taga dem afdaga. Men en opartisk granskning ger vid handen, att ytterst ringa sannolikhet finnes för att N. skulle hafva förorsakat en eldsvåda, i hvilken så många härliga konstskatter gingo förlorade, bl. a. det af honom uppbyggda s. k. »genomgångshuset». Misstanken mot de kristne torde hafva blifvit väckt hos allmänheten. Efter branden återuppbyggdes den förut trånga och oregelbundna staden på ett mera ändamålsenligt sätt. N. lät då bygga det berömda Domus aurea (gyllene huset), innefattande ett, storartadt palats i förening med en vidsträckt park, som inneslöt ängar, vingårdar, dammar, djurgård och villor. Anläggningen sträckte sig från den palatinska höjden till den esqvilinska.
År 65 stiftades en sammansvärjning, åsyftande att sätta C. Piso på tronen. Den hade så när lyckats, men i sista stunden röjdes planen, och nu rasade förföljelsen mot både skyldiga och oskyldiga. Bland andra måste den gamle Seneca gifva sig döden. Efter den tiden utvecklade sig kejsarens onda böjelser ännu våldsammare. Offrens antal blef allt större. Ingen var säker. Kejsarens ursinniga håg för konstnärligt uppträdande tillväxte. Vid den andra neronska festen lät han formligen inskrifva sig bland citterspelarna och uppträdde inför det romerska folket i teatern, alldeles som en vanlig konstnär, med knäböjning för publiken. Kort derpå (66) företog han en konstresa till Grekland, i hvars städer han vann det ena priset efter det andra -- ända till 1,800. Han åtföljdes dervid af ett helt hof, i hvars krets han firade de vildaste orgier och på det skamligaste fläckade sin kejsarevärdighet.
Knappt återkommen till Rom (68), der han höll ett storartadt triumftåg för att fira sina konstsegrar, nåddes han äntligen af hämden. Ett uppror hade utbrutit i Gallien, och i samband dermed hade ståthållaren i Spanien, Galba, låtit utropa sig till kejsare. N. tappade all besinning vid de många budskap och nyheter, som kommo till Rom, och snart öfvergåfvo honom både senat och pretorianer (hans garde). Under en hemsk ovädersnatt (9 Juni 68) flydde han med några få frigifne till en villa, der han med hjelp af en frigifven gaf sig döden, gråtande och under orden »hvilken konstnär dör icke i mig!»
Märkligast är, att mängden i Rom saknade honom efter döden. Hans frikostighet torde icke hafva varit den enda anledningen till massans ynnest; hon synes hafva på sitt sätt älskat den från början så lefvande och huldrike fursten, hvilken för öfrigt var värst mot de store. Hans graf pryddes länge med friska kransar; hans störtade bildstoder återupprestes i hemlighet. Många trodde, att N. icke var död, utan skulle återkomma, och tre gånger uppträdde bedragare, som begagnade sig af denna folktro. Om N. såsom det i Uppenbarelseboken beskrifna »vilddjuret» se Antikrist. -- N:s historia är förträffligt belyst af V. Rydberg (»Romerska dagar, 1877) och af norrmannen Weisse (»Tiberius og Nero», 1882). R. Tdh.