Nord-Amerikas Förenta stater (United states of America), Förenta staterna l. Nord-amerikanska unionen, den stora förbundsrepubliken i Nord-Amerika, omfattar (frånsedt det 1867 köpta territoriet Alaska) nord-amerikanska fastlandets hela bredd mellan 24° 30' och 49° n. br. samt mellan 66° 57' och 124° 44' v. lgd fr. Greenw. Republiken gränsar i n. till Britiska Nord-Amerika, i ö. till Atlantiska hafvet, i s. till Mejikanska viken och republiken Mejico samt i v. till Stilla hafvet. Arealen af stater och organiserade territorier beräknas till 7,651,710 qvkm. Inberäknas Indianterritoriet, Public lands och Alaska, stiger ytinnehållet till 9,331,360 qvkm., deraf 144,000 qvkm. upptagas af vatten (floder, sjöar, hafsvikar). Största utsträckningen från n. till s. är 2,570, från ö. till v. 4,270 km.
Kustutvecklingen är icke stor. En ersättning härför lemnas af rikedomen på segelbara inlandsvatten, kusternas gynsamma läge och deras utmärkta naturliga hamnar. Kusten är öfverallt öppen; större framförliggande öar saknas fullständigt, och Florida bildar den enda större halfön. En mindre sådan ligger mellan Delaware- och Chesapeake-vikarna. I unionens nordöstra del ned till Virginia bildar kusten en mängd mindre vikar och landtuddar. Längre söderut, i Nord-Carolina och Texas, ligga utanför kusten långa strandöar, som med kusten bilda grunda strandsjöar. Stilla hafvets kust saknar vikar med undantag af San Francisco-viken och Pugetsundet.
Med afseende på landets naturbeskaffenhet kan man särskilja fyra stora afdelningar: det atlantiska kustlandet, Mississippi- och sjöbäckenet, inlandet och Stilla hafvets kustland. Atlantiska kustlandet består i sin nordöstra del, från New Brunswicks gräns till Hudson, af Akadiska bergssystemet, som har en öfvervägande platå-artad karakter och på flere ställen med ganska betydlig höjd framträder till kusten. Deraf den af små vikar och fjordar splittrade branta kusten, de många sjöarna och föga utvecklade strömmarna. De största bland de sistnämnda äro S:t Croix, gränsflod mot New Brunswick, Penobscot, Kennebec, Merrimac, Connecticut och Hudson. Från New York består det atlantiska kustområdet af en låg kustslätt, som småningom höjer sig till foten af Alleghanybergen, i sin norra del är endast 100 km. bred, men tilltager i bredd mot s. De större floderna hafva det gemensamt, att de vid gränsen mellan Alleghanybergen och slättlandet bilda fall och forsar, men i sitt nedre lopp hafva obetydligt fall. En annan egendomlighet hos den atlantiska kustslätten bilda de s. k. Pine barrens (furuskogar på sandjord) och skogskärren, bland hvilka Dismal swamp är det största. De största floderna på denna kust äro Delaware, Susquehanna, Potomac, James, Roanoke, Neuse, Savannah och Altamaha. Unionens central-område omfattar icke blott Mississippis ofantliga flodområde, utan äfven de canadiska sjöarnas region. En höjning af hafvet med 300 m. skulle sätta Mejikanska viken i förbindelse med Norra Ishafvet och söndra Nord-Amerika i två olikstora öar. I detta område kan man med afseende på den relativa höjden särskilja fyra regioner, af hvilka den lägsta utgör den för öfversvämningar utsatta Mississippidalen. Norrut begränsas detta lågland af kullar, ehuru mellan de nedre utlöparna af Alleghanybergen och de n. om Mississippi belägna Ozark-kullarna utbreder sig en 80 km. bred alluvialslätt. Norr om dessa kullar ligga de vidsträckta prärier, som utbreda sig från de canadiska sjöarna vesterut till långt på andra sidan Mississippi, men längre bort öfvergå i svagt gräsbevuxna stepper eller, styckevis, ödemarker. Denna region har inga bergskedjor, endast en mängd breda jordkullar, mellan hvilka på stora sträckor en fullkomligt jämn eller svagt vågig slätt utbreder sig. Större skogar förekomma der endast i ö. till 95:te längdgraden. Stepperna äro alldeles trädlösa; i s. v. öfvergå de till llano estacados kala sandstensplatå. Utom af Mississippi och dess väldiga bifloder vattnas detta område af Mejikanska vikens tillflöden Mobile, Brazos och Colorado, canadiska sjöarnas många, men små tillflöden samt af den till Winnipegsjön flytande Red river. Inlandet omslutes af Klippbergen i ö., Sierra Nevada och Cascade range i v. samt tillhör tre olika bäcken: Snake rivers i n., Colorados i s. samt det s. k. Grand bassin, ett försvunnet inhaf, hvars vattendrag gå till sjöar utan aflopp, bland hvilka Great Salt lake är den största. I hela detta område är steppbildning förherskande; men äfven vidsträckta öcknar finnas, delvis betäckta med en saltskorpa, såsom i Utah. Den största af dessa öcknar är Mohave desert v. om nedre Colorado, som upptager en yta af 125,000 qvkm. Märkvärdiga äro i södra delen af detta område de horisontala terrasserna och högslätterna, s. k. mesas, genomskurna af ända till 1,000 m. djupa klyftor, cañons, genom hvilka vattendragen hafva gräft sig aflopp. Stillahafs-området bildar genom rik skogstillgång och bördighet en fördelaktig motsats till detta kala inland. Dess mest karakteristiska drag är Kaliforniens oerhörda längddal, som inneslutes af Sierra Nevada och Coast range och som med San Joaquin och Sacramento utmynnar i San Francisco-viken. -- Gannet har beräknat unionens medelhöjd till 792 m. 39 proc. ligga lägre än 1,000 eng. fot (305 m.), 17 proc. högre än 5,000 eng. f. (1,524 m.).
De klimatiska förhållandena äro naturligtvis högst olikartade inom ett så ofantligt område, som sträcker sig öfver 24 bredd- och 58 längdgrader. I unionens östra del är klimatet kallare samt vida mer ombytligt och underkastadt ytterligheter än på europeiska sidan af Atlanten. Detta beror på bergens allmänna riktning i n. och s., hvarigenom landet lemnas öppet för nordanvindarna, samt på den utmed atlantiska kusten gående polarströmmen. Söder om 35:te breddgraden upphör dennes inflytande, och det sydliga klimatet kan i synnerhet i de sydöstra delarna göra sig fullt gällande. Intet annat land har en så föränderlig väderlek. Nästan öfverallt inträda plötsliga och ytterligt skarpa temperaturombyten, och på vinterkylan följer inom få dagar en tropisk hetta. Europeiska emigranter fördraga derför till en början ej gerna klimatet. Några uppgifter öfver temperaturen på orter under samma breddgrader i Europa och Förenta staterna hafva sitt intresse. I Augusta (Maine) är årstemperaturen 7,5° C. lägre än i det ungefår på samma breddgrad liggande Bordeaux, i New York 5° lägre än i Neapel, i Richmond 5,7° lägre än i Catania, i S. Augustine (Florida) 2,5° lägre än i Kairo. I Augusta utgör skilnaden mellan sommar- och vintertemperaturen 22,8°, i Bordeaux deremot blott 15; i Richmond och Catania ställer sig denna skilnad till 21,2° och 14,4°, i Charleston (Syd-Carolina) och Funchal (Madeira) till 13° och 4,7°. I de vestra staterna, d. v. s. i Mississippis flodområde, äro ytterligheterna mindre än i de nordöstra; vestra kusten har mycket mildare och jämnare klimat än den östra. Vid Mejikanska viken uppträder gula febern nästan hvarje år på eftersommaren med större eller mindre häftighet och visar sig äfven vid de södra Atlantiska staterna, någon gång så långt upp som i New York.
Befolkningen ökas mycket hastigt. Medan den 1790 utgjorde endast 3,929,214 pers., uppgick den 1830 till 12,866,020 (2,328,642 färgade), 1860 till 31,443,321 (4,441,830 färgade), 1870 till 38,558,371 (4,880,009 färgade) och 1880 (utom Alaska och indianer i stammar) till 50,155,783 pers. (49,12 proc. qvinkön, 50,88 proc. mankön). Af sistnämnda summa voro 43,475,840 infödda och 6,679,943 l. 13,3 proc. i utlandet födda (med inberäkning af dessa voro 12,978,394 barn af i utlandet födda föräldrar). 6,580,793 voro färgade, 105,613 kineser och japaner (deraf endast 4,5 proc. qvinkön), 66,407 indianer. F. n. (1887) beräknas folkmängden öfverstiga 60 mill. Antalet i stamförbund lefvande indianer i stater och territorier var 1880 256,127, hvartill kommer befolkningen i Alaska, 30,156 pers. (350 hvita, resten indianer, innuit, eskimoer och blandade). -- De första negerslafvarna kommo till Englands nord-amerikanska kolonier 1620. År 1790 uppgick deras antal till 697,681 och 1860 till 3,953,760. Den 1 Jan. 1863 förklarades alla slafvar fria i de stater eller delar af stater, som tillhörde konfederationen. Den 18 Dec. 1865 trädde den grundlagsändringen i kraft, som stadgar, att hvarken slafveri eller ofrivillig tjenstskyldighet (utom såsom straff för brott, om hvilket någon blifvit lagligen öfverbevisad) vidare skall få finnas inom Förenta staternas område, och sedan d. 30 Mars 1870 äro negrerna politiskt likställde med de hvita. 1880 voro i Syd-Carolina 3/5, i Alabama, District of Columbia, Florida, Georgia, Nord-Carolina och Virginia 1/3--1/2, i Arkansas och Tennessee 1/4--1/3 af alla innevånarna negrer. De forna slafstaterna Vest-Virginien (6,6 proc.) och Missouri (4 proc.) hade det minsta antalet. Kineser (105,465) finnas hufvudsakligen i Kalifornien (75,132), Oregon (9,510), Nevada (5,416), Idaho (3,379) och Washington (3,186). De arbeta dels som guldvaskare, dels som handlande, handtverkare och jordbruksarbetare. Åren 1855--86 beräknas 274,448 kineser hafva invandrat, men af desse har nära hälften återvändt till Kina. I April 1882 beslöt kongressen att förbjuda kineserna tillträde till unionen inom de närmaste 10 åren. Antalet indianer i stammar uppgick 1885 (oberäknadt Alaska) till 264,369. Desse bo nästan alla på områden, som blifvit dem af unionsregeringen anvisade till boningsplatser, s. k. reservations. (Se vidare Indianer, sp. 524, 525.) Kongressens utgifter för indianernas underhåll uppgick 1885--86 till 6 mill. doll. och beräknas hafva för åren 1789--1886 uppgått till nära 230 mill. doll. -- Huru blandad befolkningen är i unionen framgår af följande sammanställning af 1880 års census. I Nevada, Arizona, Dakota, Minnesota och Kalifornien äro 50 proc. eller mer, i Wisconsin, Idaho, Utah, Montana, Wyoming, Rhode Island, Massachusetts, New York, Michigan, Nebraska, Washington, Connecticut och Colorado 25--50 proc., i 11 andra stater eller territorier 10--25 proc., i 10 2--10 proc. och i 8 mindre än 2 proc. af hela befolkningen födda i utlandet. Af dessa voro 1,966,742 från Tyskland, 1,854,571 från Irland, 745,978 från England och Wales, 717,084 från Britiska Nord-Amerika, 440,262 från Sverige, Norge och Danmark (deraf voro 194,337 födda i Sverige, 181,729 i Norge och 64,196 i Danmark), 170,136 från Skotland, 106,971 från Frankrike, 104,541 från Kina, 88,621 från Schweiz, 85,361 från Böhmen, 68,399 från Mejico, 58,090 från Nederländerna, 48,557 från Polen, 44,230 från Italien, 35,722 från Ryssland o. s. v. Före 1820 saknas alla uppgifter rörande emigrationens storlek. Antalet immigranter från Europa och andra delar af Amerika åren 1820--84 uppgifves af den officiella statistiken till 12,921,051, deraf från Storbritannien och Irland 4,536,411, från Tyskland 6,947,940, från Sverige-Norge 652,500. De i Sverige födda invandrarna äro spridda öfver alla de norra staterna och territorierna; talrikast förekomma de i Illinois (42,415), Minnesota (39,176), Iowa (17,559), Kansas, New York, Nebraska, Michigan, Wisconsin, Pennsylvania (5--12 tusen), Massachusetts (nära 5,000), Utah (öfver 4,000, mormoner), Missouri, Indiana och Dakota (3--4 tusen), Colorado och Connecticut (2--3 tusen), Texas och New Jersey (1--2 tusen). Sannolikt är dock, att många icke uppgifvit sin födelseort, och att antalet svenskar är icke obetydligt större. -- Någon systematisk statistik öfver födelser, dödsfall och äktenskap finnes ej, hvarför det är omöjligt att angifva befolkningens tillväxt genom nativitetens öfverskott öfver mortaliteten. I allmänhet är dödligheten ringa. 1880 var den 15,09 pr mille, bland de hvita 14,74 (högst i New Mexico, 22,04, lägst i Arizona, 7,91), bland de färgade 17,28 (högst i District of Columbia, 35,25). -- Befolkningen är högst ojämnt fördelad öfver unionens område. För hela unionen (med undantag af Indianterritoriet och Alaska) var 1880 befolkningstätheten 6,6 pr qvkm. Tätast befolkade voro District of Columbia (981 pr qvkm.), Rhode Island (86), Massachusetts (83), New Jersey (56), Connecticut (48) och New York (40). Glesaste befolkningen hade bland staterna Colorado (0,7) och Florida (1,7), bland territorierna (i medeltal 0,27), Wyoming (0,08), Montana (0,10), Arizona (0,14) och Idaho (0,15). 1880 funnos 624 städer med öfver 4,000 innev., 35 med öfver 50,000 och 20 med öfver 100,000 innev. De största voro New York, med 1,206,299, Filadelfia, med 847,170, Brooklyn, med 566,663, och Chicago, med 503,185 innev.
Religion. Unionens författning framhåller uttryckligen, att den icke känner eller erkänner någon statsreligion eller statskyrka. En naturlig följd deraf är bl. a. att religion i de offentliga skolorna ej utgör föremål för undervisning. Staten befattar sig icke med kyrkan, så vidt ej ett kyrkosamfund bryter mot statens lagar eller tjenar osedliga syften. Trots det brokiga religiösa färgspelet och den allmängiltiga frivillighetsgrundsatsen, som låter hvar och en oförhindradt följa sin religiösa öfvertygelse och hvarje »denomination» (så kallas kyrkosamfunden, ty här finnas ej kyrkor eller sekter) bygga sina kyrkor, utan att staten blandar sig deri, råder dock i allmänhet varm religiositet. I sektbildning hafva nord-amerikanerna, naturligt nog, anslutit sig till engelsmännen, men äfven egendomliga sekter, såsom shakers och mormoner, hafva uppstått. Det är svårt att ens ungefärligen bestämma antalet af »denominationer» och af deras medlemmar. Vid 1880 års census voro 45 denominationer antecknade. Rom.-katolikerna, som enligt officiel berättelse 1880 hade 60 biskopar, 5,975 kyrkor, 6,366 predikanter och 6,370,858 församlingsmedlemmar, bilda det största kyrkosamfundet. 1880 funnos 86,132 protestantiska kyrkor, 70,864 predikanter och 8,976,260 kommunikanter; läggas till detta antal familjemedlemmar samt protestanter, som ej bildat någon församling, torde protestantismen omfattas af omkr. 30 mill. pers. De största protestantiska denominationerna äro de olika metodistsekterna med 3,686,114 kommunikanter (1880--82); dernäst komma baptister af alla slag med 2,424,878 kommunikanter (1880--81), presbyterianer med 937,610 komm. (1880--83), lutheraner med 950,868 komm. (1881), christian connexion med 591,821 komm. (1881), kongregationalister med 381,697 komm. (1882), episkopaler med 347,781 komm. (1880--81), united brethren, 157,835 (1881), reformerta, 236,024 (1881--82), mormoner 157,835 (1881), qväkare, 67,643 (1881) o. s. v. De inflyttade svenskarna hafva till större delen anslutit sig till den strängt lutherska Augustana-synodens (se d. o.) församlingar, som 1887 uppgåfvos till 507, med 370 kyrkor, 66,300 kommunikanter och nära 116,000 medlemmar. Församlingarna kalla sjelfva sina prester, utse diakoner samt kyrkvärdar (trustees), som förvalta kyrkans egendom. Kyrkorådet, bestående af pastor och diakoner, utöfver kyrkotukten, som är mycket strängare än inom svenska statskyrkan. Utgifterna bestridas genom direkta bidrag af församlingsmedlemmarna efter deras förmögenhet. Församlingarna hafva sammanslutit sig till 7 särskilda »konferenser» -- Minnesota-konferensen (den största), Illinois-, Iowa-, Kansas-, New York- och Nebraska-konferenserna samt Pacific-missionsdistriktet --, som hålla möten, vanligen 2 gånger om året, med församlingsombuden, upptaga församlingar och afsätta prester. Konferensens president installerar prester, inviger kyrkor och visiterar, liksom biskoparna i Sverige. Synoden består af presterna och valda lekmannaombud för de olika församlingarna. Den är ett slags kyrkomöte, som sammanträder årligen samt har högsta lagstiftande och dömande makten öfver församlingarna. Dess verkställande myndighet är synodalrådet, som består af 12 medlemmar, bland dem såsom sjelfskrifna synodens president och vicepresident. Synoden underhåller ett prestseminarium, Augustana college i Rock Island, Ill., med 8 professorer. Svenskarna hafva äfven ett annat läroverk, Gustavus Adolphus college i S:t Peter, Minn., der äfven skollärare utbildas. -- Många svenskar höra till de s. k. missionsvännerna (motsvarande frireligiösa i Sverige), som hafva sin missionssynod, till waldenströmarna, som bildat Ansgariussynoden, samt till metodisternas och baptisternas samfund och mormonkyrkan.
Den teologiska bildningen meddelas vid prestseminarier, hvilka liksom kyrkorna äro grundade och uppehållas genom enskilda bidrag. Hvarje konfession har en eller flere dylika anstalter, hvilkas sammanlagda antal 1885 uppgick till 152, med 793 lärare och 5,775 studerande. De äldsta och förnämsta ligga i Andover, Mass. (kongregationalisternas), Cambridge, Newhaven, New York (det presbyterianska Union seminary och det biskopliga General theol. seminary), Princeton, New Brunswick (de reformertes), Madison, Rochester, Filadelfia, Cincinnati och Chicago. Fakulteterna hafva 3--8 ordinarie professorer. Kursen är 3-årig och omfattar nästan alla vid svenska teol. fakulteter studerade fack. -- Jämte de ansenliga bidragen till kyrkobyggnader och predikanters aflöning offra amerikanerna stora summor för hvarjehanda kyrkliga och filantropiska ändamål. Många sekter underhålla resepredikanter; de olika missionsföreningarna förfoga öfver hundratusentals dollar årligen. Äfven bibelsällskapen utöfva ett vidsträckt inflytande. Af icke ringa betydelse äro söndagsskolorna, som började sin verksamhet omkr. 1790, samt nykterhetssällskapen, som från Boston utbredt sig öfver hela unionen och i åtskilliga stater lyckats införa fullständigt rusdrycksförbud.
Åt skol- och undervisningsväsendet egnas stor uppmärksamhet såväl af staterna som af enskilda. Det oaktadt saknar ett stort antal innevånare skolbildning, beroende dels af det forna slafväldet, dels af den ständiga inströmningen af alldeles obildade invandrare. Enligt 1880 års census funnos af hela befolkningen öfver 10 år (36,761,607) icke mindre än 4,923,451 pers., som ej kunde läsa, och 6,239,958, som ej kunde skrifva. Det förra antalet är 13,4 proc., det senare 17 proc., hvilket, jämfördt med procenttalen 1870 (16 och 20), visar en afgjord förbättring. 9,4 proc. af de hvite voro okunniga i skrifning, deraf 8,7 proc. bland de infödde och 12 proc. bland de invandrade. Störst var okunnigheten i södern, der 40--50 proc. af den vuxna befolkningen ej kunde läsa, och i synnerhet bland de färgade, der procenttalet steg till 60--70. Nordöstra staternas befolkning är också ganska okunnig, sannolikt beroende på de många fabrikerna, som dragit dit irländska, fransk-kanadiska o. dyl. invandrare, hvaremot skolbildningen är bäst i de norra centrala staterna, dit tyskar och skandinaver i allmänhet begifva sig. Om man undantager krigsskolan i Westpoint och sjökrigsskolan i Annapolis, utöfvar förbundsregeringen ingen uppsigt öfver den allmänna undervisningen, utan har låtit den vara de enskilda staternas sak. Vid staternas upptagande i unionen har förbundsregeringen af statsdomänen tagit undan 1/36 (i de nyare staterna 1/18) af hvarje stat, af hvars försäljningspris bildats en del af den fasta skolfonden, hvars afkastning användes för underhåll af de allmänna skolorna. Dertill uttaxerar hvarje stat den för skolorna behöfliga summan. 1884--85 uppgåfvos utgifterna för dessa i staterna till 106,9 mill. doll. och i territorierna till 3,4 mill. Af 16,8 mill. barn i skolåldern (hvilken vexlar i olika stater mellan 4 och 21 år) voro 11 mill. inskrifna i skolorna; men då obligatorisk skolgång ej är införd ens i halfva antalet stater, är skolgången mycket oregelbunden. I spetsen för bildningsanstalterna stå de s. k. universities l. colleges, af hvilka många underhållas på de resp. staternas bekostnad, men flertalet är stiftelser eller af religiösa samfund underhållna anstalter. De förnämsta bland dem äro inrättade med de engelska universiteten som mönster. Många af dem göra föga skäl för benämningen universitet. Antalet uppgafs 1884--85 till 365, med 4,836 lärare och 65,728 studerande (deraf nära fjerdedelen qvinnor, ty samundervisning är införd icke blott i de lägre skolorna, utan ock i många af de högre). De hade en inkomst af 6,2 mill. doll., deraf 3,9 mill. af fonder. De äldsta och anseddaste bland de amerikanska universiteten äro Harvard university i Cambridge, Mass. (grundadt 1638), och Yale college i Newhaven, Conn. (grundadt 1700). Antalet medelklass-skolor (eller, såsom de vanligen i Amerika kallas, seminaries och academies) var 1884--85 1,617, med 8,186 lärare och 160,137 inskrifna studerande. För utbildning af lärare och lärarinnor (hvilka senare utgöra flertalet) finnas seminarier, men då dessas antal ännu är alltför ringa, måste undervisningen flerestädes anförtros åt alldeles oerfarna personer. Lärare tillsättas i allmänhet endast för en kort tid (1--2 år). För negrerna finnas särskilda skolor. I Washington upprättades 1867 en »National bureau of education» för insamlande af statistiska uppgifter rörande skolväsendet. Men då ingen lag ålägger de särskilda staterna att insända dylika uppgifter, finnes ingen fullständig statistik öfver skolorna. Vetenskapliga föreningar finnas i nästan alla större städer. Den förnämsta vetenskapliga anstalten är Smithsonian institution (se d. o.) i Washington. Ett stort inflytande på folkbildningen utöfva tidningarna, som ingenstädes läsas flitigare än i Amerika. 1880 utkommo ej mindre än 11,403 tidningar och tidskrifter (deraf 980 dagliga) med en upplaga af 31,178,000 exemplar. Af dessa voro 10,625 på engelska och 778 på andra språk; de religiösa voro 574.
Materiel odling. En betydlig del af arealen egnar sig förträffligt för jordbruk, och alla europeiska sädesslag kunna odlas. Det sätt, på hvilket jordbruket bedrifves, är mycket olika alltefter läge, klimatiska förhållanden och den historiska utvecklingen. I de äldre staterna är jorden till allra största delen i enskild ego; i 19 af de nyare staterna och 8 territorier eger unionen ännu en betydlig jordareal, s. k. Public lands l. kongressland, som enligt officiel uppgift d. 30 Juni 1886 omfattade ej mindre än 3,930,053 qvkm. indelad jord. Kongressen låter nämligen genom ett särskildt ämbetsverk, »Government land office», uppmäta sin jord, fördela den i qvadrater, townships, af 36 eng. qvadratmil (93,24 qvkm.) samt ytterligare skifta dessa i 36 rutor, s. k. sections, af 1 eng. qv.-mil (640 acres l. 259 har). Genom förordningar af 1785 och 1787 bestämde kongressen, att den 16:de sektionen skulle anslås till de offentliga skolornas underhåll i alla nybildade stater, som i framtiden kunde vinna inträde i unionen, och 1848 beslöt den, att alla nya stater skulle såsom gåfva till skolorna erhålla äfven den 36:te sektionen, så att de stater, som derefter bildats, hafva till skänks bekommit 1/18 af sitt område. Vid försäljningen erhåller derjämte staten 5 proc. af försäljningssumman, deraf 3/5 användas till anläggning och underhåll af vägar, resten till folkundervisningen. »Public lands» indelas i två klasser, af hvilka enligt den s. k. förköpslagen (preemption law) af 1841 den ena säljes för 1 1/4 doll., den andra för 2 1/2 doll. pr acre, alltefter som landet ligger på större eller mindre afstånd från jernväg. Dervid är dock fäst det vilkor att köparen på det utsedda landstycket lägger grunden till ett hus eller att han utfört annat arbete, som ådagalägger hans afsigt att göra det till sitt hem. Om han sedan inom ett år efter sin anmälan i vederbörande landskontor styrker, att han minst 6 månader haft sitt hem på platsen och fortsatt odlingen, kan han mot erläggande af köpeskillingen tillförsäkra sig full eganderätt till en qvartsektion (64,7 har). Genom den d. 20 Maj 1862 utfärdade homestead-lagen kan nybyggaren för ännu billigare pris förvärfva odlingsbar mark af public lands, och genom trädplanteringslagarna (timber culture acts) af 1873--78 är tillfälle honom på liknande sätt beredt att komma i besittning af för skog tjenlig mark. 1862--86 hafva omkr. 424,900 qvkm. jord förvärfvats enligt de vilkor homestead och timber culture acts bestämma. Till jernvägsbolagen hafva bortskänkts millioner acres, som dessa sedan sålt med oerhörd vinst. Utom ofvannämnda areal af public lands förfogar kongressen öfver en nästan lika stor ytvidd ej indelad eller till salu utbjuden jord (deraf hela Alaska och alla indianreservationer), hvaraf dock endast en mindre del är tjenlig för anläggning af nybyggen.
Af hela befolkningen öfver 10 års ålder (36,761,607) voro (1880) 17,392,099 personer (deraf 2,647,157 qvinnor) sysselsatta i olika yrken och industrier, nämligen 7,670,493 i jordbruk, 4,074,238 i yrken och personlig tjenst, 1,810,256 i handel och transport samt 3,837,112 i fabriker och bergsbruk. Åkerbruk (i de södra staterna plantageodling) och boskapsskötsel bilda följaktligen de vigtigaste huvudnäringarna. Vid 1880 års census voro 536,081,835 acres (1 acre = 0,405 har) upptagna i farmer, utgörande mindre än 30 proc. af hela arealen utom Alaska och Indianterritoriet (1870 uppgick farmernas sammanlagda areal till 407,735,041 acres). Af denna areal voro 284,771,042 acres, eller något mer än hälften, odlad jord. Följande tabell visar antalet farmer af olika storlek 1870 och 1880.
Acres. 1870. 1880. Under 3 8,875 4,352 Öfver 3,menunder 10 172,021 134,889 » 10,»» 20 294,607 254,749 » 20,»» 50 847,614 781,474 » 50,»» 100 754,221 1,032,910 » 100, »» 500 565,054 1,695,983 » 500, »» 100 15,873 75,972 » 1000 3,720 28,578 ---------------------- 2,659,985 4,008,907
Enligt 1880 års census beboddes och brukades 2,984,306 farmer af egarna sjelfva, 702,244 odlades under en eller annan form af delningsbruk, och 322,357 voro utarrenderade. Af tabellen framgår, att de mindre farmerna aftagit i antal under 10-årsperioden, och att, medan de mellan 50 och 100 acres ökats med endast 37 proc., hafva de mellan 100 och 500 acres tredubblats i antal, de mellan 500 och 1,000 femdubblats och de, som innehålla öfver 1,000 acres, voro 1880 nära 8 gånger fler än 1870. 1883 voro öfver 18 mill. acres (72,840 qvkm.) samlade hos 8 egare, medan de stora jernvägsbolagen ega 200 mill. acres (809,000 qvkm). Farmernas hela värde uppskattades 1880 till nära 10,2 milliarder doll., maskiner och redskap på dem till 0,406 milliard, kreatursbesättningen till 1,5 milliard och afkastningen till 2,2 milliarder doll. Afkastningen af de vigtigaste sädesslagen 1885 belyses af följande officiella siffror:
Brukad jord i har. Skörd i hl. Majs 29,593,578 682,308,000 Hvete 13,835,362 125,846,000 Hafre 9,219,851 221,804,000 Råg 861,664 7,667,000 Korn 1,104,490 20,766,000 Bokhvete 370,028 4,449,000
Största afkastningen lemnar majs, hvaraf Illinois, Iowa och Missouri lemna de största skördarna. Hvete odlas företrädesvis i de vestra och mellersta staterna, särskildt i Minnesota, Illinois, Indiana och Ohio samt i Kalifornien. Af tobak skördades 1885 på en areal af 304,600 har 253,230,000 kg. till ett värde af 43,3 mill. doll, deraf 45,5 proc. exporterades, och af bomull skördades s. å. på en areal af 7,405,800 har (mest i Mississippi, Georgia, Alabama och Texas) 6,575,000 balar (med en medelvigt af 200 kg.) till ett värde af 270 mill. doll.
Följande tabell visar kreatursstockens storlek 1870, 1880 och 1886.
1870. 1880. 1886. Hästar 7,145,370 10,357,488 10,077,657 Åsnor, mulåsnor 1,125,415 1,812,808 2,084,593 Nötkreatur af alla slag 23,820,608 35,925,511 45,510,630 Får 28,477,951 35,192,074 48,383,331 Svin 25,134,569 47,681,700 46,092,843
Den åt nötkreatursskötseln uteslutande egnade jorden uppgick 1886 till 3,535,000 qvkm.
Fisket sysselsatte 1880 131,426 pers. och 6,605 fartyg om 208,297 tons. Fiskeriprodukternas värde uppgick till 43 mill. doll., deraf på hvalar 2,3 mill., menhaden 2,1 mill., ostron 13,4 mill. Hvalfångsten, som 1854 nådde sin högsta blomstring, har med hvarje år gått tillbaka till följd af den rika tillgången på petroleum. Hvalfångsten inbringade Massachusetts öfver 2 mill. doll., ostronfångsten Maryland 4,7 mill., Virginia 2,2 mill. och New Jersey 2 mill. doll. -- Mycket betydande är afkastningen af skogen, i synnerhet af barrskogen. Likväl kan man knappt tala om någon skogsskötsel, och stora sträckor hafva följaktligen förvandlats till torra ödemarker. På de sista åren har man börjat med återplantering. Jagten på pelsbärande djur har aftagit år från år och idkas numera endast i nordvestligaste delen af unionen.
Mineralrikets produkter äro af utomordentlig vigt. 1885 erhöllos bl. a. 47,843 kg. guld (myntvärde 31,8 mill. doll.), 1,241,210 kg. silfver (myntvärde 51,6 mill. doll.), 77 mill. kg. koppar (värde i New York 18,3 mill. doll.), 4,1 mill. ton tackjern (platsvärde 64,7 mill. doll.), 117,380 ton bly (värde i New York 10,5 mill. doll.), 36,900 ton zink (värde i New York 3,5 mill. doll), 32,073 flaskor qvicksilfver (värde i San Francisco 979,000 doll.), 125,000 kg. nickel (värde i Filadelfia 192,000 doll.) samt något aluminium och platina, 100 mill. ton stenkol af olika slag (värde 159 mill. doll.), 34,6 mill. hl. petroleum (värde 19 mill. doll.), 9,5 mill. hl. salt (värde 4,8 mill. doll.), byggnadssten till ett värde af 19 mill. doll. Läggas dertill kalk, kalksten, mineralvatten, eldfast lera, kaolin och en mångfald andra ämnen, uppgår totalvärdet af produkter ur mineralriket för år 1885 till 428 mill. doll. Guld erhålles hufvudsakligen från Kalifornien, silfver från Colorado, Arizona, Utah, Nevada och Montana. Hela värdet af det guld och silfver, som från 1793 till 1884 aflemnats till myntverk och proberingsanstalter, uppskattas till 1,558,67 mill. doll. (deraf silfver till 321 mill.). Antracit- och bituminösa kol brytas mest i Pennsylvania, Illinois och Ohio, jernmalm i Michigan, New York och New Jersey, sten i New York, Ohio och Pennsylvania. Petroleum vinnes mest i Pennsylvania och Vest-Virginien.
Industrien. På grund af de ovanligt gynsamma naturförhållandena samt det amerikanska folkets drift och i allmänhet stora tekniska begåfning intaga de tekniska yrkena en ovanligt framskjuten ställning och hafva nått en utveckling, som t. o. m. tjenar Europas gamla kulturstater till förebild. Följande tabell förtydligar de gjorda framstegen.
1860. 1870. 1880. Antal fabriker 140,433 252,148 253,852 Nedlagdt kapital i mill. doll. 1,009,8 2,118,2 2,790,3 Antal arbetare 1,311,246 2,053,996 2,732,595 Arbetslöner i mill. doll. 378,9 775,6 947,9 Värde af råmaterial i mill. doll. 1,031,6 2,488,4 3,396,8 Värde af produkterna i mill.doll. 1,885,8 4,232,3 5,369,6
Mer än hälften af fabrikerna och det på dem nedlagda kapitalet finnas i staterna New York, Pennsylvania, Ohio, Massachusetts, Illinois, Indiana och Michigan. Följande industrigrenar lemnade det högsta produktionsvärdet: qvarnindustrien: 24,338 etablissement med ett produktions värde af 505 mill. doll., jern- och stålindustrien: 1,519 etabl., med 159,529 arbetare och ett produktionsvärde af 336 mill. doll., fabriker för konservering af kött och insaltning af fläsk: 872 (deraf 143 i Illinois och 128 i New York), sågar och träförädlingsanstalter: 26,911, med 147,956 arbetare och ett tillverkningsvärde af 233 mill. doll., maskinverkstäder: 4,958, bomullsfabriker: 1,005 med 185,472 arbetare och ett tillverkningsvärde af 211 mill. doll. Öloch vintillverkningen har stigit ofantligt, men bränvinsförbrukningen har deremot aftagit.
Handel och sjöfart. Unionen har ett förträffligt handelsläge vid två verldshaf, mellan Europa och Asien, samt har genom transkontinentala jernvägslinier ledt en stor del af varutrafiken mellan Europa och östra Asien genom sitt land. Den har förträffliga hamnar, ett storartadt flodnät, många och goda kanaler samt ett jättelikt jernvägsnät. Dertill kommer, att den inre samfärdseln icke hämmas genom tullar och handelsförbud, och att folklynnet, i synnerhet i de östra och mellersta staterna, är synnerligen väl danadt för handel. Nord-amerikanerna äro jämte engelsmännen det största handelsfolk på jorden, om ock deras flotta med afseende på drägtighet är Englands betydligt underlägsen. Antalet banker, som 1860 utgjorde 770 med ett kapital af 194,4 mill. doll. och en sedelcirkulation af 52 mill. doll., hade, till följd af kriget och den genom finanslagen af 1863 skapade nationalbankakten, 1876 ökats till 6,611 med ett kapital af 719,4 mill. doll. 1882 funnos 2,308 nationalbanker med 484,9 mill. doll. kapital samt 4,473 stats- och privatbanker med 228,4 mill. doll. kapital. Enär sedan dess de senares kapital och deposita ej mer beskattas, saknas officiella uppgifter öfver dem. Den 1 Okt. 1886 funnos 2,852 nationalbanker med 2,513,s mill. doll. kapital. S. å. voro 647,7 mill. doll. banknoter i omlopp. För hvarje 100,000 doll. banknoter måste nationalbankerna deponera i skattkammaren (Treasury) 90,000 doll. i statspapper. -- Under tiden 1 Juli 1885--30 Juni 1886 uppgick värdet af unionens varuomsättning med utlandet, in- och utförsel, till 1,301,4 mill. doll., deraf 635,4 mill. kommo på importen och 666 mill. på exporten. Inoch utförseln af guld och silfver uppgick 1885--86 till resp. 38,6 och 51,9 mill. doll. 1860--85 ökades värdet af införseln från 353,6 mill. till 577,5 mill. doll., eller 63 proc., och värdet af utförseln från 316,2 mill. till 726,7 mill. doll, eller med 129 proc. Uti exporten hade följande varor 1885--86 högsta värdet: bomull 205 mill., bomullsmanufakturer 13,9, hvete 50,2, hvetemjöl 38,4, majs 31,7, kött, fläsk, ägg, smör och andra matvaror 90,6, petroleum 50,2, tobak 30,4, trävaror 20,6, arbetadt och oarbetadt jern och stål 15,7, nötkreatur 11, socker och melass 12,2 mill. doll. Till Storbritannien och Irland exporterades för 344,9 mill., till Tyskland för 60,9, till Frankrike för 40, till Britiska Nord-Amerika för 32, till Belgien för 22, till Nederländerna för 14,5, till Italien och Spanien för 13, till Ryssland för nära 10 och till Sverige (1885) för 2,32 mill. doll. Vigtigaste införselartiklarna voro s. å. socker och melass för 77,2 mill. doll., ull och yllevaror för 58 mill., kaffe för 42,6, jernoch stålmanufakturer för 38,8, kemikalier för 37,8, lin, hampa och jute samt fabrikat deraf för 30,9, bomullsvaror för 30,4, hudar och pelsverk för 35,7, sidenvaror för 27,9, råsilke och kokonger för 18,3, te för 16, frukt för 17,3, trävaror för 12,2, läder och läderartiklar för 11,8, kautsjuk och guttaperka för 12 samt tobak för 11,2 mill. doll. Från Storbritannien och Irland importerades för 154,2 mill. doll., från Tyskland för 69, från Frankrike för 63,4, från Britiska Nord-Amerika för 37,5, från Cuba för 51, från Brasilien för 41,9, från Italien för 16,8, från Kina för 19, från Britiska Indien för 17,2, från Japan för 14,9, från Mejico for 10,7 mill. doll. samt från Sverige för 220,000 doll.
Den nu gällande tariffen, som daterar sig hufvudsakligen från 1861, närmar sig i sina tullsatser en prohibitionstariff, och endast 1/3 af införselns värde är tullfri. En stor del af de införda varorna drager en tull af 70--100 proc. af sitt värde. 1885--86 uppgingo tullinkomsterna till 192,9 mill. doll. -- Vigtigaste importhamnarna äro New York, Boston, San Francisco, Filadelfia, Baltimore, Chicago och New Orleans. 1885--86 inlöpte från utländsk hamn 30,451 fartyg, om 15,14 mill. tons, och utgingo till utländsk hamn 30,474 fartyg, om 15,3 mill. tons; 9,357 af de förra och 9,257 af de senare tillhörde unionen. Af hela antalet in- och utgående besökte omkr. 13,250 fartyg de canadiska sjöarnas hamnar, resten hamnarna vid hafvet. Af hela exporten och importen fördes endast 16 proc. på fartyg tillhörande unionen. Dess handelsflotta räknade 1885 23,963 fartyg, om 4,26 mill. tons, deraf 16,532 segelfartyg, om 2,37 mill. tons, 5,399 ångfartyg, om 1,5 mill. tons, och 2,032 mindre segelfartyg och barkar, om 397,000 tons. I utrikes sjöfart gingo 2,119 fartyg, om 1,3 mill. tons, och i inrikes sjöfart 20,041 fartyg om 2,9 mill. tons.
Kommunikationsmedel. De särskilda flodsystemen äro förenade med hvarandra, med de canadiska sjöarna och med hafvet genom ett vidsträckt system af kanaler, som förmedla varutransporten mellan de vestra staterna och de atlantiska sjöstäderna, ehuru jernvägarna numera beröfvat dem större delen af denna transport. De vigtigaste kanalerna äro Eriekanalen, som med sina grenar förmedlar transporten mellan staden New York och de nordvestra staterna, Chesapeake-Ohiokanalen i Maryland och Virginien, Ohio-Eriekanalen och Wabash-Eriekanalen, som förena Ohio med Erie-sjön, samt Illinois-Michigankanalen emellan Chicago vid Michigan och La Salle vid Missisippis biflod Illinois. Kanalernas sammanlagda längd uppgick 1880 till 6,810 km. Landsvägarna äro i allmänhet dåliga. Vigtigaste transportmedlet äro jernvägarna. Den första af dessa byggdes 1827, nämligen den 6,5 km. långa Quincy-banan i Massachusetts. 1885 voro 205,556 km. fullbordade (i hela Europa s. å. endast 195,585 km.). Det på jernvägarna nedlagda kapitalet uppgick 1886 till 8,073,5 mill. doll.; nettoinkomsterna belöpte sig till 266,5 mill. doll. Alla jernvägar tillhöra enskilda. Om de transkontinentala banorna se Pacific-jernvägar. -- Postväsendet leder sin uppkomst från W. Penn, som 1683 öppnade det första postkontoret, i Filadelfia. År 1700 utfärdade kolonialregeringen en lag, genom hvilken ett postverk skapades i Filadelfia, och 1710 inrättade engelska parlamentet ett »generalpostverk för alla H. M:ts besittningar». 1790 funnos 75 och 1886 53,614 postanstalter. Inkomsterna uppgingo 1885--86 till 43,95 mill. doll., utgifterna till 50,84 mill., deraf 1,34 mill. till egarna af Pacific-jernvägarna för postbefordringen på deras linier. -- Telegraflinierna, hvilka började anläggas 1844, tillhöra enskilda bolag och hade 1885 en längd af 263,927 km., oberäknadt jernvägarnas, regeringens och enskilda personers linier. -- Myntenheten är dollarn à 100 cents. Myntfoten är dubbel. -- Mått och vigt äro engelska, med det undantag att de gamla engelska vin- och öl-gallon samt bushel ännu begagnas, så att en amerik, vin-gallon = 0,8333 eng. imperial gallon (= 3,78 l.), öl-gallon = 1,01095 eng. gallon ( = 4,62 l.) och en bushel = 0,9692 eng. bushel (= 35,2 l.).
Hela unionen består f. n. (1887) af 38 stater, 10 territorier och förbundsdistriktet Columbia. Den nu gällande unionsförfattningen fullbordades d. 17 Sept. 1787 och trädde i kraft d. 4 Mars 1789. Denna antogs 1787 af Delaware, Pennsylvania, New Jersey, 1788 af Georgien, Connecticut, Massachusetts, Maryland, Syd-Carolina, New Hampshire, Virginien, New York, 1789 af Nord-Carolina och 1790 af Rhode Island. Dessa bilda »de 13 gamla staterna». Sedermera hafva i unionen upptagits följande 25 stater: Vermont (1791), Kentucky (1792), Tennessee (1796), Ohio (1802), Louisiana (1812), Indiana (1816), Mississippi (1817), Illinois (1818), Alabama (1819), Maine (1820), Missouri (1821), Arkansas (1836), Michigan (1837), Florida (1845). Texas (s. å.), Iowa (1846), Wisconsin (1848), Kalifornien (1850), Minnesota (1858), Oregon (1859), Kansas (1861), Vest-Virginien (1863), Nevada (1864), Nebraska (1867) och Colorado (1876). Frågan om en delning af territoriet Dakota samt upptagandet af dess södra del såsom stat i unionen har länge varit föremål för kongressens behandling, men ännu ej blifvit afgjord. Såsom territorier organiserades: Utah (1850), New Mexico (s. å.), Washington (1853), Dakota (1861), Arizona, (1863), Idaho (s. å.), Montana (1864), Wyoming (1868), hvartill komma det 1867 från Ryssland köpta Alaska, de v. om Mississippi öfverförda indianstammarnas område, det s. k. Indiariterritoriet, hvilka områden icke hafva någon delegerad i kongressen, samt förbundsdistriktet Columbia, med unionens hufvudstad, Washington. Det sistnämnda lyder omedelbart under förbundsregeringen och kongressens jurisdiktion samt sänder ingen representant till kongressen. -- Unionens utveckling under sin 111-åriga. tillvaro belyses af följande: de 13 stater, som 1776 förklarade sig fria, omfattade då omkr. 842,000 qvkm., med 2,8 mill. innev.; de 38 stater (utom territorierna), hvaraf unionen nu består, omfatta ett område af 9,2 mill. qvkm., med en folkmängd af öfver 60 mill.
Författningen är grundad på konstitutionen af d. 17 Sept. 1787, till hvilken fogats 15 »amendments» (ändringar), den sista af d. 30 Mars 1870, som gaf de forne slafvarna rösträtt. Nord-Amerikas Förenta stater bilda ett förbund (union) af fristater, hvilka äro nästan suveräna och hafva en afgjordt demokratisk karakter. Den för unionen gemensamma lagstiftnings- och beskattningsrätten utöfvas af kongressen, den verkställande makten af en vald, ansvarig president. Lagskipningen är uppdragen åt unionsdomstolarna.
Kongressen (Congress), som sammanträder i kapitolium i Washington, består af två folkvalda kamrar: senaten (senate) och representanternas hus (house of representatives). Till senaten sänder hvarje stat, utan afseende på folkmängd, 2 senatorer, valda af statens lagstiftande församling för 6 år, dock så, att 1/3 af senaten nyväljes hvartannat år. Valbar till senator är den, som är minst 30 år gammal, i 9 år varit medborgare i unionen, vid valet är bosatt i den stat, för hvilken han väljes, samt icke bekläder något af unionens ämbeten. Valen i de särskilda staternas lagstiftande församlingar ske genom öppen omröstning och först i hvardera kammaren särskildt; har ingen i båda kamrarna fått absolut majoritet, välja kamrarna gemensamt. Unionens vicepresident är senatens talman, men har sjelf ingen röst utom vid lika röstetal. Antalet representanter, som hvarje stat är berättigad att välja, beror af dess folkmängd och bestämmes af kongressen efter hvarje folkräkning. Efter vallagen 1882 beräknas 1 representant på 151,912 innev. Deras antal är f. n. 325. Minsta antalet sända staterna Delaware, Oregon, Nevada och Colorado, nämligen 1 hvar, största antalet staten New York, nämligen 34. Stater, som välja mer än 1 repres., fördelas af statens lagstiftande församling i valkretsar (districts), så att hvar valkrets utser en representant. Stundom händer det, att en stat för att icke rubba den från en föregående period bestående indelningen i valkretsar eller af andra skäl låter en eller några få repres. väljas genom allmän omröstning öfver hela staten (at large). Hvarje organiseradt territorium sänder till kongressen en delegerad (delegate), som har rätt att deltaga i representanthusets förhandlingar, men ej i besluten. Rösträtt vid val af representanter har hvarje medborgare, som är valberättigad till representantkammaren i den stat han tillhör, så att hvarje stat kan sjelf bestämma densamma. I regeln är hvarje välfrejdad medborgare röstberättigad, hvilken fyllt 21 år, bott i staten 1 år (i några stater kortare tid) samt någon tid i grefskapet och valkretsen. I några stater fordras, att han erlägger påförd skatt, i andra endast att han är mantalsskrifven. Uteslutna från rösträtt äro icke beskattade indianer, i de flesta stater brottslingar och idioter, i några stater duellanter och de, som gjort sig skyldiga till valsvek, i Rhode Island de, som ega förmögenhet understigande 134 doll. värde, i Connecticut de, som ej kunna läsa. o. s. v. Valbar är den, som uppnått 25 års ålder, varit medborgare i unionen i 7 år, är bosatt i den stat, der valet sker, och icke är unionens ämbetsman. Valen gälla för 2 år. Hvarje ledamot af kongressen har i årligt arvode 5,000 doll. (talmännen 8,000), reseersättning med 20 cents pr eng. mil samt 125 doll. för skrifmaterial och tidningar.
Kongressens legislaturperiod sträcker sig från d. 4 Mars kl. 12 till samma tid 2 år derefter, men enligt författningen sammanträder den icke förr än första måndagen i Dec. af första året. Minst 2 sessioner hållas. Den första sessionen räcker till fram på sommaren; den andra, som börjar i Dec. det andra året, kan icke utsträckas öfver d. 4 nästföljande Mars. Representanternas mandat och kongressens funktionstid utlöpa samtidigt d. 4 Mars alla udda år, men blott 1/3 af senatorerna afgår med hvarje slutande kongress. Nya val både till representanthuset och till denna tredjedel af senaten hafva försiggått hösten förut. Enär kongressen är permanent och ej kan upplösas, har man således sörjt för kontinuiteten. Hvarje nyvald ledamot i kongressen måste aflägga ed på författningen. Representanternas hus utser sjelf talman, hvilken eger rösträtt och vid lika röstetal utslagsröst. För öfrigt eger han ett ofantligt inflytande derigenom att han tillsätter alla utskotten (tillsammans 48 ordinarie, med 3--16 ledamöter i hvarje); och då ingen lag framlägges till behandling, utan att hafva passerat ett utskott, kan han nästan bestämma utgången af hvarje fråga. Senaten deremot, som icke valt sin talman, sammansätter sjelf sina utskott. Båda husens sammanträden äro offentliga, ehuru detta ej är bestämdt i författningen. Alla utgiftsförslag framläggas först i representanternas hus. Kongressen bestämmer skatter och tullsatser, betalar statsskulder, upptager lån, sörjer för nationalförsvaret, reglerar handeln, lagstiftar rörande medborgarerätten, mått, mål och vigt, postväsendet och patent på uppfinningar, förklarar krig, afgör tvister mellan unionen och enskilda stater eller mellan de olika staterna inbördes, har hela styrelsen och lagstiftningen för förbundsdistriktet Columbia, organiserar territorier samt upptager nya stater i unionen. Habeas-corpus-akten får suspenderas endast i krig eller vid uppror. Ingen lag kan stadga konfiskation eller förlust af medborgerligt förtroende eller hafva retroaktiv verkan. Ingen adelstitel får utdelas, och ingen, som bekläder ett aflönadt eller hedersämbete, får utan kongressens bifall mottaga någon gåfva, ersättning eller titel af en främmande furste eller stat. Unionen garanterar hvarje enskild stat en republikansk regeringsform samt skyddar den mot fientliga infall och inhemska våldsgerningar efter anhållan af statens församling eller guvernören. Frågor om grundlagsändringar (amendments) kunna väckas antingen af unionskongressen eller af staternas församlingar. Frågan upptages till behandling, om i förra fallet 2/3 af ledamöterna i båda husen beslutit det, i senare fallet om 2/3 af staterna genom sina legislaturer äro derom ense; men afgörandet tillkommer de särskilda staterna. När kongressen väckt frågan, framlägger den omedelbart sitt förslag för staterna. Men om förslaget utgått från dessa, sammankallar kongressen en »convention» att uppgöra bestämdt förslag, hvilket förelägges staterna och blifver lag, om minst 3/4 af dessa antaga detsamma. Ingen stat kan dock utan sitt eget medgifvande mista sin med de öfriga staterna jämlika representationsrätt i senaten.
Den verkställande makten utöfvas af presidenten, som bekläder sitt ämbete 4 år, men kan omväljas (ingen har dock omvalts mer än en gång). På samma gång och för samma tid väljes vicepresident, som vid förfall inträder i presidentens ställe till fyraårsperiodens slut. För att vara valbar till president och vicepresident fordras att vara infödd medborgare i unionen, i 14 år hafva varit der bosatt samt fyllt 35 år. Valet sker på följande sätt. Inom hvarje stat utses lika många elektorer, som staten har ledamöter i kongressens båda hus (elektorernas antal är således f. n. 401). Ingen medlem af kongressen eller någon unionens ämbetsman kan utses till elektor. Hvarje stat bestämmer sättet för elektorsvalet (i allmänhet sker detta direkt af alla röstberättigade), men dagen är af kongressen bestämd till tisdagen efter första måndagen i Nov. Elektorerna sammanträda för hvarje stat särskildt första onsdagen i Dec. och afgifva genom särskilda valsedlar sina röster på president och vicepresident. Valprotokollen insändas till senatens talman i Washington, hvilken på andra onsdagen i Febr. i offentlig session af båda husen öppnar protokollen och sammanräknar rösterna. Har ingen bland kandidaterna fått absolut pluralitet, väljer representanternas hus omedelbart genom röstsedlar president bland de tre, som fått de flesta elektorsrösterna. Vid detta val hafva hvarje stats representanter tillsammans blott 1 röst. Vicepresident blifver den, som fått absolut pluralitet af elektorernas röster; i motsatt fall utses han af senaten bland de två kandidaterna, som fått högsta röstetalet af elektorerna. Presidenten och vicepresidenten tillträda sina ämbeten efter aflagd ed d. 4 Mars året efter valet (hvilket i allmänhet sammanfaller med skottåren). Presidenten har som ämbetsbostad »Hvita huset» i Washington, i årslön 50,000 doll. samt ett anslag af 14,300 doll. till aflöning af sina tjenstemän. -- Presidenten står i spetsen för hela statsförvaltningen, har högsta befälet öfver krigsmakten, representerar förbundsstaten hos främmande makter samt eger benådningsrätt utom för riksrättsdomar. Han kan hvarken förklara krig eller sluta fred, men han kan ingå fördrag med främmande makter, dock med vilkor att 2/3 af senatens medlemmar dertill gifva sitt bifall. Likaledes utnämner han och afskedar unionens ämbetsmän, men med senatens godkännande. Presidenten kan icke framlägga lagförslag för kongressen, men kan skriftligen fästa dess uppmärksamhet på hvad han anser nödigt och nyttigt för unionen. Ett lagförslag, som är antaget af båda husen, framlägges för presidenten till stadfästelse. Han kan då antingen stadfästa det eller inom 10 dagar återsända det med invändningar och anmärkningar till kongressen för ny behandling. Rösta då 2/3 af närvarande ledamöter i hvartdera huset för förslaget, blifver det utan vidare gällande. Presidenten har således endast suspensivt veto. Presidenten kan för förräderi, bestickning eller andra grofva brott och förseelser af representanternas hus ställas till åtal inför senaten, som utgör riksrätt (High court of impeachment). Ordföranden i högsta domstolen är då senatens talman. Med 2/3 af rösterna kan senaten döma presidenten till ämbetets förlust, ej till annat straff. Men efter skedd afsättning kan han anklagas inför vanlig domstol och dömas till det straff lagen bestämmer. På samma sätt kan hvarje unionens tjenstemän åtalas inför senaten och afsättas. -- Förvaltningen ledes af 7 departementschefer, hvilka bilda kabinettet: secretary of state (statssekreteraren l. utrikesministern), secretary of the treasury (finansministern), secretary of war (krigsministern), secretary of the navy (sjöministern), secretary of the interior (inrikesministern), postmaster-general (generalpostdirektören) och attorney-general (generaladvokaten). Hvar och en af dessa har en årlig lön af 8,000 doll. Under inrikesministern, hvilkens ämbete inrättades först 1849, sortera byråarna för statsländerierna, indianärendena, patent, pensioner, census, jordbruk och undervisning. De öfriga departementen inrättades 1789 (marindepartementet 1798). Ministrarna, liksom presidenten, ega ej rätt att deltaga i kongressens förhandlingar.
Liksom den allmänna förvaltningen och hela den öfriga författningen är dubbel, unionens och de enskilda staternas, så finnas ock särskilda unionsdomstolar och särskilda staternas domstolar. Alla unionens domare utnämnas för lifstid af presidenten med senatens bifall samt kunna afsättas endast efter ransakning och dom af senaten. Unionsdomstolarna tillkommer en vidsträckt befogenhet, i det de ega att tolka grundlagen samt kunna förklara de enskilda staternas och kongressens alla beslut och lagar för ogiltiga, om de stå i strid med förbundsförfattningen. De skipa i främsta rummet lag i alla frågor, som höra under unionens myndighetsområde. De döma i mål rörande ministrar och konsuler, i mål, der unionen är part, i tvister mellan olika stater, mellan en stat och enskilda medborgare i en annan stat, mellan medborgare i olika stater, mellan medborgare i en och samma stat, som göra anspråk på landförläningar i annan stat, samt mellan en stat och medborgare i densamma å ena sidan samt främmande stater eller medborgare å andra sidan. Unionsdomstolarna bestå af 3 instanser: distriktsdomstolar, kretsdomstolar och Högsta domstolen. Hvarje stat är delad i 1--3 distrikt, hvart och ett med en särskild domare, som har till sitt biträde en »district attorney» och en »United-states-marshal» (exekutiv rättstjenare). Kretsarna äro 9, omfattande hvar och en 3--7 stater. Hvar kretsdomstol (circuit court) består af en ordförande, som tillika är ledamot i Högsta domstolen, och en bisittare, som bor i kretsen. Kretsting hållas 2 gånger om året. Några nyare stater tillhöra icke någon krets, hvarför deras distriktsdomstolar ega samma befogenhet som eljest kretsdomstolarna. Hvarje territorium har en underrätt, bestående af en ordförande, 2 »associate justices», en attorney och en »United-states-marshal». Högsta domstolen (Supreme court) är forum i alla frågor, som röra ministrar och konsuler, eller i hvilka en stat är part. I öfrigt vädjas till Supreme court från kretsdomstolarna. Den består af 9 ledamöter och håller årligen i Washington en session, som börjar andra måndagen i Okt. Dessutom finnes i Washington en för hela unionen gemensam Court of claims, som afgör fordringsanspråk mot regeringen och består af 5 ledamöter. Från denna kan vädjas till Högsta domstolen. -- Grundvalen för amerikanska rätten bildar den engelska »Cominon law», med mångfaldiga, af lokala behof framkallade ändringar och tillägg. I Louisiana gäller ännu den gamla franska, i Florida och New Mexico den spanska rätten. Jury begagnas vid alla domstolar. I alla frågor, som icke falla under unionsdomstolarnas kompetens, ordnar hvarje enskild stat sitt rättsväsende efter behag. Den har sin särskilda öfverdomstol, circuit courts, court of common pleas och fredsdomare. Domarena utnämnas endast för vissa år, än af lagstiftande församlingen, än af guvernören, än af folket. Domareplatser bortgifvas såsom partibelöningar, och man väntar af den valde, att han visar sig erkänsam. På samma sätt förfares vid utnämning af statens och kommunens tjenstemän. Förlorar ett parti makten, afsättes nästan hela ämbetsmannakåren af det nya parti, som kommer till styret. Följderna af ett sådant system äro att statskassan plundras och att hvarken kongressrepresentanterna eller ämbetsmännen njuta anseende för redbarhet. Korruptionen herskar t. o. m. i de högsta ämbetsmannakretsarna. (Jfr St. A. Bille: »Folkeligt selvstyre i de Forenede stater» i »Nordisk tidskrift», 1885.)
Hvarje medborgare i en stat åtnjuter alla rättigheter och förmåner, som medborgarna i öfriga stater åtnjuta. Alla, som äro födda i Förenta staterna utan att bero af utländsk makt, äro amerikanska medborgare med undantag af icke beskattade indianer. En invandrare erhåller aktiv medborgarerätt, om han förklarar inför myndigheterna, att han har för afsigt att blifva amerikansk medborgare och om han 5 år efter denna förklaring aflägger ed på författningen. Men han eger redan förut de flesta rättigheter, utom att han hvarken är röstberättigad eller valbar. Företrädesrättigheter till följd af börd eller stånd, äfvensom adelstitlar äro författningen obekanta. Grundlagen tillförsäkrar yttrande-, tryckoch församlingsfrihet. Full politisk rösträtt hafva qvinnorna endast i Wyoming (sedan 1869), Utah och Washington; i Massachusetts, New York och några andra stater hafva de rösträtt i frågor rörande skolväsendet och i ett par stater derjämte allmän kommunal rösträtt. Förslag om att förklara qvinnan valbar till kongressledamot hafva flere gånger framlagts, men hittills afslagits.
De enskilda staternas författningar få icke innehålla något, som strider mot unionsförfattningen. Deras regeringar äro bildade efter unionsregeringens mönster. Hvar stat har en guvernör (governor) och en lagstiftande församling på två kamrar (representanthus och senat). Alla staters författningar öfverensstämma i sina grunddrag, ehuru i enskildheter många afvikelser förekomma. Ändring i en stats författning vidtages, endast om förslaget dertill godkännes af flertalet röstande vid allmän folkomröstning. Staterna äro delade i counties, grefskap (Louisiana i parishes), hvart och ett med en styresman, som i de äldre staterna bär titeln »sherif», samt en underdomstol, från hvilken vädjas till circuit court och derifrån till statens högsta domstol, hvilken dömer i sista hand i alla frågor, som icke angå unionsärenden. Ytterst hvilar såväl unionens som de enskilda staternas förvaltning på den vidsträcktaste kommunala sjelfstyrelse. Kommunen (the township) afgör på kommunalstämman (the townmeeting), der hvarje myndig medborgare, som bott någon kortare tid i kommunen, har rösträtt (men blott 1 röst), sina angelägenheter, utan att någon stadfästelse af statseller unionsstyrelse behöfves. Stämman utser för viss tid styrelser eller tjenstemän att verkställa besluten. I städerna väljas borgmästare (mayor) och rådmän (aldermen).
Territorierna lyda omedelbart under kongressen. För hvarje territorium utser presidenten en guvernör och andra ämbetsmän för 4 år. För öfrigt har hvart territorium en lagstiftande församling: en senat af högst 12 och ett representanthus af högst 24 medlemmar, hvilka äro valda för 2 år och sammanträda hvartannat år. När ett territorium uppnått så stor folkmängd, som motsvarar en representant i kongressen, kan det upptagas som stat i unionen.
Statsskulden utgjorde 1791 omkr 75,5 mill. doll., 1812 omkr. 45 mill., men hade 1816 stigit till 127 mill. 1835 var den nästan betald, men steg genom mejikanska kriget till 68 mill. (1851). Vid borgerliga krigets utbrott 1861 utgjorde den omkr. 90,5 mill. doll., men steg under detta till den ofantliga summan af 2,773 mill. doll. Sedan dess har den genom af betalningar reducerats, så att den d. 1 Nov. 1886 utgjorde endast 1,354,3 mill. doll. Den 1 Febr. 1887 utestodo blott för 50 mill. 3 proc. obligationer ouppsagda, efter hvilkas afbetalning den räntebärande skulden, frånsedt de för Pacific-jernvägarna emitterade s. k. currency bonds, består af endast 250 mill. till 4 1/2 proc., förfallna 1891, och 737 1/4 mill. till 4 proc., förfallna 1907. Inkomsterna för finansåret 1885--86 uppgingo till 336,4 mill. doll. (deraf tullar 192,9 mill., skatt på bränvin. öl, tobak, banker etc. till 116,8 mill., försäljning af kongressland 5,6 mill., andra inkomster 21 mill.), utgifterna till 242,5 mill. doll., deraf förvaltningskostnader 22 mill., pensioner 63,4 mill., landtförsvaret 34,3 mill., flottan 13,9 mill, räntor på statsskulden 50,6 mill., hvarjehanda utgifter, såsom allmänna byggnader, fyrar o. s. v., 48 mill. doll. Staters, territoriers, grefskaps och kommuners skulder uppgingo 1880 till 1,056,6 mill doll. För unionens ändamål upptagas inga direkta personella skatter, men den personella och reella förmögenheten taxeras i de flesta stater. Den beskattade reella och personella förmögenheten uppgafs för de senaste åren (i de flesta staterna för 1886 och 1885) till 21,387,4 mill. doll.
Armén står under nominelt befäl af presidenten, under inspektion af en general och under krigsministerns förvaltning. Dess styrka bestämmes för viss tid af senaten och skall f. n. (1887) utgöra högst 2,155 officerare och 25,470 man. Armén består af 25 infanteriregementen (n:o 24 och 25 äro bildade af färgade) på 8 aktiva och 2 depotkompanier, 10 kavalleriregementen (n:o artilleriregementen på 12 batterier och 1 ingeniörbataljon på 5 kompanier. Armén är delad mellan 3 militärdivisioner, som i sin ordning sönderfalla i departement. Trupperna äro kringspridda i små garnisoner i städerna och i gränsfästen, men sammandragas, der det låter sig göra, en gång om året till öfningar i regemente eller större styrka af olika vapen. Manskapet anskaffas genom värfning på 5 år, hvilken kan förnyas intill 25 års tjenstetid. Trots 30 dollars handpenning och 13--21 dollars månadssold för den obefordrade kan styrkan sällan hållas fulltalig. Officerarna, som utgå ur landets bildade klasser (ingen färgad får i fredstid blifva officer), erhålla en förträfflig utbildning i militärskolan i West Point, hvarefter artilleriskolan i Monroe och ingeniörskolan i Willets Point sörja för den vidare utbildningen af artillerioch ingeniörofficerare. Beväpning och utrustning äro goda liksom äfven truppernas duglighet. -- Utom den stående armén finnes äfven en milis, hvilken hvarje man är skyldig tillhöra från sitt 18:de till sitt 45:te år, men hvars värde torde vara ganska tvifvelaktigt. Dess uppställande i krigstid tillkommer de olika staterna. För krigstid räknar man äfven på uppställandet af en armé frivilliga. -- Landets befästningar utgöras af träfästen mot indianerna, hvarjämte de förnämsta hamnarna skyddas af jordverk.
Krigsflottan bestod i början af 1887 af 19 monitorer, 2 rammfartyg, 2 torpedobåtar, 6 pansarklädda kryssare (deraf 3 under byggnad), 1 avisoångare, 2 kryssare af 1:sta klass (deraf 1 under byggnad), 9 gamla korvetter, 17 mindre skruffartyg, 3 hjulfartyg, några kustmätnings-, hamn- och segelfartyg samt 16 ångjakter. Nästan alla fartygen äro gamla och icke längre lämpliga för krigsbruk. Men man har för afsigt att betydligt förstärka flottan, närmast genom att bygga svårt armerade kryssare, pansarkanonbåtar och torpedobåtar. Äfven kustförsvaret skall stärkas. -- Den aktiva personalen bestod i Juli 1886 af 1,769 officerare, läkare och ingeniörer, 187 matrosunderofficerare, 7,500 matroser och 750 skeppsgossar Sjösoldaterna äro organiserade till en marinkår, bestående af 2,095 man. Unionen har skeppsvarf i Brooklyn, Charlestown vid Boston, Gosport nära Norfolk, Va., Kittery midt emot Portsmouth, N. H., League Island nedanför Filadelfia, Mare Island nära San Fransisco, New London, Conn., Pensacola, Fla., och Washington. Unionens sjökrigsskola (Naval academy) i Annapolis öppnades 1845. Hvarje kongressledamot har rätt att föreslå en kadett till intagning i skolan; dessutom utnämnas 1 för District of Columbia och 10 af presidenten. Hvarje kadett erhåller 500 doll. om året. Kursen i skolan är 6-årig (de 2 sista åren till sjös).
Unionens vapen består af en svart örn med utbredda vingar, som i venstra foten håller ett pilknippe, i högra en olivqvist och på bröstet bär en i två fält delad sköld, hvars öfre fält är blått, med 13 stjernor (antalet ursprungliga stater) eller ock så många stjernor, som unionen räknar stater, och hvars nedre fält är silfver, med 6 röda, lodräta balkar. Örnen håller i näbben ett öfver hufvudet fladdrande band, som bär inskriften: »E pluribus unum» (Af flere blef ett). Flaggan består af 7 röda och 6 hvita horisontala omvexlande strimmor; i öfre (inre) hörnet är en blå qvadrat med (antingen 13 eller) så många stjernor, som unionen räknar stater.
Historia. Det land, som i våra dagar kallas Nord-Amerikas Förenta stater, beboddes under den förhistoriska tiden af en stam, som att döma efter fornlemningarna (se Amerikanska fornlemningar) stod på en högre kultur än de indianfolk (algonkin, irokeser, apalacher, sioux, oregon- och sonoriska folk m. fl., se vidare Indianer), som européerna påträffade vid besittningstagandet af landet. Den förste europé, som beträdde nuv. Förenta staternas område, var isländaren Leif den lycklige (se denne), Erik rödes son, hvilken omkr. år 1000 landade på östra kusten. Det nyupptäckta landet, hvilket af Leif och hans män kallades »Vinland», blef under den följande tiden målet för många färder, och resor från Grönland till Vinland omtalas ännu så sent som i midten af 14:de årh. Upptäckten råkade emellertid i glömska. När Giovanni och Sebastiano Caboto 1497 landade på Nord-Amerikas östra kust och följde den ett stycke åt söder, var det på visst sätt ett nytt fastland, som drogs inom området för de europeiska folkens vetgirighet och vinningslystnad. Under 1500-talet blef denna kontinent målet för många forskningsresor. Spaniorerna upptäckte Florida, följde Mississippis nedre lopp och eröfrade Mejico. Fransmännen besökte trakterna omkring S:t Lawrence-viken, foro uppför S:t Lawrence-floden och började tidigt jämte engelsmännen att idka fiske på bankarna vid Newfoundland. Sökandet efter nordvestpassagen medförde upptäckter inom det arktiska Nord-Amerika, och den östra kusten af nuv. Förenta staterna följdes på stora sträckor af spaniorer, fransmän och engelsmän. Det dröjde emellertid länge, innan en europeisk kolonisation uppstod inom denna del af Amerika. Det äldsta varaktiga nybygge, som der grundades af européer, torde hafva varit S:t Augustine i Florida, anlagdt 1565 af Pedro Menendez under en strid mellan spaniorer och franska hugenotter. 1585 gjordes genom Sir Walter Raleigh ett försök att anlägga en engelsk koloni på ön Roanoke vid kusten af Nord-Carolina. Försöket misslyckades. Inom några år var kolonien försvunnen, och det enda, som återstod af hela företaget var, utom en vidgad kännedom af Nya verlden, namnet Virginia, af Raleigh gifvet åt det land, der han förgäfves sökt plantera engelsk bildning. Englands kolonisation i Amerika började på allvar först under Jakob I:s regering genom tvänne handelssällskap, de s. k. London- och Plymouthkompanierna, hvilka 1606 erhöllo sina privilegier. Redan 1607 anlade Londonkompaniet i Virginia, nära Jamesflodens utlopp i Chesapeakviken, det äldsta engelska nybygget i Amerika. Det tillväxte genom utvandring från moderlandet och innevånarnas idoghet, men under blodiga strider med de vilda indianstammarna, samt lyckades inom kort uppnå en jämförelsevis hög grad af välstånd och ekonomiskt oberoende. Under tiden sökte Plymouthkompaniet kolonisera den långt i norr belägna kuststräcka, som blifvit detsamma anvisad och som efter 1614 fick namnet Nya England. En varaktig frukt af denna verksamhet visade sig först 1623 genom anläggandet af tvänne nybyggen i det nuv. New Hampshire. Men redan 1621 hade det första nybygget grundats på kusten af Nya England, utan kompaniets vetskap och utan kunglig sanktion. Det skedde genom en liten skara puritaner, de s. k. »pilgrimsfäderna», hvilka för sin tros skull blifvit fördrifna från sitt fädernesland. De landade vid Cape Cod på kusten af Massachusetts och grundade i närheten ett nybygge, som de kallade Plymouth. Det politiska och religiösa förtrycket i England under regenterna af huset Stuart dref ständigt nya hopar af puritaner öfver till Nya England; de rödde skogarna, förvandlade ödemarker till bördiga åkerfält och anlade nya kolonier, norrut inom nuv. Maine och New Hampshire, söderut inom Rhode Island och Connecticut. Öfverallt utmärkte de sig genom sina stränga religiösa grundsatser och sitt politiska frisinne. Boston, hufvudorten i Massachusetts, blef inom kort den egentliga medelpunkten for Nya England. Längre i vester låg Nya Nederländerna, ursprungligen ett holländskt nybygge, som uppkommit efter 1614, och hvars förnämsta plats blef det vid Hudsonflodens utlopp liggande Nya Amsterdam. År 1664 eröfrades staden af engelsmännen, och 1667 afträddes hela landet till England genom freden i Breda. Konung Karl II skänkte den holländska kolonien till sin broder Jakob, hertig af York, hvarefter Nya Amsterdam till sin nye herres ära ändrade sitt namn till New York. Den södra delen af Nya Nederländerna, trakten mellan floderna Hudson och Delaware, gafs af hertigen af York till lord Berkeley och Sir George Carteret samt erhöll namn af New Jersey. På Delawareflodens vestra strand, i det nuv. Delaware, grundades 1638 af svenskarna ett nybygge, Nya Sverige. Det eröfrades redan 1655 af holländarna och kom 1667 jämte Nya Nederländerna till England. Vester om Nya Sverige låg vid Chesapeakviken kolonien Maryland, ursprungligen en del af Virginia, som 1632 gafs af Karl I åt katoliken Sir George Calvert, och blef en tillflyktsort för landsflyktiga katoliker, ehuru dess författning tillerkände alla kristna bekännare samma rättigheter. Vigtigare än Maryland var qväkarekolonien Pennsylvania, grundad af den bekante William Penn, som 1681 genom ett kungligt fribref blef herre öfver ett betydligt landområde v. om floden Delaware. På det ställe, der denna flod förenar sig med Schuylkill, anlade Penn en stad, som fick namnet Filadelfia. Emellertid utbredde sig den engelska kolonisationen äfven s. om Virginia. År 1663 bortförlänade Karl II till åtta engelska ädlingar hela landet mellan 30:de och 38:de breddgraden, ett ofantligt område, innefattande nuv. Nord- och Syd-Carolina samt Georgia. Några nybyggen voro visserligen der grundade redan förut, men från denna tid tog kolonisationen starkare fart, i synnerhet genom en mängd förföljda tyska och franska protestanter. Inom detta land af rika plantager, der slafveriet snart infördes, uppkommo slutligen skarpa strider mellan nybyggarna och landets egare, strider, som slutade dermed att engelska kronan (1729) tog alltsammans i besittning. Den yngsta af Englands kolonier i denna del af Nya verlden var Georgia. Grundläggaren, filantropen James Oglethorpe, ville af de fruktbara bygderna s. om Savannahfloden göra ett hem för ansatta engelska gäldenärer och förföljda tyska protestanter. Han förenade sig med lord Shaftesbury och undfick 1732 ett kungligt fribref på 20 år. Kolonien uppblomstrade hastigt genom naturens rikedom och nybyggarnas flit, men blef dock aldrig hvad dess grundläggare åsyftat.
I alla dessa 13 kolonier framträdde det offentliga lifvet, liksom sederna och tänkesätten, under flere skiftande former. Sjelfva styrelsen var likväl i det hela ordnad efter enahanda grundsatser. I hvarje koloni fanns en landtdag, vald af folket, ett råd, utsedt af folket eller af regeringen, samt en ståthållare, som i de flesta fall fick sitt uppdrag af engelska kronan. Ståthållaren och rådet skulle anses representera konungamakten. Men denna styrelse stod så till vida på svaga fötter, som den saknade stödet af en stående här, hvarförutom den verkställande maktens tjenstemän i de norra kolonierna voro för sina löner beroende af landtdagarnas årliga beslut. Af stor vigt var frågan om koloniernas ställning till moderlandet. Under 1600-talet sökte kronan, i början frikostig på gåfvor och fribref, bringa de alltid motspänstiga kolonierna till en ovilkorlig underkastelse, och äfven efter 1688 års revolution i England upprätthöll den engelska regeringen, så godt den kunde och kanske mer i teori än i praxis, ett mer eller mindre despotiskt regemente i sina nord-amerikanska lydland. Den erkände visserligen koloniernas frihet att bestämma öfver sina lokala angelägenheter, men den vidhöll äfven parlamentets oinskränkta lagstiftningsrätt öfver alla Englands kolonier och använde ej sällan godtyckligt det kungliga vetot mot lagförslag, som gillats af de olika myndigheterna i Amerika. Den gjorde sig äfven, i öfverensstämmelse med tidsandan och med parlamentets samtycke, till förkämpe för en egoistisk handelspolitik, som hindrade koloniernas materiella uppblomstring, och hvars hänsynslösa tillämpning banade vägen för deras slutliga skilsmässa från moderlandet. Enligt denna politik monopoliserades handeln på Amerika för England, den merkantila förbindelsen mellan sjelfva kolonierna försvårades, och deras industriella utveckling hämmades eller dödades, enär den kunde medföra konkurrensens fara för Englands egna fabrikanter. Under sådana förhållanden måste småningom det band försvagas, som förenade anglo-amerikanerna med deras moderland. Att det höll så länge, som det gjorde, berodde väl icke blott på vanans makt och pietetens styrka, utan äfven på de yttre faror, som omgåfvo det engelska väldet i Norra Amerika. De 13 kolonierna började alltmer att omslutas af en kedja katolskt-romanska nybyggen. I s. innehade Spanien Florida; i n. hade fransmännen sedan 1600-talets början intagit och koloniserat Nya Skotland, Terre-Neuve och Canada till de stora sjöarna samt under århundradets slut tagit Mississippidalen, Louisiana, i besittning. Det gällde blott att genom en rad af fästen utefter Ohiodalen sammanknyta med hvarandra Canada och Louisiana för att sålunda för alltid utestänga de engelske kolonisterna från den stora vestern. Så stodo Englands och Frankrikes intressen oförsonliga mot hvarandra. Striden mellan de båda makterna bröt ut 1754 uti Ohios vildmarker. Den spred sig till alla verldsdelar och alla haf och bilades först 1763 genom freden i Paris. England hade, tack vare William Pitts snille och kraft, vunnit lysande segrar, och de 13 kolonierna hade uti offervillighet täflat med sitt moderland. Resultatet af striden var tillintetgörandet af det franska kolonialväldet i norra Amerika. England behöll det eröfrade Canada och fick dertill östra Louisiana, utom New Orleans. Det fick äfven Florida, hvarför Frankrike skulle gifva Spanien vestra Louisiana i ersättning.
Englands stora framgångar i kriget hade emellertid blifvit köpta med oerhörda uppoffringar. Regeringen tvangs genom de ekonomiska svårigheterna att uppsöka nya inkomstkällor till statsskuldens förräntande och till bestridande af de ökade militära utgifter, som voro en följd af den nya maktställningen. Den ansåg billigt, att kolonierna deltogo i bärandet af moderlandets bördor, och den fann lämpligt att till vinnande af detta mål göra gällande det engelska parlamentets absoluta välde med hänsyn till lagstiftning och beskattning. Den nya politiken, som för öfrigt hade gamla anor, fann sin målsman i George Grenville, som efter lord Butes afgång blef Englands premierminister. Han började med att strängt upprätthålla de restriktiva handelslagarna genom att lägga hinder i vägen för den vinstgifvande smyghandel, som uppstått mellan de engelska kolonierna samt det franska och spanska Vestindien. Han lät vidare (1764) parlamentet belägga med införseltull åtskilliga artiklar, som i Amerika ingingo i den dagliga förbrukningen; och han lät vänta påläggandet af en stämpelskatt, hvars afkastning skulle, i likhet med öfriga i Amerika uppburna statsinkomster, användas till underhåll af den britiska armé, som regeringen hade för afsigt att öfverföra till kolonierna. Missnöjet, allmänt redan ifrån början, växte i styrka för hvarje dag, samt fann sitt uttryck i pressens uttalanden och i inlagorna till konung och parlament, i hvilka försvarades den grundsatsen att amerikanerna såsom fria engelsmän icke kunde beskattas annat än med eget samtycke. Striden var ifrån begynnelsen en rättstvist, som till följd af den engelska regeringens oklokhet slutligen kunde slitas endast genom svärdet. Stämpelskatten gick utan motstånd igenom i både öfveroch underhuset och erhöll stadfästelse af Englands konung d. 22 Mars 1765. Detta föranledde protester af koloniernas främste män, och i New York samlades en kongress af provinsernas fullmäktige, som förklarade parlamentets beslut olagligt. Stämpelakten kunde emellertid icke bringas till verkställighet på grund af amerikanernas motstånd. Den upphäfdes af det engelska parlamentet sjelf (d. 18 Mars 1766) och ersattes af en s. k. förklaringsbill, i hvilken parlamentets beskattningsrätt öfver Englands amerikanska kolonier uttryckligen erkändes. 1767 genomdref skattkammarekansleren Townshend en ny tullbill, som fastställde införseltullar på papper, glas, målarefärger och te, då dessa varor infördes i de engelsk-amerikanska besittningarna. Lagen framkallade samma protester och föranledde samma pöbelupplopp som stämpelakten, hvarför den återkallades (1770) med undantag af tetullen, hvilken bibehölls till ett tecken af det engelska parlamentets öfverhöghet. De följande åren utmärktes af en alltmer förbittrad stämning inom Amerika (»Bostonmassakern» d. 5 Mars 1770; våldet i Bostons hamn d. 16 Dec. 1773) och aggressiva steg af den engelska regeringen (stängandet af Bostons hamn och Upphäfvandet af Massachusetts' författning, 1774). Slutligen sammanträdde (d. 5 Sept. 1774) ombud för 12 kolonier: Massachusetts, New Hampshire, Rhode Island, Connecticut, New York, New Jersey, Pennsylvania, Maryland, Delaware, Virginia, Nord- och Sydcarolina -- Georgia biträdde förbundet följande år -- till en kongress i Filadelfia, der man uppsatte en förklaring af koloniernas rättigheter och fordrade återkallandet af de sista parlamentsbesluten såsom ett vilkor för återställandet af enigheten mellan England och Amerika. Emellertid beredde man sig på krig, samlade förråd och öfvade sig i vapen. Vid Lexington skedde (d. 19 April 1775) den första blodiga sammandrabbningen mellan kolonisterna och de engelska trupperna, och dermed var signalen gifven till det Nord-amerikanska frihetskriget (1775--83). Det fördes i början omkring Boston, der ledningen af amerikanerna ofvertogs af George Washington, som af kongressen blifvit utsedd till öfverbefälhafvare öfver koloniernas krigsmakt. Engelsmännen tvungos visserligen att utrymma Boston, men de mottogo inom kort förstärkningar och uppträdde med en sammanlagd styrka af 40,000 man. Washington, som emellertid besatt New York och intagit fasta positioner vid Hudsonfloden, måste med sina underlägsna och illa utrustade trupper draga sig tillbaka på andra sidan Delaware. Hans landsmän voro slagna af skräck. Kongressen hade nyss förut genom Declaration of independence af d. 4 Juli 1776 förklarat de förenade koloniernas sjelfständighet, men syntes sakna medel att försvara den. Washington ensam tappade ej modet. Han gick åter öfver Delaware och slog fienden vid Trenton (Dec. 1776) och vid Princeton (Jan. 1777). Under sommaren ryckte han mot Pennsylvania, men led tvänne känbara nederlag vid Brandywine (d. 11 Sept.) och Germantown (d. 4 Okt.), hvarjämte Filadelfia för en tid besattes af engelsmännen. Dessa olyckor uppvägdes likväl af framgångarna vid Hudsonfloden, der den engelske generalen Bourgoyne instängdes af amerikanerna och genom kapitulationen vid Saratoga (d. 17 Okt. 1777) tvangs att sträcka gevär med hela sin armé. På krigets hela gång kom denna seger att utöfva ett afgörande inflytande. Frankrike rycktes genom den ur sin afvaktande ställning och förmåddes (d. 6 Febr. 1778) att med de 13 kolonierna ingå ett handels- och förbundsfördrag, hvilande på grundvalen af koloniernas sjelfständighet. Fördraget, som biträddes af Spanien (d. 12 April 1779), kom amerikanerna väl tillpass, emedan det medförde fransmännens och spaniorernas deltagande i fejden och till följd deraf en splittring af engelsmännens stridskrafter. Kriget fortfor emellertid under vexlande lycka. 1778 riktade engelsmännen sin huvudstyrka mot södern, Georgia och Carolina, der England ännu hade många anhängare. Savannah och Charleston eröfrades, och d. 16 Aug. 1780 segrade Cornwallis vid Camden öfver den amerikanske generalen Gates. Kort förut landsteg på kusten af Rhode Island en fransk hjelpkår under general Rochainbeau. Med den förenade Washington sin armé och opererade under de följande månaderna mot den engelska huvudstyrkan i New York. På hösten 1781 bröto han och Rochambeau upp derifrån och skyndade i ilmarscher till Virginia, der general Cornwallis en tid svärmat om med Lafayette, som anförde en mindre amerikansk härafdelning. Cornwallis instängdes vid Yorktown och tvangs efter några veckors belägring att kapitulera med hela sin armé (d. 19 Okt. 1781). Man kan säga, att amerikanerna med denna seger slöto striden för sin sjelfständighet. England räckte snart handen till fred. I Nov. 1782 ingick amerikanernas ombud, Benjamin Franklin, ett separat preliminärfördrag med England, hvari den unga republiken fick sin sjelfständighet erkänd, erhöll fördelaktiga gränser mot Canada samt del i fisket vid Newfoundland. Den 3 Sept. 1783 undertecknades den definitiva freden med England i Paris, samma dag som freden i Versailles ingicks mellan England och de bourbonska makterna: Frankrike och Spanien.
Redan under frihetskriget hade de 13 kolonierna genom en grundlag (»konfederationsartiklarna» af d. 9 Juli 1778) slutit sig tillsammans till ett slags statsförbund med en gemensam, mycket svag regering, kallad staternas »generalkongress». Föreningens lösa, otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till lif tanken att genom en ny unionsförfattning närmare sammanknyta de olika staterna med hvarandra. Denna tanke hystes af de s. k. federalisterna, hvilka företrädesvis funnos i de nordöstra, handelsoch industriidkande staterna och bland sig räknade sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. De bekämpade den politiska partikularismen och ansågo, att de särskilda staterna, med bibehållande af sina egendomligheter och rättigheter, kunde och borde ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen, med en gemensam representation och en stark regering. Deras motståndare höllo på de särskilda staternas suveränitet och ville ej veta af någon närmare förening. De voro att finna i Virginia och de södra plantagestaterna, stodo under ledning af Thomas Jefferson och bildade det parti, som kallades det antifederalistiska l. republikanska och längre fram fick namn af det demokratiska. De federalistiska åsigterna blefvo emellertid genom omständigheternas tvång de segrande. I Maj 1787 sammanträdde i Filadelfia under Washingtons presidium ett författningskonvent, som under många strider fick Förenta staternas nuv. författning färdig d. 17 Sept. s. å. Denna författning antogs efter hand af de olika staterna och trädde i gällande kraft d. 4 Mars 1789. Kort derpå blef Washington republikens förste president (1789--97). Det blef hans verk att befästa enheten, försona partierna, ordna förvaltning och lagskipning samt ingifta sina landsmän förtroende för deras nya samhällsskick. Redan under hans tid utvidgades hastigt unionens gränser. 1791 upptogs Vermont, 1792 Kentucky och 1796 Tennessee såsom sjelfstäridiga stater i unionen. De närmaste presidenterna, federalisten John Adams (1797--1801) och antifederalisten Thomas Jefferson (1801--1809), hörde båda till republikens store »fäder». Under den senares styrelse upptogs 1802 Ohio såsom ny stat och förvärfvades 1803 Louisiana genom köp från Frankrike, hvarigenom Förenta staterna befäste sitt välde i Mississippiområdet. I de stora krigen mot franska revolutionen tog republiken ingen del, men såg i stället sin handel och sjöfart uppblomstra i neutralitetens skydd. Flere gånger var likväl kriget nära, och frågan var blott åt hvilket håll unionen skulle vända sina vapen. Det brutala sätt, hvarpå England utöfvade sitt herravälde öfver hafven, skaffade slutligen seger åt det franskvänliga demokratiska partiet, och presidenten James Madison (1809--17) tvangs emot sin vilja att förklara England krig (Juni 1812). Det fördes med omvexlande lycka, till sjös med seger för amerikanerna, till lands stundom med framgång för engelsmännen, som till och med intogo Washington, hvilket sedan 1800 varit förbundsregeringens säte. Militäriskt slöts kriget med striderna vid New Orleans (Jan. 1815); diplomatiskt ändades det några dagar förut (Dec. 1814) genom freden i Gent. Det hade bidragit att hejda partiernas kamp, och det hade stärkt amerikanernas förtroende till egen kraft. Det sista visade sig, då presidenten James Monroe (1817--25) en dag förkunnade de europeiska makterna, att unionen icke skulle tåla Europas inblandning i den amerikanska kontinentens affärer (jfr Monroe-doktrinen). Emellertid utvidgades statsområdet mer och mer. Redan 1812 upptogs Louisiana såsom sjelfständig stat i Unionen; 1816 följde Indiana, 1817 Mississippi, 1818 Illinois, 1819 Alabama och 1820 Maine. Genom köp förvärfvades från Spanien (1819) Florida, som likväl först 1845 upptogs såsom stat. -- Intressant är att iakttaga den stora inre förändring, som republiken under denna tid undergick. Denna förändring visar sig i tillspetsandet af den fientliga motsatsen mellan de norra och nordöstra staterna, der det rationella jordbruket, handeln och industrien skapade rikedom, der arbetaren var fri och Slafveriet lyst i bann, samt de södra staterna, der plantageegaren var den ende rike, arbetaren var slaf och slafveriet ansågs såsom ett lifsvilkor. Så blef slaffrågan den vigtigaste för unionen under årtionden: den väckte och underhöll striden mellan stater och partier. Norden tog snart genom sin större folkmängd i besittning representanternas hus i kongressen; södern sökte för sig behålla senaten genom att genomdrifva upptagandet af slafhållande stater. Den tog slutligen i besittning äfven presidentstolen, derigenom att söderns aristokrater ingingo förbund med nordens yrkespolitici, som ledde arbetaremassorna och erhöllo sin belöning i statsämbeten. Slafpatronerna utgjorde kärnan i ett mäktigt parti och usurperade namnet demokrater, under det att deras motståndare i kongressen kallades med namnet whigs. Ett första hufvudmoment i fejden om slafveriet var den s. k. Missouristriden (1819--21). Den slöts genom territoriet Missouris upptagande i unionen (1821) och antagandet af Missouri-kompromissen, som medgaf slafveriet i Missouri, men förbjöd det i territorierna n. om 36° 30' n. br. (Missouris södra gräns). Efter John Quincy Adams (1825--29), John Adams' son, valdes general Andrew Jackson (1829--37) till president. Med hans val begynte hvad man kallat »söderns öfvervälde», som räckte fram till Lincolns dagar och representerades af presidenterna Martin van Buren (1837--41), William Henry Harrison (1841; död d. 4 April s. å.), John Tyler (1841--45), James Knox Polk (1845--49), Zachary Taylor (1849; död d. 9 Juli 1850), Millard Fillmore (1850--53), Franklin Pierce (1853--57) och James Buchanan (1857--61). Slafpatronerna sökte nu befästa sin makt genom ökandet af slafhållande stater. 1836 upptogs Arkansas i unionen, hvilket likväl motvägdes af Michigans upptagande (1837). Några år derefter (1845) vanns kongressens bifall till upptagandet af Florida, hvaremot äfven Iowa 1846 fick inträde i unionen. Samtidigt (Dec. 1845) införlifvades det från Mejico affallna Texas. Det senare var från folkrättens ståndpunkt betänkligt och framkallade ett krig med Mejico (1846--48). Detta slöts dermed att unionens armé under general Scott intog Mejicos hufvudstad (Sept. 1847) och att mejikanerna i freden i Guadalupe-Hidalgo (d. 2 Febr. 1848) måste afträda Texas, New Mexico och Kalifornien. Midt under kriget hade Förenta staterna på fredlig väg bilagt en gränstvist med England och dervid förvärfvat hela Oregonterritoriet (1846). För hvarje år skärptes striden mellan slafstaterna och deras motståndare i norden, der freesoilers och abolitionister (se dessa ord), som arbetade för slafveriets upphäfvande, vuxit till ett mäktigt parti. Bildandet af en icke slafhållande stat, Wisconsin (1848), förmådde demokraterna till nya ansträngningar för bibehållandet af sitt herravälde. De arbetade ifrigt på utvidgandet af området för bomullskulturen och slafarbetet, och det lyckades dem (1854) att i kongressen genomdrifva den s. k. Nebraska- och Kansas-billen, enligt hvilken, i strid med Missouri-kompromissen, innevånarna i territorierna Nebraska och Kansas sjelfva skulle få afgöra om slafveriet i dessa territorier skulle införas eller icke. Afsigten var att genom en agitation, som ej häller uteblef, vinna dem för slafveriet. Söderns tillvägagående föranledde vid denna tid en sammanslutning af whigs, freesoilers, abolitionister och de sansade bland nordens demokrater till ett nytt republikanskt parti, hvars yttersta venstra flygel abolitionisterna kunde anses vara. Redan vid presidentvalet 1856 var partiet nära att segra. Vid valet d. 6 Nov. 1860 blef dess kandidat, Abraham Lincoln (1861--65), utsedd till den amerikanska unionens president. Den händelsen blef afgörande för Amerikas framtid. Den hade till följd slaffrågans lösning, men först genom ett af de blodigaste inbördes krig, som verldshistorien känner.
Nord-amerikanska inbördeskriget l. kriget för slafvarnas emancipation (1861--65). Redan i Dec. 1860 lösslet Syd-Carolina sig från unionen. Georgia, Florida, Mississippi, Alabama, Texas och Louisiana gjorde likaledes. Den 6 Febr. 1861 bildade dessa stater en särskild konfederation med Jefferson Davis såsom president och med först Montgomery (till Maj 1862), sedermera Richmond såsom hufvudstad. Denna konfederation, som d. 11 Mars s. å. antog en ny författning, biträddes sedermera af Nord-Carolina, Arkansas, Virginia, Tennessee och Missouri, under det att de andra slafstaterna antingen sökte hålla sig neutrala eller på grund af sitt läge icke vågade följa sina böjelser. Lincolns budskap, när han d. 4 Mars 1861 tillträdde sitt ämbete, uttryckte mycken moderation, men lät de konfedererade l. secessionisterna, såsom de affallna staterna benämndes, tydligt förstå, att presidenten med alla medel skulle upprätthålla unionens enhet. Intagandet af fort Sumter i Syd-Carolina genom sydstatsgeneralen Beauregard blef signalen till krigets utbrott (d. 12-14 Apr. 1861). Utgången var oviss. I stridens början voro väl nordstaterna vida öfverlägsna i innevånareantal och rikedom. Men sydstaterna hade i stället en energisk, statsmannamässigt bildad aristokrati, skickliga officerare, utmärkta generaler (Th. J. Jackson, R. E. Lee) samt dessutom vapen och förråd, som under den föregående presidentens, Buchanans, tid samlats i söderns arsenaler. För nordstaterna gällde det att hålla ut, att efter hand skaffa allt, som i militäriskt afseende brast. Skedde detta, var deras seger gifven. Redan d. 21 Juli 1861 led nordstaternas hufvudarmé, den s. k. Potomac-armén, ett nederlag vid Bull Run i Virginia. Sedan deras nyutnämnde öfverbefälhafvare, Mac-Clellan, användt hösten och våren till utbildandet af en duglig fältarmé, framträngde han mot Richmond, men måste efter flere dagars strid (d. 26 Juni--3 Juli 1862) vid Chickahominy söka sin reträtt mot kusten. De konfedererades anförare, general Lee, öfvergick då till anfall, levererade general Pope en blodig batalj vid Bull Run (29--30 Aug. 1862), öfvergick Potomac, och hotade Washington. Han blef emellertid af Mac-Clellan besegrad vid Antietam (d. 16--17 Sept. s. å.), hvarefter han åter drog sig tillbaka öfver Potomac och intog en stark ställning vid Fredericksburg. Då Mac-Clellan ej begagnade sin seger, lemnades befälet öfver unionstrupperna till Burnside, men denne blef vid Fredericksburg (d. 13 Dec. s. å.) i grund slagen af Lee. Befälet öfver Potomac-armén öfvergick då till Hooker. Denne började 1863 års fälttåg med en öfvergång af floden Rapidan, men blef af Lee besegrad vid Chancellorsville (Maj). Lee inträngde då i Maryland och Pennsylvania, med samma följd som året förut. General Meade, Hookers efterträdare i befälet öfver unionsarmén, tvang Lee efter blodiga strider vid Gettysburg (Juli 1863) till återtåg. Äfven på andra håll mätte nordoch syd-staterna sina krafter. Unionens härförare intogo Kentucky och Tennessee; amiral Faragut forcerade Mississippis mynning, och general Butler tvang New Orleans att kapitulera. Striden vid nedre Mississippi koncentrerade sig sedan kring det starkt befästa Vicksburg, som efter en lång belägring eröfrades af general Grant (d. 4 Juli 1863). Dessa samtida händelser, slaget vid Gettysburg och Vicksburgs eröfring, bilda vändpunkten i kriget, som af nordstaterna fördes med växande energi och med utstakadt mål: slafveriets afskaffande och rebellernas nederlag. Lincoln, drifven af abolitionisterna, lemnade snart sin moderata ståndpunkt och utgaf (d. 22 Sept. 1862) en proklamation, hvari förklarades, att slafveriet d. 1 Jan. 1863 skulle vara afskaffadt i de stater, som affallit från unionen. Vid presidentvalet i Nov. 1864 segrade Lincoln öfver sin motkandidat Mac-Clellan, uppställd af dem, som hade motvilja mot kriget och sympati för södern. I Mars 1864 blef Grant öfverbefälhafvare öfver unionens alla trupper. Han öfvergick Rapidan samt trängde Lee mot Richmond och Petersburg, der de konfedererade intogo fasta positioner. Under tiden ryckte Sherman med en annan unionsarmé in i Georgia, bemäktigade sig sydstaternas arsenaler och intog slutligen det vid hafvet liggande Savannah. I Jan. 1865 gick han vidare mot norr genom Nord- och Syd-Carolina och inföll i Virginia för att understödja Grant. I slutet af Mars var Lee fullständigt innesluten vid Petersburg och Richmond. Sjelf sträckte han gevär för Grant vid Appomattox-Courthouse (d. 9 April 1865). Hans underbefälhafvare J. E. Johnston måste i samma månad gifva sig åt Sherman.
Några dagar efter Lees kapitulation blef Lincoln mördad på teatern i Washington (d. 14 April), och vice presidenten Andrew Johnson (1865--69) trädde i spetsen för regeringen. Genom sin snart visade efterlåtenhet mot rebellerna samt sin brist på klokhet och takt kom denne snart i öppen strid med kongressens republikanska majoritet och anklagades till sist för högförräderi samt blef med knapp nöd frikänd. Pacificeringen inom republiken fortgick emellertid, och sydstaternas ställning bestämdes genom en s. k. rekonstruktionsbill (1867), som innehöll vilkoren för deras återupptagande i unionen. Först 1870 var unionens enhet återställd. Sedan Johnson lemnat presidentstolen, intogs hans plats af general Ulysses Simpson Grant (1869--77). Man kan om hans åtta presidentår sanningsenligt säga, att presidenten Grant under dem förlorade den ära, som generalen vunnit. Republikens yttre ställning var visserligen lysande och befästes mer och mer. Redan straxt efter det borgerliga krigets slut hade unionen tvungit kejsar Napoleon att draga sina trupper från Mejico och uppgifva tanken att hålla vid lif ett kejsaredöme invid republikens gränser. 1867 ökades Förenta staternas område genom köp från Ryssland af territoriet Alaska. 1872 dömde en internationel skiljedomstol i Genève England att till Förenta staterna utbetala en summa af 15,5 mill. doll. såsom ersättning för den skada republiken lidit under kriget genom sydstaternas i England utrustade kapare (se Alabamafrågan). Äfven en annan strid med England (om tolkningen af en art. i Oregongränsfördraget 1846) afgjordes till unionens förmån genom kejsarens af Tyskland skiljedom 1872. Förenta staternas inre förhållanden deremot voro under dessa år i många afseenden olyckliga. I södern stördes ofta lugnet genom oroligheter, som voro följder af kriget och slafemancipationen samt förvärrades genom de maktegandes tillvägagående. Ekonomiska kriser utbröto såsom följder af svindleri och öfverspekulation; och i synnerhet södern led under trycket af ett förderfligt skyddstullssystem, som blifvit landet pålagdt till förmån för de norra staternas stora industriidkare. Men framförallt annat förstördes och vanärades republiken genom den korruption, som alltmer ohöljd visade sig inom det offentliga lifvet bland skarorna af yrkespolitici och rofgiriga ämbetsmän. Främst i denna korruption stodo ledarna för det herskande republikanska partiet, som brukade sin makt till sin och sina vänners fördel. I deras händer var presidenten sjelf endast ett viljelöst verktyg, utan vilja och kraft att råda bot för ett ondt, som alltmer upprörde nationen. Afskaffandet af denna korruption, i synnerhet reformen inom ämbetsmannaståndet, har blifvit den amerikanska unionens stora inre fråga och har sysselsatt de män, som efter Grants tillbakaträdande styrt republiken såsom presidenter, republikanerna Rutherford Birchard Hayes (1877--81), James Abraham Garfield (1881, död genom lönmord d. 19 Sept. s. å.) och Chester Allan Arthur (1881--85). Det är icke den enda. Den ekonomiska frågan står här likasom i Europa på dagordningen. Arbetarerörelserna antaga allt större proportioner, och det socialdemokratiska elementet har vunnit en styrka, som hos mången väcker farhågor för samhällets inre lugn. Med det republikanska partiets och nordens välde är det emellertid tillsvidare slut. Den reaktionära strömningen mot dess öfvergrepp förskaffade slutligen seger åt det demokratiska partiet, och d. 4 Mars 1885 intog dess kandidat Stephen Grover Cleveland (född d. 18 Mars 1837) platsen såsom Förenta staternas president. HJ.-