Ocker

Ocker, jur., polit. ekon. I äldre tider identifierades ocker dels med utbetingande af ränta för försträckning, dels med utbetingande af högre ränta än den i lag tillåtna. Det förra uppfattningssättet gjorde sig gällande i den kanoniska rätten, som med vissa undantag förbjöd all ränta. Det senare framträdde i den romerska rätten samt i de europeiska staternas lagstiftningar efter reformationen under loppet af 16:de och 17:de årh. I samma mån, som man kom till insigt om det berättigade uti och nödvändigheten af utbetingande af ränta för försträckning, blef det förstnämnda uppfattningssättets ohållbarhet tydlig. Att detsamma så länge kunde hålla sig qvar i lagstiftningen berodde dels derpå att denna lagstiftning med lätthet kunde kringgås, dels derpå att densamma medgaf vissa undantag från förbudet att taga ränta. Det vigtigaste bland dessa undantag var tillåtelsen att ingå s. k. ränteköp, d. v. s. köp af en viss afkomst af en fastighet, hvilka fullständigt blefvo egentliga försträckningar, då säljaren å ena sidan utbetingade sig rätt att inlösa räntan och å andra sidan iklädde sig förpliktelse att med hela sin förmögenhet stå i ansvar för kapitalets (köpesummans) återbetalning. -- Äfven det lagliga räntemaximet visade sig medföra mycket skadliga verkningar. Detta hade sin grund deri att det ligger i sakens natur, att räntan för försträckningar under olika förutsättningar måste vara af mycket olika storlek. Icke blott förhållandena i afseende å tillgång på och efterfrågan efter lånekapital kunna under olika tider och i olika delar af ett land vara så olika, att de fullt naturligt betinga stora olikheter med hänsyn till räntefoten; utan dertill kommer, att i räntan för försträckning ingår en beståndsdel, som i vissa fall närmar sig noll, i andra fall sväller ut till belopp, mångfaldigt större än räntans öfriga del, nämligen den s. k. riskpremien, eller den del af räntan, som afser att försäkra långifvaren mot faran att till följd af låntagarens insolvens förlora det utlånta kapitalet. Många sådana med större eller mindre risk förenade försträckningar äro fullt berättigade och af stort gagn och detta såväl inom konsumtions- som produktionskrediten. I detta hänseende är nog att erinra om dels att mången, som befinner sig i tillfällig förlägenhet eller nöd och ej är i stånd att ställa fullgod säkerhet, är vida bättre hjelpt med att kunna erhålla lån, må vara mot hög ränta, än att, tack vare det lagliga räntemaximet, vara utestängd från möjligheten att erhålla lån, dels att flere bland de vigtigaste uppfinningar och nya företag inom näringslifvet vid sitt första utförande erbjudit så ringa utsigter till framgång, att ingen kapitalist skulle varit benägen att försträcka de för dessa uppfinningars och företags utförande erforderliga kapital, om icke den stora risken uppvägts af utsigten att erhålla hög ränta. För såvidt lagstiftningen angående räntemaximet efterlefdes, led den sålunda af det felet att, alldenstund räntemaximet, för att öfver hufvud taget blifva af betydelse såsom medel att bekämpa ockret, måste sättas jämförelsevis lågt, detsamma förhindrade en mängd gagneliga lånetransaktioner. I verkligheten har visserligen berörda lagstiftning icke visat sig i stånd att i någon större grad förhindra lån mot hög ränta. T. o. m. regeringarna sjelfva hafva ofta sett sig tvungna att vid upptagande af lån öfverskrida det för försträckningar mellan enskilda stadgade räntemaximet. Men detta förhållande har varit förenadt med andra olägenheter af mycket betänklig art. De, som utlemna lån mot högre ränta än den i lag tillåtna, utsätta sig nämligen alltid för faran af förmögenhetsförlust och straff. För denna risk vilja hederliga kapitalister icke utsätta sig. En följd häraf blifver, att sådana lånebehöfvande, hvilka icke kunna erbjuda en säkerhet, som motsvarar räntemaximet, blifva hänvisade till mindre samvetsgranna långifvare, hvadan sålunda berörda lagstiftning vidgar området för ockrarnas verksamhetsområde. En annan följd blifver, att dessa ockrare finna sig af nyss omnämnda, med utlåning mot hög ränta förenade fara af förmögenhetsförlust och straff föranledda att fordra en ännu högre ränta för att derigenom förskaffa sig ersättning för berörda risk. Dessa och andra skäl mot det lagliga räntemaximet framhöllos af Bentham i hans bekanta arbete »Defence of usury» (1787), sedan redan före honom Turgot uppträdt i samma riktning. Det dröjde dock öfver ett halft århundrade, innan detta nya uppfattningssätt fick varaktigt insteg i lagstiftningen. Visserligen hade Österrike 1787 upphäft straffpåföljderna mot ocker och Frankrike 1793 afskaffat räntemaximet, men dessa nyheter afskaffades inom kort, i Österrike 1803 och i Frankrike 1807. England var det första land, som definitivt genomförde räntans frihet, i det räntemaximet år 1854 upphäfdes med undantag för pantlånerörelse. Under de följande femton åren afskaffades detsamma i öfriga land helt och hållet eller delvis. I Danmark afskaffades räntemaximet 1855 med undantag för lån mot säkerhet af fast egendom. Norge upphäfde 1857 och Sverige 1864 räntemaximet, dock endast för lån på kortare tid och utan säkerhet af fast egendom. Frankrike deremot bibehöll räntemaximet; först 1886 afskaffades detsamma för affärslån. I de flesta land afskaffades äfven straffbestämmelserna mot ocker i samma mån, som räntan frigafs. -- Räntans frigifvande och afskaffandet af straff för ocker ledde icke, såsom förespråkarna af dessa åtgärder förespått, till ockrets försvinnande. Tvärtom har man under de sista decennierna kunnat konstatera t. o. m. en tillväxt deraf i vissa land, såsom i Tyskland och framförallt i Österrike-Ungern. I dessa land är det i främsta rummet små jordbrukare, handtverkare och lägre tjenstemän, som blifva ockrarnas offer. Denna erfarenhet gjorde det tydligt, att lagstiftningen måste ingripa för att stäfja ockret. Att det dervid icke går för sig att återupplifva den gamla ockerlagstiftningen, utan att den nya lagstiftningen måste byggas på en riktigare och djupare uppfattning af ockrets natur, derom herskar ringa meningsskiljaktighet. Ett första försök har gjorts af Tyskland, som 1880 införde straffbestämmelser mot ocker. Till ocker gör sig, enligt denna lagstiftning, hvar och en skyldig, som begagnar sig af en annans nödställda belägenhet, lättsinne eller oerfarenhet till att för ett lån eller för uppskof med en penningefordrans betalning åt sig eller tredje person utbetinga eller låta prestera en ersättning, som till den grad öfverstiger den gängse räntefoten, att densamma med hänsyn till förhållandena i hvarje särskildt fall står i ett påfallande missförhållande till hvad långifvaren presterat. Tysklands exempel har vunnit efterföljd i några andra land, t. ex. Österrike (1881), Ungern (1883), några kantoner i Schweiz. -- Den tyska lagstiftningens karakteristik af ocker är i det hela träffande. Att densamma är så obestämd, att den skulle kunna gifva anledning till såväl en för sträng som en för slapp tillämpning, är visserligen sant, men detta torde vara omöjligt att afhjelpa, enär inga tillförlitliga yttre kriterier på ocker finnas. Det är derför nödvändigt att åt domstolarna inrymma en ganska vidsträckt makt att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall afgöra om ocker föreligger eller icke. Det verksammaste medlet mot ocker är att upprätta eller främja upprättandet af kreditanstalter, som hafva att fylla de behof af kredit, som f. n. äro hänvisade till ockrarna. Att den tyska lagstiftningen inskränkt begreppet ocker till försträckning är fullt befogadt. Visserligen har det påyrkats, att till ocker borde räknas hvarje transaktion, vid hvilken den ena parten begagnar sig af den andres nöd, oerfarenhet o. s. v. för att tillskansa sig otillbörliga fördelar. Dervid har man dock förbisett, dels att mellan ocker och dessa sistnämnda transaktioner förefinnes den väsentliga olikheten att de senares skadliga verkningar äro förbi med den förlust, som den ena parten lidit, under det att ockret i regeln försätter låntagaren i ett stadigvarande beroende af långifvaren, dels att det torde vara alldeles ogörligt att på lagstiftningsväg hindra dessa andra transaktioner, enär detta skulle förutsätta en alltför långt gående reglering af vilkoren för affärstransaktioner. D. D.