Storbritannien (Eng. Great Britain), konungarike, omfattar den östra af de båda stora britiska öarna, åtskilliga små kustöar samt ögrupperna Hebriderna, Orken- och Shetlandsöarna, hvarjämte till S. äfven pläga räknas ön Man samt de Normandiska öarna. S. är förenadt med Irland i realunion under benämningen Förenade konungariket S. och Irland (Eng. United kingdom of Great Britain and Ireland) och utgör en af Europas stormakter samt verldens förnämsta sjömakt.
Läge, storlek och gränser. S. har sannolikt i forntiden varit landfast med Irland och Frankrike, men skiljes nu från dem genom breda hafsarmar, genom Engelska kanalen med sundet vid Dover från Frankrike, genom S:t Georgskanalen, Irländska sjön och Nordkanalen från Irland. I öfrigt omgifves S. af Atlantiska hafvet i v. och Nordsjön i ö. Dess sydligaste punkt, Lizardhead i Cornwall, är belägen på 49° 58' n. br., dess nordligaste, Shetlandsöarnas nordspets, på 60° 51' n. br. S:s form är i högsta måtto oregelbunden: öfverallt vikar och inskärningar, hvilkas antal ökas, ju längre mot norr man kommer. Längst i s. har S. sin största bredd, 520 km.; sedan tillspetsas ön alltmer, så att afståndet mellan de båda fjordarna Firth of Clyde och Firth of Forth uppgår till endast 60 km. Mellan S:s sydligaste spets och Shetlandsöarnas nordligaste ändpunkt ligger en våglängd af 1,200 km. Intet ställe i S. är beläget på längre afstånd än 120 km. från hafvet. S:s sammanlagda areal utgör 230,376 qvkm., hvaraf 131,628 komma på det egentliga England, 19,069 på Wales, 78,895 på Skotland, 588 på ön Man och 196 qvkm. på Normandiska öarna. Kustlinien mäter öfver 4,700 km.
Kusten. Såsom redan nämnts, är S:s kust rik på bukter och inskärningar; särskildt utmärker sig härutinnan den skotska kusten vid Atlantiska hafvet. Englands södra kust är i allmänhet flack och jämn, endast den vestra delen är brant. Der ligga flere utmärkta hamnar, såsom Falmouth, Plymouth, på hvars redd hela flottor kunna förankra, Weymouth, en vigtig tillflyktshamn under stormar i Kanalen, Spitheads berömda redd och Portsmouthviken, som rymmer hela engelska flottan. Östkusten är ända till Kap Flamborough flack och saknar andra goda hamnar än dem, som bildas af Thames och Humbers mynningar. Hafvet gör der tvänne väldiga inskärningar, Thamesviken och den fyrkantiga bukten The Wash, som omgifves af ett marskland, kalladt The Fen eller Britiska Holland. Norr om det på klipphålor rika Kap Flamborough är kusten klippig och rik på goda hamnar, såsom Hartlepool, Sunderland och Newcastle. Straxt ofvan gränsen mellan England och Skotland börjar kusten draga sig mera åt v., tills den bildar den stora viken Firth of Forth. Norr om denna vik ligger Firth of Tay, utanför hvilken reser sig den ensliga klippan Bell Rock. I nordöstligaste delen af Skotland bildar åter hafvet en stor inskärning, som genom en utskjutande halfö delas i två vikar, Moray Firth och Dornoch Firth, af hvilka den förstnämnda vid Cromarty danar östkustens bästa hamn. Skotlands korta, söndersplittrade nordkust skiljes genom Pentland Firth från Orken-öarna. Den skotska vestkusten är af äkta skärgårdsnatur, med en massa småöar och ögruppen Hebriderna. Bland vikar märkas Firth of Lorn, som tillspetsar sig i Loch Linnhe (Longus sinus), vestkustens djupaste fjord, samt Firth of Clyde, rik på goda hamnar. Mellan Skotland och England intränger Solway Firth, söder om hvilken de låga och sumpiga stränderna sköljas af Irländska sjöns böljor. Vid Dee börjar Wales' klippiga kust med den stora Cardigan-bukten. Mellan Wales och Cornwall ligger Bristolkanalen, hvars inre delar omgifvas af flacka stränder med för sjöfarten farliga sandbankar.
Naturbeskaffenhet. S. utgör i stort sedt ett vågformigt slättland, som sakta höjer sig mot v. och n. I södra delen af ön eller England är slättlandet, i norra delen berglandet öfvervägande. Berggrupperna äro vågformiga och afrundade samt gå vanligen i England i riktningen n. till s., i Skotland v. till ö. Det engelska berglandet sönderfaller i tre grupper, Cornwalls bergland, Wales' bergland och det nordengelska berglandet. Cornwalls bergland (Eng. Cornish highlands) upptager S:s sydvestra del och begränsas i ö. af Ex' floddal. Genom fruktbara dalar delas berglandet i flere delar. Den vestra, utefter kusten löpande granitkedjan utmärker sig genom måleriska klippformationer samt rikedom på koppar, tenn och bly. På andra sidan Tamerdalen reser sig bergplatån Dartmoor med Cornwalls högsta bergspetsar, Yeo Tor (625 m.) och High Wilhays (622 m.), och uppe vid nordkusten ligger Exmoors bergland. Wales' bergland (Eng. Welsh eller Cambrian mountains) begränsas af Dees och Severns floddalar samt utmärker sig genom skoglösa klippberg och stora hedar. Vid foten af halfön Caernarvon ligger Englands högsta berg, Snowdon (1,094 m.). Mot s. sänker sig berglandet och lemnar plats för breda, fruktbara dalar. Det nordengelska berglandet omfattar två grupper, Cumberlands bergland och Penninska bergen, hvilka åtskiljas af Edens floddal. Cumberlands bergland (Eng. Cumbrian mountains) upptager området mellan Morecambe- och Solway-vikarna. Bergen hafva mera pittoreska former än i allmänhet de engelska bergen och omvexla med leende dalar och täcka insjöar, hvarför ock trakten plägar benämnas Engelska Schweiz samt utgör en angenäm tillflyktsort för turister. Den högsta punkten är Scaw Fell (984 m.). Det nordengelska berglandets hufvudkedja är Penninska bergen. De hafva en längd af omkr. 200 km. och utsända en mängd sidogrenar, af hvilka de åt öster gående utmynna i kolbäckenet omkring Newcastle. -- Det engelska låglandet utmärker sig i v. och n. för stor rikedom på kol, jern och andra metaller och i ö. för mycken fruktbarhet. Oaktadt det har en höjd af blott 120 m., kan det dock icke kallas för ett slättland i egentlig mening. Tvärtom är terrängen ganska kuperad. -- I Skotland äro de egentliga låglanden (Lowlands) samlade söder om Firth of Forth och Firth of Clyde. Af de med det nordengelska berglandet sammanhängande Cheviotbergens många förgreningar delas låglandet i flere skilda slättbygder. Mellan Firth of Clyde och Firth of Forth i s., Loch Linnhe och Moray Firth i n. är Skotland ett bergland, som endast mot ö. och s. öfvergår i en 40--80 km. bred slätt. Från de egentliga höglanden skiljes denna del af Skotland genom den på sjöar rika Glenmoredalen. Största delen af mellersta Skotland uppfylles af de på mineralier rika Grampianbergen, hvilka väl icke i allmänhet uppnå någon mera betydande höjd -- medelhöjden är 750 m. --, men ändock utmärka sig för en egendomlig, vild romantik. På Grampianbergen ligger emellertid de britiska öarnas högsta bergtopp, Ben Nevis (1,343 m.). Nordskotland uppfylles af de Caledoniska bergen. Det är ett ofruktbart, af sumptrakter och torfmossar uppfyldt land. Höjderna äro nästan ständigt insvepta i dimma och hemsökta af stormar. De omkring Skotland belägna ögrupperna Hebriderna samt Orken- och Shetlandsöarna hafva Nordskotlands karga, vilda natur och hemsökas ofta af våldsamma stormar, som förhindra förbindelsen med den öfriga verlden.
Floder, sjöar och kanaler. England är rikt på små, men vattenrika och segelbara floder. I närheten af Bristolkanalen upprinner Ex, som flyter i sydlig riktning och utfaller i Kanalen. Sydvestra delen af det engelska låglandet vattnas af den 330 km. långa Severn, den östra delen af Thames, Englands största flod, 345 km. lång. Severns flodområde beräknas till 21,000, Thames' till 16,000 qvkm. Uti norra delen af låglandet flyta Trent och Ouse, hvilka tillsammans bilda Humber. De segelbara floderna i England uppgifvas hafva en sammanlagd längd af 3,200 km. Genom kanaler hafva ytterligare 4,600 km. vattenväg åstadkommits. Bland de många kanalerna äro följande de vigtigaste: Great Trunk- eller Trent--Mersey-kanalen (150 km.), Fazeley-Coventry-Oxford-kanalerna, som förbinda Great-Trunk med Thames, Grand-Junction-kanalen (145 km.), som går från Oxfordkanalen till Thames, samt Leeds-Liverpool-kanalen (210 km.). -- På gränsen mellan England och Skotland flyter den 155 km. långa Tweed. Uti Firth of Clyde utfaller den för sina katarakter bekanta floden Clyde. Mellan nämnda fjord och Firth of Forth löper den lifligt trafikerade Glasgow-kanalen. Den natursköna Glenmoredalen genomskäres af Bristolkanalen samt är uppfylld af floder och långsträckta sjöar, bland hvilka märkas Loch Lochy och Loch Ness. Mellan Grampianbergens olika grenar flyta flere floder, såsom Dee, Spey, den vattenrika Tay och Forth. Der ligga de vackra sjöarna Loch Lomond och Loch Awe.
Klimat. S. har ett utprägladt öklimat med milda vintrar och svala somrar. Särskildt på vestkusten är skilnaden mellan sommar- och vintertemperatur ringa. Deremot är vintern strängare i sydöstra England. Vid Thames är Januari kallare än å Hebriderna. Londons årliga medeltemperatur är + 9,8° C. Hafsvindarna insvepa landet i regndigra dimmor, som framkalla en yppig växtlighet och skänka vattendragen rika tillflöden. Den årliga regnmängden är 845 mm. Störst är fuktigheten på vestkusten, der en regnmängd af 2,000--3,000 mm. icke är ovanlig.
Befolkningsförhållanden. Vid midten af år 1890 uppskattades Storbritanniens och Irlands folkmängd till 38,583,955, nämligen 29,407,649 i England och Wales, 4,120,547 i Skotland, 4,699,125 i Irland, 141,260 på Man och Normandiska öarna samt 215,374 soldater och sjömän, som vistades utom landet. Enligt de hvart 10:de år anordnade folkräkningarna gestaltade sig folkmängdstillväxten i det förenade konungariket på följande sätt:
År Folkmängd Ökning Årlig ökning i proc. 1821 21,272,187 -- -- -- 1831 24,392,485 3,120,298 1,37 1841 27,057,923 2,665,438 1,04 1851 27,745,949 688,026 0,25 1861 29,321,288 1,575,339 0,55 1871 31,845,379 2,524,091 0,82 1881 35,246,562 3,401,183 1,01
Fördelar man befolkningen 1831 efter det Förenade konungarikets olika delar, finner man, att af densamma bodde 1831 i England och Wales 56,9 proc., 1881 åter 73,6 proc.; i Skotland 9,7 proc. 1831, 10,6 proc. 1881; i Irland 31,8 proc. 1831, 14,6 proc. 1881; på Man och Normandiska öarna 0,5 proc. 1831, 0,5 proc. 1881; utom riket vistades såsom soldater eller sjömän 1,1 proc. 1831, 0,7 proc. 1881. England med Wales är näst Belgien och konungariket Sachsen Europas tätast befolkade land. Folkmängdstätheten utgör der 195 innevånare på qvkm., medan den i Skotland uppgår allenast till 52 innev., i Irland till 56, på ön Man till 92 och på Normandiska öarna till 447. England ensamt, med 212 personer per qvkm. är tätare bebodt, till och med än Belgien. Af det Förenade konungarikets befolkning 1881 tillhörde 17,253,947 mankönet och 17,992,615 qvinnokönet. I England med Wales var proportionen 12,639,902 mankön mot 13,334,537 qvinnokön; i Skotland 1,799,475 mankön mot 1,936,098 qvinnokön. Den naturliga folkökningen, d. v. s. de föddes öfverskott öfver de döde, utgör i England med Wales årligen omkr. 370,000, i Skotland omkr. 52,000. Sedan 19:de århundradets början har en kolossal utvandring egt rum från S. och Irland. Den har under åren 1815--89 beröfvat landet omkr. 10 1/2 mill. innevånare; år 1889 utgjorde utvandringen 259,000 personer. I ej obetydlig mån motväges emellertid emigrationen af invandringen, hvilken under de senaste åren öfverstigit 100,000. Intet land har en relativt så talrik stadsbefolkning som S. Enligt 1881 års folkräkning utgjorde densamma i England och Wales 59 proc. af folkmängden och i Skotland 61,75 proc. Mer än 1/4 af hela stadsbefolkningen och mera än 1/6 af hela folkmängden i England och Wales bor i London. Med afseende på nationaliteten var folkmängdens sammansättning i England med Wales och Skotland 1871 följande:
England Skotland Engelsmän 21,692,165 70,482 Skottar 213,254 3,061,531 Irländare 566,540 207,770 Britiska kolonister 96,467 10,469 Utländingar 143,840 9,766
Jordbruket står i S. på en mycket hög ståndpunkt, men detta oaktadt är dess afkastning ingalunda tillräcklig för landets behof, utan måste årligen spannmål och ladugårdsprodukter införas i stor mängd. Af S:s hela areal, 56,786,199 acres (1 acre = 0,4 har), användes 1889 inemot 58 proc. eller 32,733,357 acres till jordbruk. I England var jordbruksarealen 77 proc., i Wales 60 proc. och i Skotland 25 proc. Under de senaste 10 åren har jordbruksarealen i S. ökats med öfver 750,000 acres. Jordbruksarealens användning 1889 framgår af följande tablå:
acres procent
Hvete 2,449.354 7,5 Korn 2,121,530 6,5 Hafre 2,888,704 8,8 Råg 69,438 0,2 Bönor 321,220 1,0 Ärter 224,926 0,7 Potates 579,222 1,7 Rofvor 1,920,641 5,9 Kål och andra rotfrukter 488,755 1,4 Lin 2,375 -- Humle 56,749 0,2 Vicker och gräs 5,188,127 15,9 Träde 513,320 1,6 Ängs- och betesmark 15,865,863 48,5
Under de sista båda årtiondena hafva de engelske jordbrukarna mer och mer egnat sig åt ladugårdsskötsel och i stället inskränkt sädesodlingen. Till följd deraf har ängsarealen ökats från 40,2 proc. 1867 till 48,5 proc. 1889 samt gräs- och vickerodlingen från 14,s proc. till 15,8 proc., medan åter den till odling af spanmål, bönor och ärter använda arealen minskats från 31,3 proc. till 24,7 proc. af hela jordbruksarealen. Kreatursstocken i S. utgjorde 1889 i runda tal 1,421,000 hästar, 6,140,000 nötkreatur, 25,632,000 får och 2,511,000 svin. På 1,000 acres af jordbruksarealen kommo 43 hästar, 187 nötkreatur, 783 får och 77 svin år 1889. Motsvarande tal för 1867 voro: 43 hästar, 168 nötkreatur, 972 får och 100 svin. Får- och svinafveln synes alltså befinna sig i aftagande. -- S. saknar ett sjelfegande och sjelfständigt bondestånd. På grund af lag och sed hopar sig den fasta egendomen på allt färre händer. I England och Wales eges mer än hälften (55 proc.) af jorden af 5,200 godsegare, af hvilka» egendomar 8 omfatta mellan 50,000 och 60,000 acres, 3 mellan 60,000 och 70,000, 2 mellan 70,000 och 80,000 och 6 mer än 100,000 acres hvar och en. Jorden brukas af förpaktare, som arrendera sina lotter på 7, 21,61 eller vanligen 99 år. -- Skogarna hade fordom en stor utbredning i S., men äro numera så godt som uthuggna. Endast i de skotska höglanden finner man ännu större skogssträckor. Endast 2,458,300 acres eller ej fullt 5 proc. af S:s hela areal äro skogbärande. -- Fiske utgör en ingalunda ovigtig näringsgren, i synnerhet vid Skotlands kuster. De britiska fiskeriernas afkastning beräknas uppgå till 10 mill. pd st. årligen. Omkring 200,000 personer och 37,000 fartyg äro sysselsatta vid fiskerierna.
Bergsbruket står i S. högre än i något annat land. De rika mineralskatter, som gömmas i den britiska jordens sköte, hafva gjort det möjligt för S. att höja sig till verldens förnämsta industriidkande land. År 1885 voro 561,676 personer sysselsatta i bergsbrukets tjenst i S. och Irland. Den ovedersägligen största betydelsen har stenkolsbrytningen. Omkring hälften af all stenkol erhålles i S. Der brötos 1889 ungefär 177 mill. ton (1 ton = 1,016 kg.) kol till ett värde af 56 mill. pd st. De förnämsta kolfälten äro belägna i Durham, Lancashire, Yorkshire, Glamorgan, Staffordshire, Derbyshire, Northumberland och i Skotland. Till följd af stenkolsfältens närhet till hafvet spelar exporten af kol en betydande rol. Sålunda utfördes 1889 nära 29 mill. ton kol till ett värde af 14,8 mill. pd st. -- Jernet intager andra rummet i S:s bergshandtering. Vid midten af 1700-talet, då man ännu nästan uteslutande begagnade ved såsom bränsle, uppgick jernmalmsbrytningen icke till 20,000 ton om året. Sedan 1827 användes endast stenkol såsom bränsle vid jerntillverkningen i S. Malmbrytningen steg nämnda år till 700,000 ton, 1840 till 1,4 mill., 1860 till 3,8 mill. och 1880 till 18 mill. ton, men har derefter aftagit, så att den 1888 var blott 14,6 mill. ton. uppskattade till ett värde af 3,500,000 pd st. De vigtigaste jerngrufvorna äro belägna i Yorkshire, Cumberland, Northamptonshire och Lancaster. De britiska jernverken förbruka ej blott all inhemsk, utan äfven 3,6 mill. ton från utlandet hemtad jernmalm. År 1888 funnos i S. 420 masugnar och 3,008 puddelugnar. Tillverkningen af tackjern uppgick 1889 till 8,322,824 ton, hvaraf 1,190,371 ton exporterades. År 1888 producerades 2,012,000 ton bessemerstål. -- Af andra mineral nämna vi: bly (1888: 51,259 ton till ett värde af 438,400 pd st.), tenn (14,370 ton för 894,665 pd st.), koppar (15,132 ton för 60,980 pd st), zink (26,408 ton för 96,984 pd st.), skiffer (471,788 ton för 1,057,535 pd st.), lera (2,562,792 ton för 653,419 pd st.) och salt (2,305,569 ton för 700,829 pd st.). Värdet af hela den britiska bergverksproduktionen i oförädladt skick uppskattades 1888 till 59,834,997 pd st., hvaraf 4,645,620 pd st. för metalliska mineral.
Den britiska manufakturindustriens väldiga omfattning är bekant. Ehuru grundad på S:s rikedom på stenkol, skulle dock aldrig denna industri hafva nått den verldsbeherskande ståndpunkt den nu intager, om icke landets gynsamma handelsläge eggat till stora företag och en vaken lagstiftning genom tidigt införande af verksamt skydd för industriel eganderätt uppmuntrat till nya uppfinningar. I den engelska industriens tjenst användas ångmaskiner, som utveckla en arbetskraft motsvarande 100 mill. mäns; arbetarnas antal uppgår till minst 5 mill., och det årliga varuutbytet värderas till 500 mill. pd st. Främsta rummet med afseende på tillverkningens storlek och värde intages af bomullsindustrien, hvilken har sitt hufvudsäte i Lancashire och Cheshire, framförallt i Manchester. År 1885 funnos i S. och Irland 2,635 bomullsfabriker med 41,346,609 spindlar och 560,955 ångväfstolar. I dessa fabriker förbrukades öfver 1/2 mill. ton bomull, och de der sysselsatte arbetarnas antal uppgick till 504,069, hvaraf 5,000 barn under 13 år. Ylleindustrien kommer i andra rummet. År 1885 funnos 2,751 yllefabriker med tillsammans 6,144,594 spindlar, 139,902 väfstolar och 282,255 arbetare, hvaraf 24,000 barn. Yllefabrikerna hafva sitt hufvudsäte i Yorkshire, med städerna Leeds, Halifax och Bradford, samt i Glasgow och Paisley. Linneindustriens hufvudorter äro Belfast i Irland och Dundee i Skotland. Nämnda år funnos 615 linnefabriker med 1,531,075 spindlar, 60,503 väfstolar och 163,457 arbetare. Hela textilindustrien sysselsatte i England med Wales 6,359 fabriker, med 49,725,814 spindlar, 675,953 ångväfstolar och 814,474 arbetare; i Skotland 776 fabriker med 2,369,104 spindlar, 72,279 väfstolar och 152,279 arbetare; och i Irland 330 fabriker med 985,194 spindlar, 25,472 väfstolar och 68,158 arbetare. Öfver en million personer arbetade sålunda i textilindustriens tjenst, hvaraf 43,000 gossar och 48,000 flickor under 13 år samt 581,000 qvinnor. -- Äfven med afseende på jern- och stålindustrien står S. främst bland jordens land. Medelpunkterna för denna industri äro Birmingham och Sheffield. Bland öfriga mera betydande industrier torde böra omnämnas mekaniska industrien, skeppsbyggerierna, glasindustrien, lergods- och porslinsfabrikationen i Staffordshire, pappersbruken, garfverierna, bryggerierna, kemisk-tekniska industrien, knappfabrikationen och borstbinderierna.
Handel. Den britiska handeln är i ordets fulla mening en verldshandel: den omfattar alla land och alla haf. Dess årliga handelsomsättning öfverstiger Frankrikes och Tysklands tillsammans samt uppgår till 1/5 af hela Europas och 1/3 af alla lands utländska varuutbyte. Värdet af varuomsättningen under de senaste årtiondena i tusen pd st. framgår af följande tablå:
Införsel Utförsel Hela varu-
omsättningen År af brittiska varoraf utländska
och kolonialvarorHela utförseln 1860 210,531 135,891 28,630 164,521 375,052 1870 303,257 199,587 44,494 244,081 547,338 1875 373,940 223,466 58,146 281,612 655,552 1880 411,230 223,060 63,354 286,414 697,644 1881 397,022 234,023 63,060 297,083 694,105 1882 413,020 241,467 65,194 306,661 717,681 1883 426,892 239,799 65,638 305,437 732,329 1884 390,019 233,025 62,942 295,967 685,986 1885 370,968 213,044 58,359 271,403 642,371 1886 349,863 212,433 56,234 268,667 618,530 1887 362,228 221,414 59,349 280,763 642,991 1888 387,636 233,843 64,042 297,885 685,521 1889 427,211 248,092 64,940 313,032 740,243
I dessa belopp äro icke inräknade hvarken inoch utförseln af guld och silfver eller värdet af främmande varor, som för vidare befordran omlastats i engelska hamnar. År 1889 var införseln af guld 17,914,000 pd st. och af silfver 9,185,000 pd st., utförseln af guld 14,455,000 pd st. och af silfver 10,666,000 pd st. Värdet af de omlastade varorna beräknades 1889 till 10,181,000 pd st.
S. införde 1889 från kolonierna och besittningarna för 97,1 mill. pd st., från Nord-Amerikas förenta stater för 95,3 mill., Frankrike för 45,7 mill., Ryssland 27,2 mill., Tyskland 27,0 mill., Nederländerna för 26,7 mill. och Belgien 17,7 mill. samt från Sverige 9,2 mill. och från Norge 3,5 mill. pd st. S. å. var exportens värde af britiska produkter till kolonierna och besittningarna 82,9 mill., till Förenta staterna 30,3 mill., Tyskland 18,4 mill., Frankrike 14,6 mill., Argentina 10,7 mill., Nederländerna 9,7 mill., Belgien 7,1 mill., Italien 7,1 mill., Turkiet 6,1 mill., Ryssland 5,3 mill. samt Sverige 2,8 mill. och Norge 1,7 mill. pd st. Den britiska utrikeshandeln fördelade sig år 1888 på olika varugrupper på följande sätt:
import export Konsumtionsartiklar 165,861,000 pd. st. 10,155,000 pd st. Råvaror 135,444,000 » 40,788,000 » Manufakturvaror 42,929,000 » 158,567,000 » Diverse 43,402,000 » 24,333,000 » -------------------------------------- 387,636,000 pd st. 233,843,000 pd st.
Den britiska handelsflottan är utan all jämförelse större än något annat folks. Den inhemska handelsflottan, som förmedlade varubytet såväl med utlandet som mellan de särskilda platserna på rikets kuster (»foreign and home trade»), utgjordes 1866 af 21,718 fartyg om 5,452,862 tons och med 196,371 mans besättning, 1680 af 19,972 fartyg om 6,344,577 tons och med 192,972 mans besättning samt 1889 af 17,554 fartyg om 7,641,154 tons och med 230,263 mans besättning. Minskningen uti antalet fartyg gäller företrädesvis de för utländsk sjöfart använda segelfartygen, hvilkas antal successivt nedgått från 7,454 år 1866 till 2,484 år 1889, då deremot de för samma ändamål använda ångfartygens antal ökats från 784 till 3,484. Den ökade drägtigheten kommer uteslutande ångfartygen till godo. Hela tontalet af britiska och främmande fartyg, som under åren 1866--89 in- och utklarerats till och från britiska hamnar var:
År Britiska fartyg
tons Främmande fartyg
tons Tillsammans
tons 1866 21,255,726 10,006,724 31,262,450 1870 25,072,180 11,568,002 36,640,182 1880 41,348,984 17,387,079 58,736,063 1885 46,389,055 17,892,587 64,281,642 1889 52,469,654 19,420,241 71,889,895
De förnämsta sjöhandelsplatserna voro 1889 efter drägtigheten af in- och utgående fartyg: London med 13, Liverpool med 11, Cardiff med 8,3, Newcastle med 5,5, Hull med 3,6 och Glasgow med 2,7 mill. tons.
Jernvägar. S. är jernvägarnas moderland. Redan 1767 började ett engelskt jernverk använda spårvägar af jern för transport af malm och jern. Första försöket att transportera passagerare på jernväg gjordes 1825, då en jernväg för hästkraft öppnades mellan Stockton och Darlington. Den 15 Sept. 1830 öppnades Liverpool--Manchester-banan, den första jernväg i ordets nuvarande betydelse. År 1889 hade S. och Irland ett jernvägsnät af 32,095 km., hvaraf 22,586 i England och Wales, 4,975 i Skotland och 4,492 i Irland. Alla jernvägarna äro privategendom. De britiska jernvägarna äro de till anläggningskostnaden dyrbaraste af alla europeiska jernvägar samt hafva den största trafiken och de största inkomsterna, men lemna i förhållande till anläggningskostnaden föga större nettobehållning än de svenska enskilda jernvägarna öfver hufvud taget.
Postväsendet. Antalet postanstalter uppgick d. 31 Mars 1889 till 17,829. Under räkenskapsåret d. 1 April 1889--d. 31 Mars 1890 aflemnades i S. och Irland 1,650 mill. bref och 598 mill. tidningar och tryckalster. Antalet befordrade brefkort uppgick 1888--89 till 201 mill. och värdeförsändelsernas sammanlagda belopp till 22,928 mill. pd st. -- Statstelegrafväsendet förfogade 1887 öfver en linielängd af 48,659 km. med 273,760 km. trådledningar. Stationernas antal var 5,208. Under finansåret 1889--90 utgjorde de befordrade telegrammens antal 62,368,034, hvaraf 52,416,779 i England, 6,539,289 i Skotland och 3,411,966 i Irland.
Mynt, mått och vigt. Myntenheten är pund sterling (pound l. livre sterling). 1 pd st. (förk. £) = 20 shillings; 1 shilling = 12 pence; 1 guinea = 21 shillings; 1 crown = 5 shillings, 1 pd st. i guld l. 1 sovereign innehåller 7,988057 gr. standard guld, bestående af 916 2/3 tusendelar fint guld, och är sålunda = 7,322385 gr. fint guld = 18,15952 kronor l. 18 kr. 16 öre. -- Längdmått: 1 yard = 3 feet; 1 foot (pl. feet) = 12 inches = 96 parts -- 1,0266 svenska fot = 0,3048 meter; 1 statute mile = 8 furlongs = 320 poles l. pearches = 5,280 feet = 1,609,3 meter; 1 sealeague = 3 nautical miles = 1/20 eqvatorsgrad = 5,565 meter. -- Ytmått: 1 acre = 160 sq.-poles = 43,560 sq.-feet = 0,8204 sv. tunnland = 0,405 har; 1 square-foot = 0,0929 qvm. -- Rymdmått: 1 load = 10 quarters; 1 quarter = 8 bushels = 64 gallons = 290,79 liter; 1 imperialgallon = 4 quarts = 8 pints = 32 gills = 4,54 liter; 1 cubicfoot = 1,728 cubicinches = 28,3 liter. -- Vigt: 1 hundredweight (Cwt) l. centner = 4 quarters = 8 stones = 112 pounds avoirdupois = 50,8 kg.; 1 pound = 16 ounces = 1,06709 sv. skålp. = 453,592 gr.; 1 ounce = 16 drames = 480 grains = 28,35 gr.
Religion. Statsreligion i England är den protestantiskt episkopala, hvars trosbekännelse utgöres af de 1562 antagna och 1571 stadfästa 39 artiklarna. Full religionsfrihet är rådande. Drottningen (konungen) är statskyrkans högsta öfverhufvud och eger rätt att tillsätta ärkebiskopar och biskopar, af hvilka dock de fleste faktiskt med hennes tillåtelse väljas. England bildar 2 ärkebiskopsstift, Canterbury och York, och 31 biskopsstift. Under hvardera ärkebiskopen subordinerar dels ett biskopsstift, öfver hvilket han utöfvar biskoplig myndighet, dels ock en kyrkoprovins, öfver hvilken han har ärkebiskoplig myndighet. Ärkebiskoparna ega att med drottningens samtycke sammankalla kyrkomöten i sina provinser. I England finnas omkr. 14,000 kyrksocknar, hvar och en med sin prest, hvilken benämnes rector, om han åtnjuter full lön, vicar, om han uppbär blott en del af lönen, eller curate, hvarmed förstås hjelpprest eller vice pastor. Af pastoraten äro 8,500 patronella till enskilda personer; de öfriga gällen tillsättas af drottningen, universiteten, lordkanslern, biskopar eller domkyrkor. Statskyrkans vissa inkomster skattas till 10 mill. pd. st.; antalet prester uppgick 1881 till 21,663. År 1883 beräknades statskyrkan hafva 13 1/2 mill. anhängare i England. De protestantiska sekterna torde räkna omkr. 11 mill. bekännare: metodisterna ega 13,270 kyrkor, independenterna 2,600 och baptisterna 2,250. -- Skotland har sin egen kyrkoförfattning, den presbyterianska, hvars högsta myndighet är den årligen sammanträdande »General assembly», bestående af 386 prester och lekmän. År 1889 funnos i Skotland 1,329 presbyterianska församlingar, hvar och en med sitt »kirksession» eller kyrkoråd; församlingarna äro fördelade på 84 presbyterier, hvilka äro grupperade på 16 två gånger om året sammanträdande synoder. Statskyrkan räknade s. å. 581,600 medlemmar. Vid sidan af densamma, med samma troslära, men olika författning, stå den skotska frikyrkan och förenade presbyterianska kyrkan, hvilka tillsammans räkna omkr. 514,000 bekännare. -- Katolicismen vinner mer och mer utvidgning i S., förnämligast till följd af invandringen från Irland. Den anses räkna 2 mill. bekännare. I England och Wales finnas 1 katolsk ärkebiskop, 14 biskopar och 1,280 kyrkor; i Skotland 2 ärkebiskopar, 4 biskopar och 330 kyrkor. -- Judarnas antal i S. uppskattades 1887 till 70,000, hvaraf 40,000 i London.
Undervisningsväsendet har under de sista årtiondena gjort stora framsteg, men folkbildningen står dock ännu på en jämförelsevis låg ståndpunkt. Af 1,000 män, som skulle ingå äktenskap, kunde i England och Wales 1888 endast 917 oskrifva sina namn och af 1,000 qvinnor 903. År 1843 voro motsvarande tal 673 och 510. I Skotland voro 1887 af 1,000 män 955 och af 1,000 qvinnor 918 skrifkunniga; i Irland 1887 af 1,000 män 778 och af 1,000 qvinnor 752. Enligt en lag af 1870 skall skoltvång införas i de distrikt i England och Wales, der frivillighetssystemet visar sig icke dugligt. I hvarje skoldistrikt hafva de valde skolföreståndarna att undersöka huruvida de befintliga skolorna äro tillräckliga att bereda barnen i skolåldern, 5--13 år, tillfälle till undervisning, att afhjelpa bristen härutinnan, besluta om införandet af skoltvång, att sörja för bildandet af en skolfond m. m. I Skotland infördes skoltvång 1872. År 1889 funnos i S. 22,426 folkskolor af olika slag med i medeltal 4,185,725 lärjungar. Hvarje offentlig folkskola kan göra anspråk på statsbidrag, och upptogos statsverkets utgifter för folkundervisningen i England och Skotland i budgeten för finansåret 1889--90 till 4,259,715 pd. st. Den högre skolundervisningen är helt och hållet öfverlemnad åt den enskilda företagsamheten och saknar all kontroll. De engelska benämningarna på privata läroanstalter motsvarande våra högre läroverk äro grammar schools, colleges, higher class schools och academies. De 9 förnämsta högre läroanstalterna (»the nine great public schools») äro: Charterhouse, Eton, Harrow, Merchant Taylors', Rugby, St. Paul's, Shrewsbury, Westminster och Winchester. S. har 8 universitet -- Oxford, Cambridge, Victoria, Durham, Aberdeen, Edinburgh, Glasgow och St. Andrews -- samt 13 university colleges för män och 4 för qvinnor. Härtill kommer kungl. universitetet i London, hvilket blott utgör en examensinrättning. År 1889 utgjorde universitetslärarnas antal i S. 1,100, studenternas 22,260. Äfven finnas specialskolor af olika slag, såsom teologiska seminarier, rättsskolor (inns of court), medicinska skolor, handels- och navigationsskolor, agrikulturkollegier, konstakademier m. m.
Armén. Genom bill of rights 1690 förbjöds regenten att i fredstid utan parlamentets samtycke hålla en stående armé. Alltsedan dess fastställas för hvarje år af parlamentet genom den s. k. meeting act arméns styrka och rekryteringssätt, krigslagar m. m. dyl. Enligt staten för år 1889--90 skulle den reguliera armén bestå af 224,706 man, hvaraf 19,335 man kavalleri, 36,953 man artilleri, 7,462 man ingeniörtrupper, 146,952 man infanteri samt återstoden kolonialkårer och administration. Af den reguliera armén voro 117,778 man förlagda inom S. och Irland, 72,424 i Indien, 31,140 i kolonierna oeh 3,364 i Egypten. Rekryteringen sker uteslutande genom värfning på 12 års tjenstetid, hvaraf 7 år under fanorna och 5 år i reserven. Till denna öfverflyttas för öfrigt en del af manskapet efter 3 års tjenstetid. Reguliera arméns reserv uppgick 1890 till 60,848 man. Utom denna reserv finnas ytterligare tre reservkårer: milisen, yeomanry cavalry och the volunteer corps. Milisen bildas genom värfning eller, om denna visar sig otillräcklig, utskrifning. Alla medborgare utom pärer och andlige äro milispligtige från 18:de till 35:te lefnadsåret. Tjenstetiden är 6 år. Milissoldaterna erhålla 6 månaders utbildning samt inkallas derefter till kortare årliga öfningar. Till milisen räknas ofta the yeomanry cavalry, som rekryteras genom värfning bland jordbrukarnas söner. År 1890 beräknades milisen till 150,185 man, hvaraf 13,860 man yeomanry cavalry. The volunteer corps utgöres af frivilliga, som af staten erhålla åtskilliga förmåner. Denna kår uppskattades 1890 till 257,675 man. Hela försvarsstyrkan till lands skulle alltså uppgå till 693,414 man. Härtill kommer den kejserliga indiska, armén, 127,810 man, indiska militärpolisen, 190,000 infödingar, den väpnade polisen i Irland, 13,000 man, samt koloniernas miliser och frivillige. Kostnaderna för armén upptogos i budgeten för 1889--90 till 17,335,800 pd. st. netto. De båda förnämsta militärundervisningsanstalterna äro Royal military academy i Woolwich och Royal military and staff colleges i Sandhurst.
Krigsflottan är den förnämsta i verlden och utgör med rätta den engelska nationens stolthet. I Sept. 1889 bestod den af 70 pansarfartyg (inberäknadt de under byggnad varande), 319 ångfartyg, 150 torpedobåtar, 30 segelfartyg samt 137 stationsfartyg m. fl. Det egentliga skeppsmanskapet utgör omkr. 50,000 man, hvaraf 5,420 officerare. Härtill kommo 14,000 man marintrupper och 24,300 man reserv. Högsta förvaltningen öfver krigsflottan utöfvas af ett ämbetsverk, Board of admiralty, hvilket består af 7 medlemmar. Kostnaderna för flottan voro i budgeten för 1889--90 upptagna till 13,685,400 pd. st.
Författning. Den engelska författningen skiljer sig från fastlandets konstitutioner derutinnan att den långsamt och utan egentliga afbrott vuxit fram ur de förhållanden, som voro rådande under medeltiden, och icke i senare tider kodifierats i någon skrifven grundlag. Till följd deraf är det mycket i de nu rådande engelska samfundsförhållandena, som antingen saknar stöd i eller t. o. m. står i strid med skrifven lag. De vigtigaste ännu gällande författningslagarna äro: Magna charta l. det stora frihetsbrefvet af 1215, Petition of rights af 1628, Habeas-corpus-akten af 1679, Declaration of rights af 1689, Act of settlement af 1701, lagen om Englands och Skotlands förening af 1707, lagen om Storbritanniens och Irlands förening af 1800 samt vallagarna. Genom 1707 års lag blefvo England och Skotland en enda stat med gemensam regering, men de bestående olikheterna i lagar upphäfdes icke. År 1800 införlifvades Irland med S. till ett konungarike. -- S. är en konstitutionel monarki. Kronan är ärftlig både på mans- och qvinnolinien; yngre broder ärfver före äldre syster, men äldre broders dotter går före yngre broder och hans söner. Regenten är vid tronbestigningen myndig utan afseende på ålder, men genom lag kan ett regentskap inrättas. Till namnet besitter regenten samma makt som de normandiske konungarna under medeltiden, men i verkligheten inskränker sig hans myndighet till att kunna lägga ett afgörande ord i vågskålen, när partierna äro nästan jämnstarka i parlamentet. Det anses icke ens öfverensstämmande med författningens anda, att regenten för högsta befälet öfver armén.
Parlamentet utöfvar den högsta lagstiftande makten. »Dess makt och myndighet är transcendent och absolut och kan icke på något sätt begränsas med hänsyn till vare sig saker eller personer», yttrar Sir Edward Coke. Regenten är parlamentets hufvud och eger rätt att bevista öfverhusets öfverläggningar -- det har icke skett sedan Georg I -- samt att inlägga veto emot parlamentets beslut -- 1707 användes veto för sista gången. Parlamentet består af två kamrar, öfverhuset och underhuset. Öfverhuset (The upper house l. House oj lords) består af de myndige kunglige prinsarna, pärerna eller lorderna af England (utnämnda före 1707), af S. (utnämnda före 1800) och af det Förenade konungariket (utnämnda efter 1800), ärkebiskoparna af Canterbury och York, biskoparna af London, Durham och Winchester, de 21 äldste af den anglikanska kyrkans öfrige biskopar, 16 för legislaturperioden (7 år) valda representanter för de skotske lorderna och 28 på lifstid valda representanter för de irländske lorderna samt 4 för lifstid utnämnda lorder (lords of appeal), hvilka biträda huset vid utöfvandet af dess domsrätt och derför alltid äro framstående jurister. Lord- eller pärsvärdigheten är ärftlig efter förstfödslorätten; finnas endast qvinliga arfvingar, hvilar värdigheten, tills en manlig ättling blir myndig. Minderåriga (under 21 år), vansinniga eller insolventa pärer få icke taga säte i öfverhuset. År 1887 utgjordes öfverhuset af 5 prinsar, 514 lorder och 26 biskopar, hvartill kommo 12 minderåriga och 7 qvinliga innehafvare af pärsvärdighet. Underhuset (The lower house l. House of commons) består efter den sista valreformen (1884--85) af 670 medlemmar, af hvilka 237 representera städer i England och Wales, 31 städer i Skotland ock 16 städer på Irland, 253 landsbygden i England och Wales, 39 landsbygden i Skotland och 85 landsbygden på Irland samt 9 universiteten. Genom 1832, 1867 och 1884 års reformer har valrätten blifvit så utsträckt, att ungefär hvar 6:te person vanligen är valberättigade (tillsammans 5,7 millioner väljare). Valrätt tillkommer i allmänhet hvarje man, som eger eller arrenderar fastighet med ett årligt hyresvärde af minst 10 pd st. årligen; eller som har eget hushåll, eller som hyr bostad mot en årlig hyra af minst 10 pd st.; äfvensom på landsbygden alla jordegare på grund af arf (freeholders), hvilkas fastighet beräknas gifva en inkomst af 40 shillings, samt öfriga jordegare, åboar med stadgad åborätt (copyholders) samt arrendatorer på minst 60 år (leaseholders) hvilkas fastigheter gifva en årlig nettoinkomst af minst 5 pd st. Valbar är en hvar till myndig ålder kommen medborgare, dock med följande undantag: medlemmar af öfverhuset, skotska lorder, domare (utom fredsdomare), förvaltningstjenstemän (icke s. k. politiska ämbetsmän samt officerare), engelska och skotska statskyrkornas samt katolska kyrkans prester. Medlem af underhuset, som mottager civilt ämbete med lön, måste lemna sin plats derstädes, äfven om ämbetet i och för sig icke beröfvar honom valbarhet. Ingen anses kunna eller vilja afsäga sig sin plats i underhuset, utan tillgår alltid, när någon vill afgå, på det sätt att han emottager ett nominelt ämbete. Hvarje valkrets väljer en representant; endast 24 städer välja fortfarande två representanter, utan att vara delade i valkretsar. Kandidat till plats i underhuset skall skriftligen föreslås af två valmän. Föreslås i en valkrets icke flere kandidater än der finnas platser att fylla, förklaras de vara valda; i annat fall sker val med slutna sedlar. Underhusets medlemmar åtnjuta icke arfvode af staten, men understundom af valmännen. Med sjelfva valen äro stora kostnader förenade: de uppgingo 1880 i medeltal till 70,000 kr. för hvarje plats. -- Parlamentet väljes för en tid af 7 år. Det sammanträder så ofta regeringen sammankallar detsamma, hvilket sker åtminstone en gång om året. I öfverhuset är lordkanslern talman, men underhusets talman (speaker) väljes af kammaren sjelf. Votering sker alltid öppet. För beslutmässighet fordras i underhuset 40 och i öfverhuset 3 medlemmars närvaro. Initiativ tillkommer hvarje parlamentsledamot. Dock skola vissa lagförslag alltid utgå från kronan, och vissa frågor skola alltid behandlas först i ett af husen. Finansfrågor väckas endast af ministrarna och alltid i underhuset, som ensamt har makt att bevilja skatter och anslag, och det vakas ständigt öfver att öfverhuset icke beviljar något anslag, pålägger ny skatt eller nedsätter gammal. Först när underhuset beviljat skatterna och anslagen, iklädas besluten lagform och öfversändas till öfverhuset för att vinna formel stadfästelse. -- Till namnet regerar monarken i hemliga rådet l. privy council (»the king in council»), hvilket består af bl. a. myndiga prinsar, ärkebiskopar och alla f. d. ministrar (204 medlemmar år 1890), men i verkligheten inskränker sig hemliga rådets funktion dertill att alla regeringshandlingar der kungöras. Endast 6 medlemmar behöfva vara närvarande, och hela privy council har icke sammanträdt sedan Victorias kröning (1839). -- Rikets styrelse ligger i händerna på cabinet council eller kabinettet -- en institution, som ännu saknar rättsligt erkänd tillvaro --, hvars sammansättning aldrig officielt tillkännagifves, och öfver hvars åtgöranden och beslut inga protokoll föras. Medlemmarnas antal har vexlat mellan 10 och 17, hvartill det f. n. (1891) uppgår. Kabinettets sammansättning bestämmes helt och hållet af den, som af regenten kallas att bilda detsamma, och hvilken blir premierminister (prime minister). Premierministern är vanligen förste skattkammarlord (first lord of the treasury, en befattning, som har föga att göra med skattkammaren), någon gång, såsom f. n., statssekreterare för utrikes ärenden (secretary of state for foreign affairs); öfriga ledamöter af ministèren äro lordkansleren (lord high chancellor), som är på en gång talman i öfverhuset, justitieminister och ordförande i Englands högsta domstol; lordpresidenten i statsrådet (lord president of the council), minister utan portfölj; lordsigillbevararen (lord privy seal), likaledes minister utan portfölj; skattkammarkansleren (chancellor of the exchequer), som är S:s egentlige finansminister och derför måste vara medlem af underhuset; statssekreterarna (secretary of state) för inrikes ärenden (for the home department), för krigsmakten till lands (for war), för kolonierna (for the colonies) samt för Indien (for India), förste amiralitetslorden (first lord of the admiralty), hvilken tjenstgör såsom sjöminister, men liksom statssekreteraren för krigsmakten till lands blott undantagsvis sjelf är officer: lordkansleren för Irland (lord chancellor of Ireland), minister utan portfölj; chefsekreteraren för Irland (chief secretary to the lord-lieutenant of Ireland), hvilken är minister för irländska angelägenheterna; kansleren för hertigdömet Lancaster (chancellor of the duchy of Lancaster), hvilken blott har några få ämbetsförrättningar; presidenten i kommerskollegium (president of the board of trade); presidenten i komitén för fattig- och helsoväsendet (president of the local government board) samt presidenten för jordbruksdepartementet (president of the board of agriculture). Vid ministerskiftet vexla emellertid icke endast kabinettets medlemmar, utan äfven cheferna för de centrala ämbetsverken, de 7 s. k. lag-ämbetsmännen (law-officers), flertalet understatssekreterare, åtskilliga hofämbetsmän samt de förnämsta hofdamerna. Till ministèren (the ministry) brukar man räkna alla de statsämbetsmän, som skola ombytas vid ministèrförändring, och hvilkas antal uppgår till omkr. 60. De flesta af dessa skola vara medlemmar af parlamentet. Hvarje gren af statsförvaltningen bör vara representerad i parlamentets båda hus, så att, om t. ex. en statssekreterare sitter i öfverhuset, bör hans »parlamentariske» understatssekreterare vara medlem af underhuset. En af skattkammarkanslerens sekreterare, patronage secretary, har till uteslutande politisk uppgift att vara kabinettets »inpiskare» (whipper-in), d. v. s. att sammanhålla regeringspartiet i underhuset. Då kabinettet utgöres af det herskande partiets ledande män, följer deraf, att intet vigtigare förslag antages af parlamentet, utan att vara framstäldt eller gilladt af kabinettet. Regeringens medlemmar kunna genom »impeachment» af underhuset ställas till rätta inför öfverhuset, men detta har icke skett sedan 1805 och kommer näppeligen att hädanefter ske. Numera anses ingen annan ansvarighet behöflig än den parlamentariska, hvilken framträder i misstroendevotum eller parlamentets vägran att i någon fråga följa kabinettets vilja.
Förvaltning och lagskipning. Den engelska förvaltningen utmärker sig genom en brokig och för utländingen svårfattlig blandning af gamla, ofta föråldrade och moderna institutioner. Att lemna en kortfattad redogörelse för det invecklade maskineriet är omöjligt, utan måste vi nöja oss med att framhålla några karakteristiska drag. England med Wales är indeladt i 52, Skotland i 33 och Irland i 32 grefskap (counties l. shires). I hvarje grefskap finnas i allmänhet en af regeringen utnämnd lordlöjtnant, hvilken är högste befälhafvare för milisen; en sheriff, hvilken utnämnes af regeringen för 1 år inom ett för hvarje grefskap upprättadt förslag, och hvilkens förnämsta göromål är att med biträde af en mängd lägre tjenstemän upprätthålla den allmänna ordningen, bevaka kronans rätt, verkställa högsta domstolens utslag och leda parlamentsvalen; samt en talrik kår fredsdomare (justices of the peace), hvilken faktiskt kompletterar sig sjelf, ehuru det formelt tillgår sålunda, att regeringen utnämner fredsdomarna. De utses på lifstid och hafva att -- dels hvar för sig, dels vid sammanträden af två (petty sessions) eller af alla fredsdomarna inom ett mindre område (special sessions) eller af alla fredsdomarna inom grefskapet (de hvar tredje månad hållna general quarter sessions) -- utöfva en vidsträckt polismyndighet och domsrätt samt att besluta angående åtskilliga grefskapet rörande ärenden. Lordlöjtnanter, sheriffer och fredsdomare åtnjuta icke aflöning. Enligt en förordning af år 1888 finnes i hvarje grefskap (för detta ändamål har likväl ofvannämnda grefskapsindelning förändrats) ett grefskapsråd (county council) bestående till tre fjerdedelar af councillors, valda af innevånarna på tre år, och en fjerdedel af aldermen, valda af councillors, ena hälften på tre år och andra på sex år. Åt detta råd är grefskapets administrativa och finansiella styrelse anförtrodd. I städerna utöfvas den beslutande myndigheten i kommunens angelägenheter af ett stadsråd (town council), bestående af två afdelningar, councillors, valda af innevånarna för 3 år, och aldermen, valda af councillors för 6 år. -- I S. finnes icke någon allmän lagbok, utan denna ersättes af dels häfdvunna rättsregler, hvilka pläga sammanfattas under benämningarna oskrifven lag l. common law; dels kungl. förordningar och parlamentsbeslut, s. k. statute law; dels af s. k. equity (»billighet»), rättsregler, som uppkommit genom af lordkansleren fällda mildare domar i fall, der common law var alltför obillig eller otillräcklig; samt dels, i vissa fall, af romersk och kanonisk rätt. Detta oordnade rättssystem förskaffar advokatståndet ett öfvermäktigt inflytande på rättskipningen. Ett annat utmärkande drag för det engelska rättsväsendet är, att i såväl tviste- som brottmål sakfrågans afgörande åligger icke domstolen, utan en jury af 12 personer, som måste fatta enhälligt beslut, och som i vanliga fall utses genom lottning bland dem, hvilka äro skyldiga att tjenstgöra såsom jurymän (s. k. common jury), men som i vigtigare tvistemål kan bestå endast af personer ur de förmögnare samhällsklasserna (s. k. special jury). För gröfre brott får ingen tilltalas utom efter beslut af en s. k. grand jury, bestående af 12--23 jurymän. I England är i regeln den civila rättskipningen skild från den kriminella. I första instans i brottmål döma fredsdomarna samt, i de större städerna, polisdomstolarna och i civila mål new county courts; åtskilliga civila och kriminella mål skola dock i första instans behandlas af circuit l. assise courts. England och Wales, med undantag af London och Middlesex. är indeladt i 9 kretsar (circuits). De förnämsta platserna i hvarje krets besökas 4 gånger om året af 2 ledamöter af öfverdomstolen i London, hvilka der hålla ting och döma, den ene i civila och den andre i kriminella mål. Öfverdomstolen l. Supreme court of judicature är dels appellationsdomstol, dels första instans. Den är delad i två afdelningar, High court of justice och High court of appeal. Den förra arbetar på tre sektioner: Chancery division med lordkansleren såsom ordförande, Queens bench division med lord chief justice of England såsom ordförande, samt Probate, divorce and admiralty division. Från High court of justice kan man vädja till High court of appeal, hvilken består af ordförandena i den förras tre sektioner samt några andra domare, och från hvilken vädjas till öfverhuset. Dettas domsrätt utöfvas af lordkanslern och lorder, som innehaft eller innehafva högre domareämbeten, samt 4 på lifstid utsedda lords of appeal. Från kyrko-, amiralitets- och kolonialdomstolar vädjas till Judicial committee of the privy council, en afdelning af hemliga rådet. I Irland och Skotland är rättsväsendet ordnadt på ungefär samma sätt som i England.
Finanser. Finansåret d. 1 April 1889--d. 31 Mars 1890 uppgingo statsinkomsterna i det förenade konungariket till 89,304,316 pd st., hvaraf 20,424,000 tullar, 24,160,000 acciser, 13,060,000 stämpelskatt, 3,000,000 grund- och hus-skatt, 12,770,000 inkomstskatt, 9,450,000 postmedel och 2,320,000 telegrafmedel. Statsutgifterna stego s. å. till 86,083,314 pd st., hvaraf statsskulden 25,226,760, civillistan 410,661, apanager 171,516, undervisning och konst 5,840,290, armén 17,345,812, flottan 13,842,241, postverket 5,463,205 och telegrafverket 2,176,000. Statsskulden uppgick d. 31 Mars 1890 till 690,663,838 pd st., hvaraf fonderad skuld 585,959,852, kapitalvärde af »terminable annuities» 71,731.869, ofonderad skuld 32,252,305, andra obligationer 719,812 pd st. S. är ett af de få land, som under det sista decenniet befunnit sig i den lyckliga ekonomiska ställningen att kunna i nämnvärd mån minska sin statsskuld. Denna har nämligen sedan 1879 reducerats med nära 90 mill. pd st. eller från 778,318,024 till 690,663,838 pd st. Kommunernas inkomster i S. och Irland uppgingo 1887--88 till 67,114,401 pd st., deras utgifter till 67,451,735 pd st.
Kolonier. Det britiska kolonialväldet omfattar 23,645,363 qvkm. och 280,630,000 innevånare. De vigtigaste kolonierna och besittningarna äro: Gibraltar och Malta i Europa; Indien, Cypern, Ceylon, norra delen af Borneo, Straits Settlements, Hongkong i Asien; Australiska kolonierna; Kapkolonien, Basutolandet, Griqualandet, Natal och flere spridda besittningar i Afrika; samt Dominion of Canada, Newfoundland, Bermudas- och Bahama-öarna, Jamaika, Trinidad, Windward islands och Leeward islands, Honduras, Guyana och Falklandsöarna i Amerika. Om dessa kolonier se de särskilda artiklarna.
S:s vapen utgöres af en fyrdelad sköld med en hjertsköld i midten. Af de fyra fälten upptagas två af Englands tre gyllene leoparder på röd grund, ett af Skotlands röda lejon på gyllene grund och ett af Irlands gyllene Davidsharpa med silfversträngar på blå grund. Hjertskölden täckes af Hannovers konungakrona. Unionsflaggan utgöres af Georgs-, Andreas- och Patriks-korsen. Färgerna äro blått, rödt och hvitt. Britiska riket har 13 ordnar, nämligen strumpebandsorden (order of the Garter), Bathorden, Andreasorden l. Skotska tistelorden, S:t Patriksorden (för Irland), S:t Mikaelsoch S:t Georgsorden, Indiens stjerna, Orden Kejsaredömet Indien, Kejserliga orden Indiens krona (endast för damer), Militärorden (för indiska infödingar), Orden Röda korset (endast för damer), Viktorias och Alberts orden (endast för damer), Viktoria-korset och Orden för utmärkta förtienster. V. K-r. Storbritanniens historia efter 1707. Föreningen af England och Skotland (om hvilkas historia före 1707 se dessa ord) till en storbritannisk enhetsstat med gemensam styrelse och gemensamt parlament gaf den slutliga rättsgiltiga bekräftelsen åt ett sakförhållande, som egt bestånd i öfver hundra år, eller alltsedan Jakob I år 1603 genom arf förenade de båda rikenas kronor på ett hufvud. De inre striderna och författningskampen mot det stuartska huset hade under 1600-talet hindrat de båda folken att draga tillbörlig nytta af sin förening. Det var Cromwells sällsporda snille och kraft förbehållet att bereda väg för deras kommande storhet och låta de förenade rikena intaga det rum bland Europas stormakter, hvarpå de sedan med fog kunde göra anspråk. Vilhelm III af Oranien fullföljde med framgång hans verk; och under ett stadigt stigande välstånd skred det britiska väldet med jämna, fasta steg framåt mot herraväldet på hafven. Redan i början af 1700-talet hade det vunnit försprång för sin nyligen så öfvermäktige medtäflare Holland, åt hvars handelsvälde det redan genom navigationsakten (sed. o.) riktat ett dråpslag, och som nu i den långa kampen mot Ludvig XIV uttömt sina bästa krafter.
I det stora spanska arffoljdskriget fortfor det britiska riket att taga del; och Marlboroughs fältherresnille syntes nära att alldeles bringa Ludvig XIV:s stolta planer på fall, då de händelser tillstötte, som skulle gifva åt striden och dermed äfven åt Europas öde en annan vändning. Josef I:s död 1711 gjorde Karl VI, den österrikiske pretendenten på Spaniens krona till tysk-romersk kejsare; och de dermed helt plötsligt yppade utsigterna till återupprättande af Karl V:s habsburgska stormonarki bidrogo naturligen att afkyla förbundsmakternas ifver för hans sak. Den nyss så allsmäktige Marlborough hade dertill den harmen att se sig störtad från maktens höjder genom en simpel fruntimmersträta. Genom sin gemål hade han dittills fullkomligt beherskat drottning Anna, hvars allrådande gunstling den ränkfulla hertiginnan var. Men ett för långt drifvet missbruk af hennes makt öfver den vankelmodiga drottningen hade omsider till följd att den alltför högt spända bågen brast, och såväl hon sjelf som hennes man föllo i onåd, hvarvid den senare förlorade sitt inflytande och snart äfven sitt befäl. Marlborough, hvars egennytta och samvetslöshet täflade med hans fältherrestorhet, drog sig med en ofantlig förmögenhet tillbaka till det enskilda lifvet, der sjukdom bröt hans själskrafter, redan långt innan han 1722 slutade sina dagar. Drottningen kunde nu fritt hängifva sig åt sina sympatier för tories, som också fingo öfverhand såväl inom regeringen som i det nyvalda parlamentet. Genom skickligt ledda underhandlingar förstod England att betinga sig vigtiga förmåner för sin handel och sjöfart. I den 1713 ingångna freden i Utrecht lät det köpa sitt erkännande af det bourbonska konungahuset i Spanien genom Frankrikes afträdande af Newfoundland och Nova Scotia (Acadien) samt Spanien af Gibraltar och ön Minorca. Från Gibraltars ointagliga fästning beherskade det Medelhafvet, från sina eröfringar i Amerika kunde det hålla fransmännen i Canada i schack, af Spanien hade det genom assiento-traktaten betingat sig rätt att under trettio år med andra makters uteslutande införa negerslafvar till dess amerikanska kolonier. England -- såsom riket allmänt fortfor att kallas i st. f. Storbritannien -- utgick ur det långa kriget såsom en af Europas erkända stormakter, och på hafven mäktade ingen mer göra det första rangen stridig.
I sitt gifte med prins Georg af Danmark hade drottning Anna många barn, som dock alla dogo i späd ålder. Mot slutet af hennes regering trädde derför frågan om tronföljden i förgrunden. Väl var den i sjelfva verket redan ordnad genom 1701 års Act of settlement, som uteslöt Jakob II:s manliga arfvingar i egenskap af katoliker och näst efter Annas linie tillerkände kronan åt afkomlingarna af Jakob I:s dotter Elisabet af Pfalz, alltså närmast åt dennas dotter, kurfurstinnan Sofia af Hannover. Men drottningen sjelf syntes böjd att gifva sina känslor som syster försteget framför sina pligter som regent och verkade efter bästa förmåga i sin broders intresse. Den unge pretendenten, som hans anhängare efter faderns död 1701 kallade konung Jakob III, skulle lätt förmått undantränga de för England alldeles främmande hannoveranerna, om han det allra minsta förstatt att begagna sig af sin fördelaktiga ställning. I England voro hans värmer vid makten; och toryministrarna, -- bland hvilka den mera som skriftställare än som statsman utmärkte Bolingbroke (S:t John) var den mest framstående -- sökte förmå honom att gå öfver till den anglikanska kyrkan för att med dess hjelp bana honom väg till tronen. Men pretendenten var en alltför nitisk katolik att vilja köpa sin krona med offret af sin tro och tillika en allt för hederlig man att följa sina jesuitiska uppfostrares råd och bedraga sitt folk genom en skenbar omvändelse. Han vägrade, och innan ännu hans vänner hunnit blifva färdiga med sina vidare planer och tillrustningar, afled drottning Anna 1714 efter tolf års regering.
Kort före henne hade kurfurstinnan Sofia i hög ålder gått ur tiden. Den protestantiske tronarfvingen var alltså numera hennes son, kurfursten Georg Ludvig af Hannover, som också genast vardt hyllad till konung under namn af Georg I (1714--27). Den nya konungaätt, som med honom besteg tronen, företer en rad af mestadels aktningsvärda medelmåttor, hvilka till såväl skaplynne som politik vida mera visa sig som hannoveranska kurfurstar än som storbritanniska konungar. Dessa småtyska dussinprinsar med sin kälkborgerliga hederlighet ingåfvo föga aktning hos Englands folk, ännu mindre hos dess stolta aristokrati, och man gjorde sig lustig öfver deras rådbråkade tysk-engelska och öfver deras utländska vanor, för hvilka ett folk har så skarpt öga, i synnerhet när de förekomma hos dess furstar. Det hjelpte dem föga, att genealogerna visste förtälja, att de såsom ätteläggar af welfernas gamla hus genom Henrik Lejonet ledde sin härkomst på mödernet från Vilhelm Eröfraren. Men sjelfva deras medelmåttighet var till så mycket större fördel för Englands fria samhällsskick, som den konstitutionella monarkien fick utbilda sig och stadga sina former utan störande intrång från konungamaktens sida. England var i sjelfva verket en republik med ärftligt öfverhufvud, och så länge detta ej förgrep sig på folkmakten, led ej häller från dess sida den traditionella engelska vördnaden för konungadömet något afbräck. Det engelska folket fortfor under Georgarne oafbrutet att bygga på sin framtida storhet, och den kraft det samlat under 1600-talets frihetsstrider räckte till att låta det fira lysande triumfer på den andliga såväl som på den materiella kulturens område. De engelske deisterna fortbyggde på den grund Newton och Locke lagt och förberedde i sin ordning den omhvälfning i de europeiska folkens åskådning, som i sinom tid kom till genombrott i franska revolutionen.
Jakobiterna, såsom Stuartarnas anhängare kallades, hade ej mäktat hindra hannoverska husets tronbestigning, men ämnade ej låta det förblifva i oqvald besittning af makten. En resning utbröt 1715 till pretendentens förmån, men den blef utan framgång, och de trogne högländarna spillde sitt blod förgäfves. När pretendenten ändtligen 1716 beslöt att förena sig med sina vänner, var det för sent, och han lemnade dem snart i sticket, nöjd med att i främmande land låta helsa sig som konung af sina olyckskamrater i landsflykten. Tories höllo emellertid troget fast vid honom; och mången ärlig man led djupt af slitningen mellan pligterna mot sitt fädernesland å ena sidan och mot den han höll för sin rättmätige konung å den andra. Gent emot tories' dynastiska opposition, som i mycket påminner om de franske legitimisternas i 19:de årh., måste helt naturligt Georg I lika väl som hans son Georg II (1727--60) stödja sig på whigs. Skedde än detta mer af intresse än af böjelse, blef det dock ej utan inverkan på framtiden. Med sin kärlek till freden och sitt åsidosättande af den yttre politiken för den inre gaf whigstyrelsen mera rum för statsskickets utbildning i en friare riktning, än det mera konungska motpartiet skulle hafva gjort. Särskildt under Walpoles ledning, hvilken i öfver tjugo år satt vid statsrodret, företedde det parlamentariska lifvet en allt annat än tilltalande bild af partigräl och korruption, som i åtskilligt påminner om vår egen frihetstid med dess hattar och mössor och dess tyske konungar. Den utländska politiken påverkades ej till sin fördel af de hannoveranska intressena. England hade ingen nytta af att Hannover efter Karl XII:s död passade på tillfället att rycka till sig Bremen och Verden från det till döds utmattade Sverige, men det hade varit nära att af denna anledning hemsökas af en förenad svensk-rysk invasion till pretendentens förmån.
Walpole störtades 1742, sedan han ej kunnat hindra, att assiento-tvisterna 1739 invecklat landet i krig med Spanien. Detta krig antog snart ett större omfång, då det sammanföll med det efter kejsar Kari VI:s död utbrutna österrikiska arfföljdskriget, och det blef den första i den rad af väldiga strider, der England och Frankrike på verldshafvens böljor, i Indiens djungler och på Amerikas prärier brottades på lif och död om herraväldet öfver tvänne världsdelar. Väl slöts kriget genom freden i Aachen 1748 utan landvinning för England, då gjorda eröfringar ömsesidigt återställdes, och väl hade det ej kunnat hindra den franske hjelten Dupleix att i Indien eröfra ett stort rike åt sitt fädernesland; men genom vunna sjösegrar hade England häfdat sina vapens ära, och dess makt på hafvet var starkare än någonsin. Bredvid denna jättekamp förbleknar alldeles minnet af dess deltagande i fastlandets kabinettskrig, der furstar och statsmän bröto besvurna fördrag och sletos om land och folk eller bytte bort dem såsom åkertegar och boskapshjordar. Konungens son, hertigen af Cumberland, som förde befälet öfver Englands här på fastlandet, skar inga lagrar mot den franske fältherren, marskalken af Sachsen, och England klagade, att dess intressen åter igen sattes tillbaka för Hannovers. Sjelfva konungahuset skulle genom detta krig se sin ställning allvarsamt hotad, i det Frankrike, för att hålla England i schack, förstod att å nyo skjuta fram det stuartska huset på skådebanan. Pretendenten Jakob var nu en gammal man och förblef i overksamhet ända till sin först år 1766 inträffade död, men hans son Karl Edvard uppträdde plötsligt 1745 i Skotland för att våga en kamp för sina fäders tron. Den högsinnade och ridderlige unge hjelten vann snart allas hjertan och stod inom kort i spetsen för en skara af 6,000 trogna, med hvilka han efter några vunna framgångar beslöt inbryta i England. Der stodo alla handfallna, och så godt som utan motstånd gick det dristiga tåget ända till Derby, ja det är sannolikt, att han genom en djerf kupp skulle lyckats sätta sig i besittning af sjelfva London, då knappt en hand lyftes till dynastiens försvar, om han blott förmått begagna sig af tillfället. Nu vågade han och hans här ej fullfölja det äfventyrliga företaget, der den yttersta djerfhet skulle gifvit den bästa utsigt till framgång, utan drogo sig åter tillbaka till Skotland, dit följda af de engelska trupperna, som ändtligen hunnit samla sig. Besegrad i det afgörande slaget vid Culloden, måste prinsen under tusen faror och äfventyr söka sin räddning i flykten. Med beundransvärd trohet skyddades han af sina högländare, som i all sin fattigdom försmådde lockelsen af det höga pris, som blifvit satt på hans hufvud, och han lyckades slutligen rädda sig om bord på ett franskt fartyg, för att aldrig mera återkomma. Han förde sedermera ett äfventyrligt och utsväfvande lif, som i hög grad bidrog att skingra det romantiska skimmer, hvarmed hans namn var omgifvet. De upproriske straffades med fruktansvärd stränghet. Den nationella prägel, som resningen fått, då den egentligen uppbars af de gaelisk-keltiske högländarna, bestämde den engelska regeringen för att i grund nedbryta deras uråldriga clanförfattning, som sträcker sina rötter upp i den djupaste ariska forntid, och med den svaga resten af den gaeliska stammen skulle det väl snart varit för alltid förbi, om ej efter ett par årtionden dess nationalkänsla åter väckts till lif genom upptäckten af Ossiansångernas rika diktskatter. På samma gång hade England, som midt under sina segrar i främmande verldsdelar varit nära att falla i händerna på en flock oförvägna äfventyrare, fått lära sig inse nödvändigheten att ej stå maktlöst gent emot framtida öfverrumplingar, och denna visshet ledde bland annat till en utsträckning efter den mest storartade måttstock af dess landsvägsoch kanalsystem.
Mestadels till följd af den oberömliga krigföringen på fastlandet hade freden i Aachen blifvit mindre fördelaktig än väntadt var, men vigtigare var, att den lemnat de hufvudsakliga tvistefrågorna oafgjorda. Gränsen mellan engelska och franska området i Amerika var alltjämt obestämd, och i vesterns vildmarker fortgingo nybyggarnas fejder, under det indianerna efter läglighet höllo med än den ena, än den andra makten. Då nu fransmännen sökte att besätta hela den ofantliga Mississippidalen och med en kedja af fästen förbinda sina besittningar vid Mississippi- och S:t Lawrenceflodernas utlopp, blef det klart, att den slutliga kampen stod för dörren, som en gång för alla skulle afgöra, om latinska eller germanska stammar i framtiden skulle bebo Amerikas vida slätter. Kriget var oundvikligt och utbröt liksom af sig sjelf (1755). På samma gång ledde i Indien den bengaliske fursten Suraj-ud-Dowlahs barbariska behandling af engelska fångar till ett nytt utbrott af fientligheterna, efter det såväl England som Frankrike hvar för sig länge sökt att stärka sitt inflytande och vidga sitt maktområde genom förbund och motförbund med de indiske furstar de kunnat draga öfver på sin sida. I Europa var och förblef Hannover den punkt, der England, sjelf tryggt mellan sina haf, alltid kunde såras, och som, långt ifrån att tillföra det någon förstärkning, tvärtom försvagade detsamma och band dess händer i afgörande ögonblick. Georg II var naturligtvis bekymrad för att Frankrike skulle rikta en stöt mot denna Achilleshäl och sökte afvärja faran genom ett förbund med Preussen, hvars sjelfskrifne fiende, Österrike, nu slöt sig till Frankrike. Så kom kriget på andra sidan verldshafven att äfven denna gång flyttas öfver till Europa och att flyta samman med Sjuåriga kriget.
Hertigen af Cumberland, som åter ställdes i spetsen för den engelska fastlandshären, ledde den ej med större ära än förra gången, och det kapitalstarka England kämpade der mera framgångsrikt med sina penningar än med sina vapen, då det för s. k. subsidier köpte sig trupper till krigets förande af penningebchöfvande tyska småfurstar. Harmen öfver de på fastlandet lidna förödmjukelserna förde omsider till statsrodret den ende man, som i dessa afgörande tider var skickad att leda sitt folks öden. Denne man var William Pitt (den äldre), sedermera lord Chatham -- kanske den störste statsman det britiska folket frambragt sedan Oliver Cromwells dagar. Sedan tjugo år var han känd som underhusets främste talare och hade alldeles fördunklat de medelmåttor, som vid konungens sida styrde landet. Men äfven han skulle i det längsta se sitt inträde i rådkammaren motarbetadt af den kungliga afund, som ej tål att se sig ställd i skuggan af en öfverlägsen förmåga. Efter att första gången 1756 hafva fått plats i ministèren, fick han redan våren derpå vika för sina motståndares ränker, men nu dröjde det blott några månader, innan konungen måste återkalla honom och lemna honom högsta ledningen af statens ärenden. Den tid han stod i spetsen för styrelsen var kort -- endast till 1761 --, men dessa få år räckte till att bereda det britiska rikets öfvergång från en stormakt till ett verldsvälde. Försmående partiknep och korruption, förstod han konsten att herska utan andra maktmedel än nationens tillgifvenhet, och stödd på hela folket gent emot en parlamentarisk aristokrati, som var på väg att urarta till en oligarki, förenade han whigs' kärlek till friheten och böjelse för ett kraftigt reformarbete med tories' högt syftande utrikespolitik. Hans styrelse var nationel i ordets högsta mening; i Europa gaf han sitt stöd åt Preussen såsom den protestantiska hufvudmakten på fastlandet, och i de andra verldsdelarna var det han, som slutligen lyckades att gifva England herraväldet på jordens alla haf.
Nu blef hertigen af Cumberland ändtligen skild från det befäl han så illa utöfvat; och under hans efterträdare, hertig Ferdinand af Braunschweig, upprättades snart åter den engelska vapenäran. Men vida större händelser timade i kolonierna. Det var inga väldiga strider, som der utkämpades, men de skulle blifva afgörande för alla tider. På spillrorna af Stora Moguls välde, som sjunkit samman under det tunga slag, hvarmed Nadir Sjah, utan att veta det, banat vägen för de europeiske eröfrarna, lade Clive den fasta grunden till Englands indiska rike, under bragder, som värdigt ställa honom vid sidan af en Cortez eller en Pizarro; och den usla franska styrelsen lättade hans verk genom att hemkalla och med otack löna hans värdige motståndare, hjelten Dupleix. I Amerika köpte Wolfe (1759) med sitt lif den seger, som gaf Canadas hufvudstad Quebec i Englands våld; och Amhersts eröfring af Montreal året derpå gaf det sista slaget åt Frankrikes välde i Nord-Amerika. Då Spanien genom det bourbonska familjefördraget 1761 blifvit inveckladt i kriget, tyckes Pitt hafva syftat till intet mindre än att fullständigt krossa såväl Frankrikes som Spaniens kolonialvälde och göra sitt eget folk till deras arfvinge.
Freden i Paris 1763 kostade Frankrike hela dess ofantliga besittningar på Amerikas fastland. Canada och dess biland tillföllo England och af Louisiana (hvarmed då betecknades hela Mississippidalen) allt hvad som låg öster om floden med undantag af New Orleans, hvaremot återstoden lemnades till Spanien såsom ersättning för det till England afträdda Florida. Spanien lyckades icke återvinna Minorca eller Gibraltar, men väl de under kriget eröfrade Havana och Manila. Frankrike återfick en del af sina Vestindiska småöar, som under kriget gått förlorade, samt Pondichéry m. fl. orter i Indien -- en ringa återstod af det välde, som det der förspillt. Det var den mest lysande fred England någonsin afslutat, och dock skulle den bragt det ännu större förmåner, om den store Pitt fortfarit att leda dess politik. Men han hade redan två år förut afträdt från makten, och andra fingo nu skörda frukten af hans arbete. Mycket hade blifvit annorlunda i England, då Georg II:s sonson Georg III besteg tronen, som han innehade i sextio år (1760--1820). För första gången på långliga tider bar en infödd engelsman kronan; och folket kunde fastare sluta sig kring det nu åter nationella konungadömet. Det var emellertid den nye konungens lycka, att den stuartske pretendenten Karl Edvard förblef barnlös. Förgäten af alla, afled denne i Rom 1788; hans yngre broder, kardinal Henrik af York, var såsom katolsk kyrkofurste förbunden till celibat och dog 1807 som den siste af stuartarnas olyckliga hus. Långt dessförinnan hade tories uppgifvit allt hopp om en restauration och lika lojalt som whigs slutit sig kring det hannoverska huset. Georg III saknade derför den anledning hans företrädare haft att stödja sig på whigs och kunde fritt följa sin böjelse att sluta sig till tories. Hos dem trodde han sig finna mera sympati för ett stärkande af konungamakten, på hvars företräden han höll med all den envishet, som så ofta plägar följa svagheten åt. Den första följden häraf var Pitts utträde ur ministèren och ersättande med den skotske toryn lord Bute, en trångbröstad, af folket illa tåld man, som förut ledt Georgs uppfostran, och som nu, då af den unge prinsen blifvit en konung, hade att vandra en prinsguvernörs beqväma väg till statens högsta värdigheter. Länge kunde han ej bibehållas vid makten, men hans efterträdare voro barn af samma anda, och bakom deras rygg fortfor han att styra konungen under ideliga ingrepp i deras och parlamentets rättigheter.
Följderna af detta sängkammareregemente skulle blifva ödesdigra nog, da de amerikanska kolonierna trädde fram med kraf på vidgad sjelfstyrelse. Den afgörande seger, som ställt England utan medtäflare på det stora fastlandet, skulle gifva dess amerikanska välde den svåraste stöt i det ögonblick, då det syntes som bäst tryggadt. Kolonierna kunde nu utan fara för yttre angrepp taga upp mot moderlandet striden för de fri- och rättigheter, som deras innebyggare på grund af gammal engelsk rätt och sed gjorde anspråk på. Det ännu allrådande merkantilsystemet, till hvars statsekonomi det hörde att taga in så mycket och gifva ut så litet som möjligt, lade sig vinn om att tillämpa den satsen att den enes död är den andres bröd; och hvarje stat sökte derför med godo eller ondo utvidga sitt eget och inskränka de andras handelsområde. Denna sträfvan efter nya marknader var yttersta orsaken till de många kolonialkrigen; men det ledde äfven dertill att moderlandet sökte höja sitt välstånd genom att minska koloniernas. De senare voro hänvisade att uteslutande handla med det förra, och stränga påbud hämmade all samfärdsel med utlandet. Detta skulle man dock funnit sig i, om ej parlamentet tagit sig för att, kolonierna oåtsporda, lägga tullar och stämpelskatter på dem. Nu upplågade striden om beskattningsrätten, som parlamentet tillerkände sig och äfven utöfvade, men som kolonierna blott ville medgifva de af dem sjelfva valda landtdagarna. För deras åsigt talade andan i den engelska författningen; och billigheten, om ej den strängt formella rätten, tycktes fordra deras behandling som fullmyndiga och jämlika medlemmar af det stora engelska statssamfundet. Denna rättstvist skulle lyckligen bilagts, om England blott unnat dem hälften af de friheter det numera villigt skänker alla delar af sitt stora kolonialrike. Men konung, ministrar och parlament voro för en gång ense om att i stram, kortsynt maktfullkomlighet hålla på sin höghetsrätt. Fåfängt varnade Pitt i frihetens namn, fåfängt förenade de yngre statsmännen Fox och Burke sina vältaliga stämmor med hans. Såg regeringen sig tvungen att aflysa en pålagd skatt, infördes genast en annan, om ock endast för att gifva uttryck åt moderlandets beskattningsrätt. Men kolonisterna höllo orubbligt fast vid sina rättskraf och läto hvarken förvilla sig deraf att de pålagda skatterna sänktes till ett minimum eller deraf att de användes för koloniala ändamål. Ännu på 1760-talet tänkte ingen på att lösslita sig från moderlandet; men omständigheternas makt blef äfven här starkare än menniskornas vilja. Kolonierna måste värna sin rätt till sjelfbeskattning med vapen i hand, och följden blef de tretton koloniernas sjelfständighetsförklaring d. 4 Juli 1776 (se Nord-Amerikas Förenta stater). Den unga demokratiska republiken fann villiga förbundsvänner i de absolute konungarna af Frankrike (1778) och Spanien (1779), som ville återvinna så mycket som möjligt af det land de förlorat eller i alla händelser genom koloniernas frånskiljande försvaga Englands makt och återgälda de gamla nederlagen. Sedan England flere gånger under kriget, då det väl var för sent, bjudit handen till en återförening på hvad vilkor som hälst, måste det i freden i Versailles (1783) erkänna unionens sjelfständighet. Men Canadas område mäktade hvarken unionen eller Frankrike skilja från. England; och det väldiga kolonialrike, som sträckt sig från Labrador till Florida, var splittradt i tvänne hälfter. På hafvet hade den britiska sjömakten värdigt häfdat sin ställning mot Frankrike och Spanien, till hvilka fiender äfven kom det från sin storhetshöjd nästan omärkligt nedglidna Holland. Kriget mot det senare blef utan vigtiga följder; mot de båda andra försvarade sjöhjelten Rodney med framgång de Vestindiska öarna. Deremot gick Minorca förloradt, under det Gibraltars fästning på ett lysande sätt höll ut en i krigshistorien minnesvärd belägring. Freden återgaf Minorca och Florida åt Spanien, Tobago och besittningarna vid Senegal åt Frankrike; alla andra i kriget gjorda eröfringar återställdes ömsesidigt. Utanför de nya Förenta staterna hade alltså det engelska kolonialväldet ej lidit nämnvärdt afbräck. I Indien hade väl Frankrike lyckats mot England uppkalla en ny och fruktansvärd fiende i Haidar Ali, radja af Maisur; men Warren Hastings fullföljde på ett värdigt sätt sin föregångare Clives verk, och det engelska väldet derstädes qvarstod vid krigets slut med oförminskad styrka. Ett vigtigt resultat af detta krig var uppställandet af den »väpnade neutralitetens» grundsatser (1780), som Ryssland och de nordiska makterna förbundo sig att i nödfall med vapenmakt försvara mot Englands öfvermodiga utöfvande af sitt herradöme på hafvet och ingrepp i de neutrala makternas sjöhandel under krigstid.
Oafsedt förlusten af de tretton kolonierna, hade England på ett ganska lyckligt sätt försvarat den maktställning det under föregående krig vunnit. Handeln med det raskt uppblomstrande Amerika blef snart vida lifligare och mera inbringande såsom fri, än då den skyddats af stränga påbud. James Cook, Söderhafvets Columbus, hade genom sina upptäckter på det södra halfklotet visat vägen till en ny verldsdel, Australien, som skulle gifva fullgodt vederlag för hvad i Amerika gått förloradt. Men det hade kostat dryga offer såväl att förvärfva som att försvara det engelska kolonialväldet. Statens skuld hade stigit i oerhörd grad; efter att på 1730-talet hafva utgjort omkr. 54 mill. pd st. hade den vid freden 1748 stigit till 78, år 1763 till 146 och år 1783 ända till 257 mill. Dess sänkande har sedermera varit ett af hufvudföremålen för de engelske statsmännens omsorger: men faran af en dylik skuldbörda har i ej ringa mån minskats deraf att skulden till största delen står till inländska fordringsegare. Härtill kommer, att samtidigt det allmänna välståndet stegrats efter en icke mindre storartad måttstock. Stegringen tog sin början, då England höjde sig till verldshandelns hufvudmakt, och har fört till en social revolution, som icke varit mindre genomgripande derför att dess fortgång varit nära nog omärklig. Det är medelklassens, det »tredje ståndets», höjande till en allt större betydenhet, till en grad af inflytande vida högre än på fastlandet, som vi härmed afse. Den engelska handelns uppblomstring medförde en tillväxt i köpmännens rikedom, som snart i sin ordning medförde en alltmera märkbar förändring i deras sociala ställning. Genom sin stigande kapitalstyrka kunde England snart utsträcka sin öfvermakt från verldshandelns område till storindustriens. Der kom maskinkraften till en allt vidsträcktare användning, som åter ledde till mekaniska uppfinningar, egnade att åstadkomma den fullständigaste omhvälfning på det industriella området, som verlden någonsin skådat. Det var nu, som Arkwright genom uppfinningen af spinnmaskinen lade grunden till Lancashires bomullsindustri; det var nu, som Watt genom sin än mera storartade uppfinning ställde ångan i industriens tjenst samt gaf England användning för dess outtömliga stenkolslager och dermed ett öfvertag på storslöjdens område, som ännu ingen annan makt i verlden kunnat göra det stridigt. En synnerligen stark väckelse skulle det engelska affärslifvet äfven få mottaga från den ekonomiska vetenskapens nydanare, Adam Smith. Då merkantilsystemet burit sin sista frukt för England i koloniernas affall, var hans system med dess äkta engelska lära om en fri täflan, der hvar man fick svara för sig sjelf under minsta möjliga inblandning af staten, förträffligt egnadt att tränga igenom på alla områden och gjuta nytt lif i alla näringar. England blef med hvarje dag rikare; handelns och industriens stormän med sina hopade millioner reste djerft sina hufvud vid sidan af den gamla adelns stolta ätteläggar. De förres sträfvan efter en politisk makt, svarande mot deras sociala betydenhet, förde dem in i whigpartiets led, och frågan om en parlamentsreform började redan att bringas på allvar å bane. Men denna reform mötte ett segt motstånd hos aristokratien, hvars intressen den på det ömmaste berörde. Underhuset, egentligen afsedt till en representation för de sjelfständiga kommunerna (House of commons), beherskades nu till största delen af de ombud, hvilkas val jordadeln genomdrifvit i de många småstäder, som lågo på dess gods eller inom gränsen för dess inflytande. Och detta inflytande var snarare ökadt än minskadt, så länge jordadelns rikedomar växte i bredd med kapitalisternas. Men den gamla engelska motviljan mot arfvejordens delning och sträfvan att samla all en ätt tillhörig jord på en hand har låtit den fasta egendomen samlas hos allt färre egare med ty åtföljande utveckling af storbruket; och gynnadt af exportpremier o. d., nådde detta redan då en höjd, som gjorde täflan omöjlig för de små jordegarna. Dessa måste låta godsherrarna afköpa sig sin jord, och under det ett sjelfegande och sjelfständigt bondestånd småningom upphörde att finnas till, trädde i dess ställe en talrik, af jorddrottarna beroende, klass af arrendatorer. Motsatsen mellan bördens och börsens aristokrati, mellan det fasta och det lösa storkapitalet, fann inom det parlamentariska lifvet sitt uttryck inom de gamla partierna tories och whigs. Det förra hade sitt hufvudstöd på landet och höll strängt på den gamla engelska sedvanerätten med dess många ålderdomliga egenheter, men äfven med dess djupa aktning för de nedärfda friheterna; det senare hade sin kärna i de större städerna och var starkt påverkadt af upplysningstidehvarfvets reformtankar. Dess sträfvan att göra sig mera hördt inom parlamentet i och med en grundlig ombildning af underhuset ledde till åtskilliga reformförslag. Den yngre William Pitt, som 1782 inträdt i ministèren och visat sig som en icke ovärdig son af sin 1778 aflidne store fader -- med hvilken han dock ej kunde mäta sig i karakterens höghet --, var redan betänkt att på ett eller annat sätt gå reformvännerna till mötes. Bland annat lär han förehaft en plan att utjämna valrätten på det sätt, att större städer och grefskap skulle få rätt att genom fritt aftal med de mindre till sig öfverflytta ett antal af de representanter, som tillkommo de senare, så att de ytterliga ojämnheterna i representationens fördelning småningom skulle af sig sjelfva försvinna. Men händelser skulle snart tima, som kommo det inre reformarbetet att för lång tid träda tillbaka.
Franska revolutionens utbrott hade slagit England, liksom hela Europa, med häpnad. Det visade sig dock icke hugadt att följa emigranternas maningar och draga svärdet för det bourbonska konungadömet, ehuru ett parti, med Burke i spetsen, ifrigt eggade dertill. Ej ens den djupa harm, som Ludvig XVI:s afrättning äfven här väckte, skulle hafva ledt till krig, om ej konventet börjat drifva eröfringspolitik; och det var Belgiens införlifvande med Frankrike, som närmast gaf anledning till den fruktansvärda kamp, hvarur England först efter mer än tjugo år skulle utgå som segrare. Det var af gammalt ett hufvudsyfte för de engelske statsmännen att till hvarje pris hindra Frankrike att besätta Belgien, der det vid Scheldes mynning kunde komma i ett farligt granskap till de britiska kusterna. Det var ej svårt att se, hvad ett dylikt granskap kunde innebära, om eröfringslustcn finge makt med det franska folket, och om detta blefve hågadt utkämpa den sekellånga kampen på Englands egen mark och ändtligen med ett afgörande slag träffa den gamle motståndaren i hjertat. Den enklaste känsla af sjelfbevarelse bjöd England, som på lång tid ej sett en fientlig soldat beträda dess jord, att med uppbjudande af sina yttersta krafter afvärja en dylik fara. Dess deltagande i revolutionskrigen och än mer i kampen mot Napoleon får derför en helt annan prägel än fastlandsmakternas. Det kämpar ej som Österrike det gamlas förtviflade strid mot det nya; det försvarar i sjelfva verket sitt herravälde på hafven i det sista och fruktansvärdaste af sina kolonialkrig. Till krigets ideliga förlängande medverkade dock i ej ringa mån konungens envisa fasthållande vid sina bourbonska sympatier och hans ifver att skydda sitt Hannover, som sålunda än en gång kom att öfva ett ödesdigert inflytande på den engelska politiken. Emellertid var det Frankrike, som efter föregångna ömsesidiga utmaningar förklarade detta krig (1793); men då tärningen en gång var kastad, visar England sig fast beslutet att en gång för alla fullfölja kampen till det yttersta. Det är derför, som Pitt alltigenom visar sig som Frankrikes oförsonligaste och mest outtröttlige fiende; det är derför, som han ideligen smider nya planer, hopfogar nya koalitioner, uppväcker nya fiender jämte de gamla och eggar bundsförvandternas mod, när hälst det slappas. Aldrig har väl England så utvecklat hela sin kraft som i sin kamp på lif och död med den förfärlige verldseröfråren, som traktade efter intet mindre än dess fullständiga undergång. Freden i Amiens 1802 gaf blott ett kort andrum; Napoleons öfvergrepp visade nödvändigheten att sätta en gräns för hans maktutvidgning och bragte striden att flamma upp på nytt. Den på fastlandet allsmäktige sjelfherskaren måste med grämelse se Nelsons sjösegrar vid Abukir och Trafalgar göra slut på hvarje utsigt för honom att herska äfven på hafven, och alla hans försök att från franska kusten våga en landstigning i England visade sig outförbara. Ett resningsförsök, som franska uppviglingar framkallat på det af sina engelske herrar så grymt misshandlade Irland, qväfdes med blodig stränghet (1798) och ledde till att ön 1800 förlorade det egna (protestantiska) parlament, som den en kort tid haft. Deremot förstod England mästerligt att mot Napoleon betjena sig af resningen i Spanien, der Wellington mot hans välde riktade tungt drabbande slag. I Indien hade redan konventet knutit förbindelser med Tippo Sahib af Maisur, Haidar Alis son, och jakobinklubbar hade bildat sig vid »medborgaren-sultanens» hof, men han fann 1799 döden i sin eröfrade hufvudstad. Mahratternas besegrande stadfäste än mera Englands makt, så att dess indiska rike, långt ifrån att försvagas, blef allt fastare grundadt samt nådde en vidd och en folkmängd, vida utöfver det napoleonska väldets på höjden af dess storhet. Ett krig med Förenta staterna lemnade väl allting i samma skick som förut, men väckte -- särdeles genom sköflingen af det eröfrade Washington (1812) -- i den unga republiken ett nationalhat mot England, som sedermera lätt kunnat leda till de mest ödesdigra följder för de båda folken. Det mest storartade af Napoleons angrepp på England var kontinentalsystemet (se d. o.), hvarmed han tänkte träffa det engelska nationalvälståndet i dess lifsrot; men äfven detta misslyckades och ledde ej till andra följder, än att Englands beröring med fastlandet för en kort tid minskades, så att det senare fann sig mera hänvisade till sin egen industri, hvaremot England fann ersättning i nya och stärkta förbindelser med andra verldsdelar. När den långa jättekampen ändtligen nått sitt slut och England sändt den fångne kejsaren till S:t Helena, hade dess kolonialmakt, oaktadt många eröfringar återställdes, vunnit en betydlig tillökning. I Europa behöll det Helgoland, Malta och de Joniska öarna. Utorn Europa hade det mest riktat sig på det af Frankrike kufvade Hollands bekostnad, och, äfven då Holland åter var fritt, behöllo engelsmännen Kaplandet, Ceylon och en del af holländska Guyana. Först 1824 fastställdes gränsen mellan deras och holländarnas områden i östra Asien, så att England fick herska på fastlandet, Holland på Sundaöarna. Från Frankrike tog England i freden ett par små Vestindiska öar och det genom sitt läge på vägen till Indien vigtiga Isle de France (Mauritius). Konungahuset förstod dessutom att skaffa sitt kära Hannover ett utvidgadt område och värdighet af konungarike.
Seger var omsider vunnen, men den var dyrköpt. Krigskostnader och subsidier till de allierade hade drifvit statsskulden upp ända till 900 mill. pd st., och ännu i dag (1891) har den ej hunnit minskas med en fjerdedel. Den till följd deraf ofantligt ökade skattebördan hade i förening med ekonomiska kriser, som också ytterst hade sin rot i de af kriget framkallade missförhållandena, fört till en nöd bland massorna, som gaf upphof åt häftiga folkrörelser, i synnerhet då jordadeln genomdref ett förbud mot införsel af utländsk spanmål, för att på konstlad väg uppehålla de sjunkande sädesprisen. Missnöjets utbrott qväfdes med hårdhet, och lord Castlereagh, som nu var själen i regeringen, ådrog sig ett allmänt hat genom sina ingrepp i de friheter, som blifvit det engelska folket så kära. Då den lydiga torymajoriteten i underhuset till och med gaf sitt bifall till Habeas-corpus-aktens suspendering, steg missnöjet till det yttersta och väntade blott ett lägligt tillfälle att gifva sig uttryck. Det blef den nye konungen Georg IV (1820--30), som skulle skaffa det ett sådant tillfälle. Georg III hade haft flere anfall af en sinnessjukdom, som på hans ålderdom tog så öfverhand, att hans son, prinsen af Wales, alltifrån 1811 måste föra styrelsen i hans namn. Prinsen hade emellertid ådragit sig allmänt förakt genom sitt förargelseväckande lefverne och sin uppenbara osämja med sin gemål Karolina af Braunschweig. Hennes anspråk att vid hans tronbestigning erkännas som drottning mötte han med en ytterligt anstötlig rättegång inför öfverhuset om skilsmässa på grund af förment otrohet å hennes sida. Allmänna meningen tog afgjordt parti för den olyckliga drottningen; och eldad af hennes försvarares lysande vältalighet steg oviljan till en höjd, som omsider tvang konungen och hans ministrar att nedlägga rättegången. Det var ett i hög grad känbart nederlag såväl för konungen som för hans ministrar och tory-adeln, och sjelfva konungamaktens anseende hade lidit ett betydligt afbräck. Förödmjukelser och ansträngningar i förening utvecklade hos Castlereagh en mjeltsjuka, som snart bragte honom till sjelfmord (1822).
Huru reformfientlig styrelsen en tid än varit, under intryck af de reaktionära vindar, som efter Napoleons fall drogo fram öfver Europa, stod dock England ännu alltid för folken såsom frihetens bålverk. Det hade aldrig biträdt Heliga alliansen, och vid Wienkongressen hade det genomdrifvit en stor handling af humanitet, då det fick den oceaniska slafhandeln förbjuden och likställd med sjöröfveri. Ett mäktigt stöd fick den politiska och religiösa friheten öfver hela verlden, då Georg IV i trots af sin personliga motvilja måste lägga ledningen af Englands utrikespolitik i Cannings händer. Med manlig kraft nedslog denne Heliga alliansens alla försök att inskrida till Spaniens förmån mot dess för sin sjelfständighet kämpande amerikanska kolonier, och för grekerna -- för hvilkas frihetskamp lord Byron i England väckt en storm af hänförelse -- inledde han en diplomatisk aktion, som snart skulle öfvergå till en militärisk. Väl är det sant, att i förra fallet omsorgen om Englands handelsintressen bestämde hans handlingssätt lika mycket som aktningen för folkens frihet, och att Englands kraftiga försvar för grekerna var enda medlet att hindra Ryssland att vinna öfvervigt i Orienten genom att ensamt utföra deras befrielse; men Canning lade dock en hämsko på reaktionen, som ej vågade möta honom med vapen i hand, väl vetande, att det skulle blifva ej blott en härarnas, utan en idéernas kamp, der frihetens vänner i hela Europa skulle ställa sig på Englands sida. I yngre år hade den borgerlige Canning stått på spänd fot med den adelsstolte Castlereagh; och, ehuru sjelf tory, närmade han sig mot slutet af sin bana till de allt mäktigare vordna whigs. I det inre förberedde han öfvergången till en friare handelslagstiftning, slafveriets afskaffande och katolikernas emancipation. För de senare och mot den engelska högkyrkan uppträdde nu äfven dissenters, som blifvit en makt i samhället, alltifrån det den store andlige vältalaren John Wesley i slutet af förra århundradet väckt den metodistiska rörelsen till lif.
Alltför tidigt afbröts Cannings ärorika bana genom hans död (1827), och ärendenas ledning öfvergick snart till högtoryn lord Wellington, segraren vid Waterloo. Men ej ens hans lysande namn var i stånd att hejda reformrörelsen, och han var klok nog att gifva efter, då irländarna under O'Connells ledning allt häftigare fordrade tillträde för katolikerna till parlamentet och de högre ämbetena, hvilket trots öfverhusets motstånd 1829 genomdrefs. Denna djupgående ändring i den engelska författningen skulle snart efterföljas af en annan ej mindre genomgripande. Den franska Julirevolutionen inföll nästan samtidigt med Georg IV:s död och hans broder Vilhelm IV:s (1830--37) uppstigande på tronen. Härmed fingo sträfvandena efter en reform af underhuset ny och ökad fart. Ett fåtal öfverhuslorder och andra jorddrottar kunde genom öppen eller hemlig inverkan på de valorter, som berodde af dem, i sjelfva verket förfoga öfver mer än två tredjedelar af platserna i underhuset, som af gammalt voro ytterligt ojämnt fördelade, så att de mest förfallna »ruttna köpingar» (rotten boroughs) fingo välja två ombud, medan t. ex. Birmingham och Manchester ej hade ett enda. Lika ojämnt fördelad var äfven valrätten, som i en del fall tillkom korporationer af några få personer. Konungen var böjd för en reform, och en whigministèr tillsattes under lord Grey efter Wellingtons störtande. Men öfverhuset satte mot reformen det mest hårdnackade motstånd, som ej bröts förr, än ett parlament blifvit upplöst och konungen hotat att framtvinga ett bifall genom pärsutnämningar i massa. Folkets stämning var oerhördt upphetsad, och inför den öfverhängande faran af en revolution gaf öfverhuset efter och biträdde reformbillen (1832). De små städernas representation inskränktes eller upphäfdes; de indragna platserna fördelades på folkrikare valkretsar, och rösträtten gjordes beroende af en viss census. Det var en af de mest omfattande förändringar, som på fredlig väg genomförts i ett lagbundet samhällsskick, då den gamla aristokratien fick dela med sig af sin makt åt den uppväxande bourgeoisien.
I nio år hade nu whigs öfvervigten i parlamentet, och under Greys och Melbournes ministèrer fullföljde de med kraft reformarbetet. Den outtröttliga agitation, som länge drifvits af den ädle Wilberforce, kröntes icke med framgång, så länge de engelske jorddrottarna hade makt att skydda de vestindiske plantageegarna; men 1833 blef omsider slafveriet fullständigt afskaffadt i Englands kolonier mot ett skadestånd af 20 mill. pd till slafegarna. Den engelska kommunalförvaltningen ordnades på mera tidsenligt sätt, men blef dyrare än förut, då en del förtroendeuppdrag, som förut sköttes af aristokratien, nu öfverlätos åt aflönade ämbetsmän. Whigs' makt led intet afbräck genom konungens död och hans brorsdotter Viktorias tronbestigning (1837); men denna bildar i alla fall en märklig vändpunkt i Englands historia. Georg III hade haft ej mindre än sju söner, men af dessa hade endast tronföljaren och hertigen af Cumberland ingått jämbördiga äktenskap, under det de öfrige fortforo att hängifva sig åt ett skäligen gladt ungkarlslif. Men 1817 afled prinsessan Charlotta, enda dottern af Georg IV och hans olyckliga gemål, och dermed var konungahusets bestånd i fara. Nu fick verlden inom kort se fyra stycken af de furstlige gubbarna hasteligen begifva sig i brudstol med äktenskapslediga tyska prinsessor, allt till tronföljdens betryggande. Åt den fjerde af bröderna, hertigen af Kent, föddes 1819 dottern Viktoria, som nu i kraft af den engelska arfföljdsordningen, hvilken gifver dotter af äldre son företräde framför yngre son, besteg tronen i stället för hertigen af Cumberland, den femte af de kunglige bröderna. Då denne emellertid blef konung i Hannover med dess manliga arfsföljd, löstes omsider den förbindelse med detta land, som varat så länge och ländt England till så föga fromma.
Den unga drottningen tillträdde regeringen under allmän sympati och med en uppfattning af sina konstitutionella regentpligter, som varit och är höjd öfver allt beröm. I sitt äktenskap med prins Albert af Sachsen-Koburg blef hon moder för en talrik familj. Regeringen fördes till 1841 efter samma grundsatser som förut. En storslagen utrikespolitik, ledd af lord Palmerston, visade England i dess rätta dager såsom verldsmakt. I Afghanistan bekämpades indirekt det växande ryska inflytandet i Central-Asien. Mot Kina, till hvilket man nalkats genom eröfringarna i Birma, fördes ett lyckligt krig till fördel for den engelska handeln, men hvars närmaste anledning -- kinesernas försök att skydda sig mot den forderfliga införseln af opium -- var sådan, att det i Europa väckte allmänt ogillande och i Kina ett hat till vesterlandet, som ännu ej torde visat sina yttersta följder. I Egypten stäcktes Muhammed Alis äregiriga, af Frankrike understödda planer att grunda en stormakt, som ytterst kunnat blifva farlig för Englands indiska välde. Men i hemlandet jäste missnöjet bland de lägre klasserna. Det ständigt öppna irländska såret fortfor att blöda, under det O'Connell fullföljde sin storartade agitation för sina bröders frigörelse från engelskt aristokratförtryck. I England hade väl fattigvården reformerats i humanare anda, men underklassen såg ej sina lefnadsvilkor bättras under storborgarenas herradöme, och den framställde i »folkets charta» anspråk på ytterligare författningsreformer, som då ansågos mycket radikala, men nu äro till största delen genomförda -- allmän rösträtt, sluten omröstning, obegränsad valbarhet, likformiga valkretsar, kortare valperiod och arvoden åt underhuset. Chartiströrelsen fortgick några år under stark agitation och med väldiga jättepetitioner till underhuset, som dock ej lyssnade till dess anspråk. För massorna vardt det nu likgiltigt om det fasta eller lösa storkapitalets män beherskade dem, och i underhuset gled makten 1841 öfver till tories, som hemtat sig efter sitt nederlag och insatte en ny ministèr under sir Robert Peel. Men de engelska tories skilja sig deri till sin fördel från fastlandets konservativa, att de ej låta tidens lärdomar gå sig obeaktade förbi; och det faller ofta på deras lott att genomföra en stor samhällsreform, som whigs förberedt. Det synes liksom höra till det parlamentariska styrelsesättet, framförallt i dess engelska hemland, att det parti, som är vid makten, för dess bevarande måste offra mycket af sina egna meningar, ofta rentaf upptaga vigtiga delar af motståndarnas program. Så var ock fallet här. Den folkrörelse, som chartisterna inledt, blef snart af mera ekonomisk än politisk natur. Det oerhörda uppsving, som ångans användande gifvit industrien, hade framkallat ett manstarkt proletariat af fabriksarbetare, och om än nationalrikedomens ofantliga stegring ingalunda lemnat dessa massor oberörda, sågo de dock sin tillvaro oupphörligt hotas af hvarje kris inom handels- eller fabriksverlden. Deras lefnadskostnad ökades i väsentlig mån genom spanmålslagarna, som vållade en konstlad höjning af sädesprisen till jordegarnas förmån. Ehuru flere gånger mildrade, stodo dessa lagar ännu alltid qvar; och mest mot dem vände sig nu arbetarnas förbittring. En förening mot spanmålslagarna (anti corn law league) hade stiftats af Richard Cobden, grundläggaren af Manchesterskolan, som i äkta engelsk anda ifrade mot statens inblandning på det ekonomiska området och för arbetarnas höjande genom föreningar, samverkande till inbördes sjelfhjelp. Med stor energi inslogs den i detta land vanliga vägen; en storartad agitation sattes i gång genom folkmöten och den allt mäktigare vordna tidningspressen, och 1846 fann sig sir Robert Peel, trots häftigt motstånd från en del af hans egne anhängare, föranlåten att i parlamentets båda hus genomdrifva spanmålshandelns frigifvande. Knappast hade detta varit möjligt, om ej jordegarnas makt inom parlamentet varit inskränkt, och deras ytterligt ringa antal gjorde det svårt att binda en tillräcklig del af den hastigt växande folkmängden vid deras intressen, hälst de många arrendatorerna ej hade samma fördel af de höga spanmålsprisen, i bredd med hvilka äfven arrendena stegrades. Spanmålslagarnas fall påskyndade än mer den engelska industriens jättelika tillväxt, som dessutom gynnades af en alltmer uppdrifven samfärdsel genom jernvägar med alla delar af landet och genom ångbåtslinier med de mest skilda delar af jordklotet. Frihandelssystemet genomfördes fullständigt af den följande Russell-Palmerstonska ministerèn, och kronan på verket sattes genom den första allmänna verldsutställningen, som efter prins Alberts plan hölls i London 1851.
1848 års stormar lemnade England tämligen oherördt. Det engelska folket var alltför vant att genomföra sina önskningar på den lagliga reformens väg utan att behöfva anlita revolutionens. Ej ens det olyckliga Irland reste sig, ehuru nyss förut härjadt af flere års förfärlig hungersnöd till följd af potatesskördens felslående. Irländarna valde, liksom de missnöjde eller vanlottade i sjelfva England, att utvandra till kolonierna och i synnerhet till Nord-Amerika, dit oceanångfarten öppnat en lätt och beqväm väg, och det torde varit den i oerhörd skala drifna utvandringen, som mer än något annat befriat England från de senare årtiondenas sociala skakningar, men som ock å andra sidan gjort det möjligt att undanskjuta de vidtomfattande sociala spörsmål, som här kanske mer än i något annat land kräfva en afgörande lösning. Lika litet som af revolutionen berördes England af den derpå följande reaktionen. Det stod alltjämt qvar som det oupphunna mönstret för ett konstitutionelt samhällsskick och som en mönsterbild, efter hvilken de fria folken inrättade sina författningar. Det inlade en kraftig gensaga mot bourbonernas tyranni i Neapel och främjade på allt sätt, om ock blott indirekt, det italienska enhetsverket. Under 1850-talet är lord Palmerston den ledande mannen i England, och hufvudvigten ligger nu på dess utrikes politik. Mer och mer spänner denna sina trådar ut öfver hela verlden, och i stället för den gamla täflan med Frankrike, hvilken alltifrån Ludvig Filips tid gifvit vika för ett hjertligare förhållande mellan de båda vestmakterna, träder nu en icke mindre skarp motsats mot det ryska jätteriket, hvilken sannolikt en dag skall mynna ut i en fruktansvärd kamp mellan de båda verldsväldena om herradömet i Asien. Med den för tsardömet egna sega ihärdigheten hade det långsamt, men oaflåtligt skridit framåt mot det i tsar Peters apokryfiska testamente utstakade dubbla målet, Konstantinopel och Indien. Vid det senares gräns närmade sig alltmera dess och Englands maktområden, sedan eröfringen af sikhriket i det gamla femflodslandet -- den sista af Indiens sjelfständiga hufvudmakter -- gjort England till omedelbar granne med Centralasiens halfvilda småstater. Vid Bosporen hade England alltifrån Katarina II:s dagar satt sig till mål att hejda den ryska maktens fortgående tillväxt på Turkiets bekostnad, icke af omsorg om det murkna turkväldet, utan för att hindra Ryssland att en dag från Konstantinopel beherska Medelhafvet. Den yngre Pitt och Canning såväl som Palmerston hade verkat i denna anda, men hade ej mäktat hindra Ryssland att upphäfva sig till de grekisk-kristnes beskyddare i Orienten. Då kejsar Nikolaus 1853 trodde tiden vara inne att måtta ett afgörande slag mot Turkiet, trädde England och Frankrike -- hvars förbund det vunnit genom att erkänna kejsar Napoleon III -- under vapen till dess skydd. Kriget, som förnämligast fördes på halfön Krim och deraf fått sitt namn, inbragte England icke synnerlig ära och blottade på ett slående sätt bristerna i dess härordning, och den alltför hastigt afslutna freden i Paris 1856 tryggade illa segerns frukter. Dess största vinst var det tjugoåriga uppskof, som genom Rysslands tillfälliga förödmjukande blef vunnet i den orientaliska frågan, hvarigenom Balkanfolken fingo tid att förbereda sig för en framtida sjelfständighet, som gör dem bättre skickade än Turkiet att motstå Rysslands planer. Ur en synpunkt var dock fredens snara afslutande förmånligt för England, som dermed befriades från att på en gång kämpa mot två farliga fiender. Säkert icke utan rysk tillskyndelse, men närmast föranledt af sårade religiösa fördomar, utbröt nämligen 1857 i Indien ett fruktansvärdt uppror, som i grund skakade det britiska väldet derstädes. Hinduer och muhammedaner hade förenat sig mot de hatade vesterländingarna, och en plan var uppgjord att sätta den siste skuggkejsaren af Stora Moguls ätt i spetsen för ett indiskt fursteförbund. Med hjelp af de stammar, som förblifvit trogna, kufvades resningen med fruktansvärd, men nödvändig stränghet, och till sina följder blef det en af de märkligaste händelser i vår tid. Det var ej längre möjligt att låta det stora och rika landet förblifva ett domän under det engelsk-ostindiska kompaniet, hvars mäktiga köpmansfurstar styrde det efter krämarepolitikens grundsatser och utsögo land och folk för slem vinnings skull. Kompaniet upplöstes, och dess väldiga rike lades under kronan, som styr det genom en vicekonung med ett råd. I den proklamation, hvarmed drottning Viktoria öfvertog Indiens styrelse, uttalades klart och tydligt, att det skulle styras för sin egen skull och ej utplundras till sina herrars förmån, och detta löfte har England troget hållit. För första gången ser en häpen verld skådespelet af ett österländskt folk om tvåhundra femtio millioner menniskor, som vaknar ur en tusenårig dvala för att tillkämpa sig vesterländsk kultur. -- På en annan sida uppnådde Ryssland samtidigt en vigtig fördel, utan att England kunde hindra det, då det från Kina ryckte till sig Amurområdets kustland ända ned till Korea och dermed lade grunden till sin sjömakt vid Stilla hafvet. I ett par krig med det af inre skakningar hemsökta Kina tilltvungo sig vestmakterna samtidigt ytterligare fördelar för sin handel.
Början af 1860-talet företer föga af vigt. Palmerston och Russell voro ännu alltid vid styret, men hade hunnit en hög ålder och utvecklade ringa verksamhet. Gent emot de stora verldshändelserna intog England nu en afvaktande åskådares ställning. Polska upproret blef kufvadt, Danmark styckadt, Österrike förödmjukadt, utan att de engelske statsmännen på allvar sökte hindra det. Alla uppmaningar dertill afböjdes med det inkastet att England till sina intressen i hufvudsak vore en asiatisk makt, som mindre berördes af händelserna på Europas fastland. Troligen skulle det dock ej varit så passivt, om det kunnat påräkna kraftigare bistånd af Frankrike. Men der hade Napoleon bundit sina händer genom äfventyret i Mejico, som han trodde sig kunna genomföra under skydd af det stora inbördeskriget mellan Amerikas nordoch sydstater. I detta tog England öppet parti för de senare. Dess bomullsindustri led svårt afbräck genom kriget i de bomullsodlande sydstaterna; de hoppades i dessa, som sjelfva saknade industri, finna bättre marknad för sina egna fabriksalster, om nordstaterna utestängdes, och genom den mäktiga amerikanska unionens splittring trodde det sig oskadliggöra sin farligaste medtäflare om herraväldet på hafven och i verldsmarknaden. Att aktivt träda på slafherrarnas sida i kriget kunde dock England ej besluta sig för, men dess neutralitet var uppenbart partisk, framförallt då det lät sydstaternas kapare opåtaldt utrustas i dess hamnar. Följderna af denna politik blefvo efter unionens återställande obehagliga nog. Den gamla oviljan mot England blossade upp till en höjd, som var nära att urarta till verkligt nationalhat. Redan under Krimkriget hade Amerika otvetydigt gifvit uttryck åt sina sympatier för Englands mäktige fiende Ryssland, och dessa växte nu till en styrka, som gaf Ryssland mod att England opåaktadt framflytta sina gränser i Centralasien ett godt stycke söder om floden Sir Darja (Jaxartes). Än mera stärktes det goda förståndet mellan verldens mäktigaste despoti och dess största republik, då Ryssland 1864 sålde sina vidsträckta besittningar i nord-vestra Amerika till Förenta staterna, som derigenom kommo att på två sidor omsluta det britiska området i denna verldsdel. Samtidigt uppgjordes planer att lösrycka detta från England och lägga det under unionen, som då skulle omfatta hela Amerikas fastland norr om vändkretsen. Dessa planer funno sitt förnämsta stöd i de till Amerika i milliontal utvandrade irländarna, som dock beredde England vida större svårigheter i den våldsamma feniska rörelsen till förmån för Irlands fullständiga lösslitande derifrån. Midt under all denna onaturliga söndring mellan de båda hälfterna af den engelska stammen knöts dock ett fast föreningsband dem emellan genom nedläggandet af den första atlantiska telegrafkabeln 1866.
I den toryministèr, som efter Palmerstons död 1865 och Russells kort derpå följande afgång trädde till makten under lord Derbys ledning, var i sjelfva verket Benjamin Disraeli själen. Denne märklige man, ättling af en kristnad portugisisk judeslägt, hade i tjugo år varit tories' förnämste talare, innan han blef deras ledande statsman, och nu började den storartade täflan mellan honom och Gladstone, som fyller Englands nyaste historia. Dess första skede utmärkes af två vigtiga tilldragelser. Sträfvandena att lösrycka Canada från England miste sin udd genom den 1867 genomförda föreningen af de engelsk-amerikanska kolonierna till en förbundsstat (Dominion of Canada) under engelsk ledning, och dermed var på fredlig väg grundadt ett rike, stort som hela Europa och med omätliga framtidsutsigter. Inom sjelfva England hade den demokratiska rörelsen skridit så framåt, att den nu på allvar kunde gripa sig an med att genomdrifva en ny stor valreform. Whigministèren hade fallit på försöket, men nu upptogs det af Disraeli i en större skala och blef äfven lyckligt genomfördt. 1867 års valreform utsträckte rösträtten till en hvar sjelfförsörjare med eget hushåll, dock endast i städerna, hvarjämte ett stort antal platser i underhuset togs från de små och gafs åt de stora valkretsarna.
Det var åter en stor reform, som whigs begynt och tories fullbordat. Men om Disraeli trodde sig dermed hafva befäst sin inakt, så bedrog han sig. De nya val till underhuset, som han påbjöd för att skilja mellan honom och Gladstone, förde den senare och med honom whigs till makten. Gladstone, som redan ett par gånger varit minister och gjort sig känd som en finansman af öfverlägsen begåfning, började nu sin statsmannabana i stort. Den irländsk-anglikanska statskyrkan upphäfdes (1869), och en stor del af dess ofantliga rikedomar anslogos till allmännyttiga och välgörande ändamål på Irland. En del af den irländska allmogens klagomål afhjelptes genom en landbill (1871). Folkundervisningen gjordes obligatorisk, sluten omröstning vid parlamentsval infördes, och seden att köpa officerstjenster i hären afskaffades. I förhållandet till utlandet gjorde sig den traditionella försigtiga och fredliga whigpolitiken gällande, särskildt under fransk-tyska kriget 1870. Men ett verkligt stordåd i humanitetens tjenst utförde Gladstone genom Alabamafrågans lösning. Förenta staterna kräfde af England ersättning för de skador de lidit genom Alabama och andra i engelska hamnar utrustade sydstatskapare. Frågan var ömtålig, och under en mindre samvetsgrann regering kunde lätt den sårade nationalkänslan låtit det komma till ett olycksdigert krig. Men Gladstone var högsinnad nog att i saken blott se en rättsfråga och hänsköt den till en skiljedom. Utslaget föll till Amerikas förmån, och det England ådömda skadeståndet, 15 1/2 mill. dollars, erlades utan knot. Alla tvisteämnen mellan de båda folken voro härmed visst icke utplånade, men nationalhatets onda säde var uppryckt med roten, och England har fått rådrum att lösa de stora uppgifter, som föreligga det, utan att befara öfverfall af en i hjertats djup sårad broderstam.
Parlamentsvalen 1874 förde å nyo Disraeli till statsrodret. Nu trängdes de inre frågorna alldeles i skuggan af en lysande och storslagen, men fantastisk utrikespolitik, som bjärt stack af mot Gladstones enkla och rättrådiga sätt att förhandla med främmande makter. Denna politik fick sin lösen i Disraelis ryktbara slagord imperium et libertas; och med den för hans stam egna kloka smidighet och praktiska skarpblick arbetade han på att allt fastare trygga Englands herradöme i Orienten, om hvars pånyttfödelse han drömde. Ett steg i denna riktning tog han, då han lät drottningen 1877 antaga titeln kejsarinna af Indien. Genom inköp af Egyptens aktier i Sueskanalen tryggade England åt sig väldet öfver denna nya stråkväg för verldshandeln, som kommit till mot dess vilja, men af hvilken dess egen sjöfart fick mesta gagnet. Det nya kejsaredömets vestra, för infall öppna sida tryggades genom krig med Afganistan, i uttaladt syfte att vinna åt riket en »vetenskaplig gräns». Ett dynastiskt band knöts med det ryska kejsarehuset genom drottningens andre sons gifte med en rysk prinsessa. Men hon blef icke, som ämnadt var, en Fridkulla mellan de båda folken. Ryssland hade under Gladstones tid gjort sig fritt från de inskränkningar Parisfreden ålagt det i Svarta hafvet, och nu begagnade det sig af de uppror, som från alla sidor skakade det turkiska riket, att rikta ett kraftigt anfall deremot. Åter tycktes det vara ute med »den sjuke mannen», och åter fick England skrida in till hans hjelp. Den engelska flottans hotande närhet tvang ryska hären att vända om i sjelfva Konstantinopels åsyn -- äfven indiska trupper hade för första gången förts till Medelhafvet --, och vid Berlinkonferensen måste Ryssland 1879 afstå en god del af de genom kriget vunna resultaten. Det var Disraelis mest lysande triumf, men den vanns under skarp protest af Gladstone, som med hela kraften af sin vältalighet åtog sig de förtryckte bulgarernas sak. -- Äfven i andra verldsdelar var England lyckosamt. Boer-republiken Transvaal i Syd-Afrika hade motvilligt gifvit sig under dess välde af fruktan för suluernas fruktansvärda krigarestat, och liksom Disraelis förra ministèr lyckligt genomfört den canadiska unionen, arbetade han nu på att låta den efterföljas af en syd-afrikansk, mellan de engelsk-holländska staterna i denna verldsdel. Ett krig med suluerna hejdade fullföljandet af denna plan; börjadt med nederlag för engelsmännen, slutade det med sulurikets fullständiga upprifvande, sedan den franske kejsareprinsen 1879 funnit döden under suluernas spjut.
1880 blef det nya parlamentsval och ny ministerkris. Gladstone intog åter platsen efter Disraeli, som nu blifvit lord Beaconsfield. Med en utrikespolitik i stor stil var det åter slut, liksom hvarje skiftning i rikets inre styrelse äfven plägar följas af en omkastning i dess yttre politik; och Gladstone visade här en vacker, men nästan öfverdrifven aktning för folkens rätt att råda öfver sig sjelfva. Det besegrade Afganistan återfick Kandahar; boerna i Transvaal, som rest sig, återfingo sin sjelfständighet; ja sjelfve sulukonungen Getewayo insattes på nytt i sitt rike, der han dock snart blef dödad -- allt handlingar af storsinthet, som dock på många håll tyddes som svaghet. Blott i ett fall frångick Gladstone sin ledande grundsats mot andra folk, då han 1882 under Arabis uppror lät bombardera Alexandria och besätta Egypten till skydd för de hotade engelska intressena. Arabis lätt kufvade resning följdes snart af den vida fruktansvärdare under Mahdi. Gordon utsändes att med sitt stora personliga inflytande ordna förhållandena i Sudan, som dock växte honom öfver hufvudet, och Gladstone dröjde obeslutsamt att sända honom hjelp, till dess det var för sent att rädda honom från en säker undergång (1885). Men med synbar förkärlek vände sig den gamle statsmannen från de yttre ärendena till de inre reformerna. En ny landbill (1881), stödjande sig på urgammal historisk rätt, återställde på Irland ett slags samegendom mellan jordens egare och brukare, men väckte också hos arrendatorerna i England och Skotland anspråk på en mera tryggande jordlagstiftning, hvilka stegrats under intrycket af den öfvermäktiga jordbrukskonkurrensen från andra verldsdelar. En kodifikation af det ytterst invecklade engelska lagverket förbereddes, och en plan framlades att förena jättestaden London till en enda stor kommunal enhet med ett kommunalråd, mäktigare än mången riksförsamling. Det största af Gladstones verk var dock 1884 års valreform, som fullständigt genomförde underhusets ombildning i demokratisk anda, genom hushållsrösträttens utsträckning till landsbygdens valmän och en genomgripande omreglering af valkretsarna.
Reformverket skulle drifvits med ännu större kraft, om det ej hindrats af underhusets irländske ledamöter, som funnit sig ej hafva några utsigter att på vanlig parlamentarisk väg förverkliga sina vidtgående planer och hämnades genom att med ändlöst och meningslöst prat om allt och intet upptaga husets tid och hindra allt fruktbärande arbete. Det engelska parlamentet har i århundraden kunnat medgifva sina ledamöter den vidsträcktaste frihet, utan att dess tillit till deras sunda engelska vett och takt blifvit sviken; men nu måste det finna sig i att vidtaga ändringar i sin arbetsordning med tvångsregler, som ingen förr der kunnat drömma om. Värre var, att den senaste valreformen icke kunnat genomföras utan irländarnas hjelp, som derför fingo behålla ett vida större antal säten i underhuset, än de med fog kunde kräfva, och sålunda äfven kunde framtvinga ett förslag om den vidsträcktaste lokala sjelfstyrelse med eget parlament för Irland. Så snart Gladstone insett detta, antog han sig irländarnas sak med sin vanliga genialiska energi, och sedan dess vänder sig Englands hela statslif kring frågan om »home rule», som redan framkallat två parlamentsupplösningar (1885 och 1886) samt tre ministerkriser (Juni 1885 samt Jan. och Juli 1886), i det Gladstone två gånger fått lemna rum för toryledaren Salisbury, som ännu (1891) sitter vid statsrodret. För båda partierna har det efter valreformen visat sig omöjligt att bilda majoritet i underhuset utan irländarnas hjelp, med mindre en del af whigs i unionens intresse skilt sig från sin gamle förare och gifvit sitt stöd åt tories. För att hålla vänskapen mellan tories och de liberale unionisterna vid makt, har Salisbury sett sig föranlåten att genomföra åtskilliga af motpartiet länge påyrkade reformer, af hvilka den förnämsta är upprättandet af en gemensam styrelse med ett af underhusets valmän utsedt kommunalråd för staden London. Sannolikt kommer snart i en eller annan form ett irländskt parlament till stånd, då den öfvertygelsen utbreder sig att, äfven om irländaren skulle bruka sin makt till Englands skada, långt mindre fara deraf följer, sedan Irlands folkmängd på fyratio år sjunkit från 8 till 5 millioner, medan. Englands och Skotlands samtidigt ökats från 20 till 32 millioner. För tillfället synes dock den irländska saken hafva lidit icke ringa afbräck genom den strid, som bland irländarna uppstått om huruvida deras mångårige ledare i underhuset, Parnell, skall kunna bibehållas såsom partiets politiske ledare, sedan han ohjelpligen förstört sitt anseende genom sitt inblandande i en smutsig rättegång om äktenskapsskilnad. Emellertid börja äfven Skotland och Wales yrka på »home rule»; och medan riket sålunda tyckes vilja ombilda sig till en förbundsstat i det inre, söker ett talrikt parti fullfölja lord Beaconsfields imperialpolitik och grunda ett större Britannien genom att på grund af ömsesidig likställighet utsträcka detta förbund till Englands kolonier i alla verldsdelar. Afsigten är dervid att till en början upprätta en sydafrikansk och en australisk union efter mönstret af den canadiska. För denna jättelika plan talar behofvet af att fastare sammansluta det väldiga rikets alla delar gent emot Ryssland, som med stadiga steg nalkas dess indiska gräns, der den afgörande kampen om herraväldet i Asien redan 1885 var hardt nära att brista lös. Under det Englands kolonier, framförallt i Australien, hafva att fröjda sig åt den mest storartade uppblomstring, hafva dock sedan några år äfven andra makter börjat uppträda såsom dess medtäflare i grundandet af kolonialvälden; och dess förhållande till Tyskland och Frankrike har under denna täflan blifvit något kyligt. Dock har en god början till försonande af de stridiga intressena blifvit gjord på sommaren 1890 genom de traktater, som England afslutit dels med Tyskland, till hvilket det afstått ön Helgoland, men i stället fått gränsen mellan sitt och Tysklands område i Öst-Afrika till sin belåtenhet reglerad, dels med Frankrike, hvarigenom gränsen mellan de båda makternas områden vid Nigerfloden blifvit fastställd. Sväfvande äro ännu tvisterna med Portugal angående dess maktområde i sydöstra Afrika, med Frankrike om fiskerierna vid Newfoundland och med Förenta staterna om fisket utanför Nova Scotia och Alaska; men underhandlingar pågå om alla dessa frågors lösning i vänskaplig anda. Emellertid kunde utan något störande missljud det britiska rikets alla folk d. 20 Juni 1887 med största högtidlighet fira drottning Viktorias guldbröllop med Englands krona. Väl kan drottningen ej numera fägna sig åt samma folkgunst, som uppbar henne i ungdomen, sedan hon på gamla dagar föredrager att ställa till gifte för sina barnbarn framför att styra sitt rike. Men alla vörda henne dock med rätta såsom författningens obrottsligt trogna väktarinna i ett rike, till hvars utveckling under hennes regering verldshistorien ej kan uppvisa något motstycke. E. Sn.