Niello

Niello (Med. Lat. nigellum, af Lat. niger, svart). 1. Namn på en blandning af vissa metaller (silfver, koppar, bly) med svafvel och borax, hvilken användes för att åt silfver gifva en mörk färgton, vexlande från matt grå till djupaste svart. Blandningen, hvars proportioner äro mycket olika hos olika utöfvare af konsten, stötes till ett pulver, anbringas i graverade fördjupningar i silfret, bringas genom upphettning i smältning, hårdnar och poleras, hvarefter teckningen framstår mörk mot en blank silfverbotten. Niellotekniken, måhända ej okänd af de gamle, var med säkerhet bekant under den tidigare medeltiden och nyttjades vid prydandet af smärre silfverföremål, kalkar, bägare, skålar, dolkfästen o. d. Den nådde under ungrenaissancens tid uti Italien (1400-talet) och derpå följande period en hög grad af konstnärlig utveckling. Särskildt plägade nielloarbete anbringas å de små s. k. kysstaflor (pax), hvilka af presten framräcktes åt de trogne att kyssas, och som visade religiösa bilder i det sirligaste och finaste framställningssätt. -- Äfven i Orienten utföras nielloarbeten af stor skönhet. I vissa delar af Syd-Ryssland, på Krim, men företrädesvis i Tula, s. om Moskva, har niello-tekniken blifvit ett slags folkindustri. Tuladosor, prydda med arabesker, stadsvyer, klumpiga figurframställningar i matt svart mot silfverbotten, äro icke häller i Sverige sällsynta. Härjämte tillverkas små skedar, urkedjor, smycken o. d. med användande af samma teknik. På senare tid har nielloarbetet med stor framgång mångenstädes upptagits å den moderna konstslöjdens hufvudorter, t. ex. i Wien. Dess konstnärliga verkan är anspråkslös, men fin och distingerad, förutsatt att mönstren äro väl komponerade och att en lämplig proportion iakttages mellan de silfverblanka och de svarta partierna. -- 2. För att pröfva utseendet af en niellogravyr, innan fördjupningarna fylldes med den svarta massan, plägade 1400- och 1500-talets guldsmeder taga aftryck af den graverade plåten i svafvel eller på papper. Jämväl sådana aftryck kallas »nieller». Man har i denna sed velat se det konstnärliga kopparstickets uppkomst och tillskrifvit den florentinske guldsmeden Maso Finiguerra upptäckten häraf år 1452, ehuru ej med fullt skäl (jfr Kopparstick). Sådana gamla aftryck af silfverplåtar afsedda för niellering höra till den grafiska konstens sällsyntaste alster och äro, eller rättare voro, mycket eftersökta af samlare, ty de flesta torde nu tillhöra offentliga samlingar. De utmärka sig vanligen genom sin litenhet (30--100 mm. i höjd eller bredd), en sträng ålderdomlig komposition samt teckningens och detaljernas sirlighet, hvarjämte skriften, när sådan förekommer, är bakvänd. Upk.