Olympia

Olympia (Lat. Olympia) berömd forngrekisk helgedoms-, orakel- och festplats, betydelsefull framförallt genom de der firade olympiska spelen (se d. o.) och såsom alla grekers gemensamma religiöst nationella samlingsort, låg i Pisatis, mellersta delen af landskapet Elis, på en rymlig, af skogbevuxna höjder omgifven dalslätt, hvilken begränsas i s. af Alfeios (nu Rufias), Peloponnesos' betydligaste flod, i v. af dennes biflod, den n. ifrån kommande Kladeos (nu Lalaeiko), och i n. af Kronoshöjden, ett utsprång från Olymposberget. I ö. sammanhänger denna plats med de mot de arkadiska gränsbergen uppstigande sluttningarna. Det egentliga, med en mur kringgärdade och delvis af pelaregångar omgifna helgedomsområdet utgjordes af Zevs' heliga lund, Altis (en dialektform af grekiska alsos, lund), hvilken från början synes hafva bildat en nästan regelbunden qvadrat med ungefär 200 m. sida. Nära medelpunkten af denna fyrkant låg det stora, ovala Zevs-altaret, enligt sägnen bildadt under tidernas längd af aska från offren. Sydvest om nämnda offeraltare, med orientering i ö. och v., låg O:s förnämsta tempelbyggnad, det väldiga Zevs-templet, i dorisk stil, ett verk af den eliske byggmästaren Libon, påbörjadt omkr. år 470 f. Kr. och fullbordadt inom en tidrymd af 15 år. Tempelcellen inneslöt den berömda, i guld och elfenben utförda kolossalbilden af Zevs, Fidias' förnämsta mästerverk (se Fidias, sp. 1214). Templets båda, gafvelfält smyckades af fristående skulpturgrupper, den östra, ett verk af Paionios, framställande förberedelserna till den sagoberömda kappkörningen mellan Oinomaos och Pelops, den vestra, utförd af Alkamenes, striden mellan lapiter och centaurer. Metoperna återgåfvo i reliefbilder scener från Herakles' lif och stordåd. Norr om Zevstemplet, men på betydligt afstånd derifrån och nära den norra Altismuren, låg Heraion (Heratemplet), ett bland de tidigaste kända exemplen af grekisk tempelbyggnadskonst och i sina ursprungliga delar sannolikt härrörande ända från 8:de årh. f. Kr. Öster om detta tempel låg det betydligt mindre Metroon (gudamoderns, Rhea-Kybeles, tempel), sannolikt från tiden efter Alexander den store och under den romerska tiden inrymmande porträttstatyer af romerska kejsare. Förutom dessa tre hufvudtempel inrymde Altis ett stort antal byggnader, afsedda dels för religiösa, dels för profana ändamål. Bland dem må nämnas Prytaneion i nordvestra hörnet af inhägnaden, innehållande Hestias altare, med den eviga elden, och en matsal (hestiatorion), i hvilken de olympiske segrarena bespisades på offentlig bekostnad, Filippeion, s. om nyssnämnda byggnad, ett efter konung Filip II uppkalladt rundtempel med porträttstatyer af den macedonska konungafamiljen, 12 s. k. »skattkammare» (thesavroi) på en terrass utmed den norra Altismuren, tillhörande särskilda grekiska stater och afsedda till förvaringsrum for dyrbara helgedomsskänker, och »rådhuset» (Bulevterion), invid södra Altismuren, med sitt område bildande en utvidgning mot s. af den ursprungliga qvadratiska platsen. Utanför Altismuren lågo på vestra sidan ett stort gymnasion och en palaistra, båda afsedda för gymnastiska öfningar, samt längre mot s. Leonidaion, en vidlyftig, efter sin uppbyggare, eliern Leonidas, benämnd byggnad, hvars ursprungliga bestämmelse icke är känd, men som under den romerska tiden tjenade till qvarter för romerska stormän vid deras besök i Olympia. Öster om Altis befunno sig Stadion, eller kapplöpningsbanan, och Hippodromos, eller täflingsbanan för kappkörning och kappridning. Af statyer i brons och marmor (dels gudabilder, dels ärestoder af olympiske segrare) synes O. hafva varit uppfyldt nästan till trängsel. Plinius räknar deras antal till 3,000, och man måste till slut för utrymmets skull uppställa dem på sjelfva Altismuren. Af monumentala konstverk torde sålunda O. hafva egt en större rikedom än någon annan grekisk ort. -- Olympias egentliga glansperiod kan anses vidtaga ungefär samtidigt med perserkrigen (5:te årh. f. Kr.) och räcker till slutet af Greklands nationella sjelfständighetstid. Ännu under många århundraden derefter fortfor dock O. att vara en för hela den grekisk-romerska verlden betydelsefull helgedom och hade vid de hvart fjerde år återkommande festspelen att fröjda sig åt talrika skaror af besökande. Äfven under de långa mellantiderna var den heliga orten ingalunda öde. En mängd prester och tempeltjenare bodde der ständigt för helgedomarnas vårdande samt ombesörjandet af de dagliga offren, och det med Zevstemplet förbundna oraklet, hvilket förestods af jamidernas presterliga slägt, var flitigt besökt. Men med kristendomens erkännande såsom en statens religion var O:s betydelse förbi och dess härlighet dömd att försvinna. Oblida öden påskyndade förstörelsen. År 395 e. Kr. hemsöktes O. af gotiska horder under Alarik, och 426 utfärdade kejsar Theodosius II ett påbud om förstörandet af alla hedniska tempel, hvilket äfven skall hafva ledt till Zevstemplets uppbrännande, för så vidt detta med hänsyn till templets material och byggnadssätt lät sig göra. Hvad rofgirighet, förstörelselust och religionsfanatism lemnat öfrigt härjades af en jordbäfning, hvilken synes hafva med ett slag kullstörtat såväl Zevstemplet som öfriga byggnader och minnesmärken och sannolikt är identisk med någon af de mycket våldsamma jordbäfningar, hvilka år 522 och 551 hemsökte äfven andra delar af Grekland. Ett jordras från Kronosberget i förening med massor af slam och grus från floden Kladeos, hvilken genombrutit sin fördämningsmur och öfversvämmat hela Altis, torde snarare tjenat att bevara de återstående spillrorna än att ytterligare främja förstörelsen. Så låg O. under många århundraden begrafvet och fullkomligt bortglömdt. På 1700-talet började arkeologernas intresse rikta sig på återupptäckandet af det forna O. Men först 1829, då franska staten i sammanhang med truppsändningar till Peloponnesos äfven utrustade en expedition för landets vetenskapliga genomforskande (»Expedition scientifique de Morée»), företogs en systematisk utgräfning. Denna blef dock helt hastigt afbruten, sedan man hunnit undanskaffa det jordlager, hvilket till en höjd af 2--4 m. betäckte Zevstemplets grund, och dervid funnit åtskilliga skulpturfragment, som fördes till Frankrike och införlifvades med Louvre-museet. Efter nära femtioårig hvila upptogs arbetet å nyo, men denna gång af tyska vetenskapsmän och på det nya tyska kejsarerikets bekostnad. Upphpfsmannen härtill var arkeologen E. Curtius. År 1874 undertecknades ett fördrag mellan den tyska och den grekiska regeringen, enligt hvilket Tyskland åtog sig alla kostnader för utgräfningens genomförande och såsom ersättning derför endast förbehöll sig uteslutande rätt under fem år att afbilda och publicera de fynd, som kunde komma att göras, hvaremot de funna fornsakerna sjelfva skulle tillfalla Grekland. Under åren 1875--81, med afbrott för sommarmånaderna, under hvilka de klimatiska förhållandena i O. göra vistelsen derstädes betänklig, genomfördes utgifningen under närmaste ledning af A. Boetticher, G. Hirschfeld m. fl. tyska arkeologer och ingeniörer för en sammanlagd kostnad af öfver 600,000 mark. Hela Altis och dess närmaste omgifningar befriades fullständigt från det djupa betäckande lagret af grus och jord. Med ledning af uppgifterna hos den i 2:dra årh. e. Kr. lefvande resebeskrifvaren Pausanias kunde platsens topografi i alla sina hufvuddrag fastställas och äfven de påträffade lemningarna af forntida byggnader till största delen bestämmas. Om mängden af konstverk och andra fornsaker, hvilka vid gräfningarna kommo i dagen, kan man erhålla en föreställning genom de af Boetticher i rundt tal angifna siffrorna: 130 mer eller mindre väl bibehållna statyer och reliefer af marmor, 1,500 fragment af samma ämne, 13,000 bronser, 1,000 föremål af terra cotta, 6,000 mynt samt 1,000 inskrifter och fragment af sådana. Bland plastiska konstverk från den grekiska konstens blomstringsdagar äro de förnämsta Praxiteles' Hermes med Bacchusbarnet och Paionios' Nike (segergudinnan) äfvensom figurerna från Zevstemplets båda gafvelgrupper. Sannolikt skulle skörden af plastiska mästerverk hafva blifvit ännu mycket rikare, om icke flertalet af de i O. uppställda statyerna varit af brons, hvars metallvärde föranledt deras nedsmältande, likasom visserligen äfven marmorns användbarhet till kalkbränning varit ödesdiger för en stor mängd konstverk af detta material. Öfverraskande rikt utföll deremot det i de djupare jordlagren, delvis under de forntida byggnadernas grundvalar, gjorda fyndet af bronser från den grekiska konstens arkaiska period. I hvarje fall är O:s utgräfning en för arkeologien epokgörande tilldragelse, hvilken sprider ljus öfver många förut dunkla områden; och årtionden skola förflyta, innan det rika material, som derigenom bragts i dagen, hunnit af vetenskapen tillgodogöras. Den officiella redogörelsen för gräfningarna och deras resultat innehålles i de båda praktverken »Die ausgrabungen zu Olympia» (Berlin 1877--81) och »Die funde von Olympia» (1882). Ett framstående rum bland den redan tämligen vidlyftiga Olympialiteraturen intager äfven A. Boettichers populärt vetenskapliga arbete »Olympia, das fest und seine stätte» (1883; 2:dra uppl. 1886) I »Nordisk tidskrift» för 1883 finnes införd en företrädesvis från konsthistorisk synpunkt lärorik uppsats om »Olympias udgravning» af L. Dietrichson. A. M. A.