Ornament (Lat. ornamentum, af ornare, pryda) kallas i vidsträcktare bemärkelse en sådan prydnad, som ej eger sjelfständig betydelse, utan finnes till -- åtminstone för tanken -- endast i förening med det föremål, som skall prydas. I inskränktare, ehuru tämligen sväfvande, bemärkelse plägar ordet beteckna sådana prydnadsmönster, för hvilka den naturliga förebilden ej omedelbart låter uppvisa sig, t. ex. en à la grècque, en kartusch i motsats till ett blad, en blomma, ett lejonhufvud o. s. v. Ornamenten hafva sin hufvudsakligaste användning inom arkitekturen, den yttre eller inre, samt konstslöjden. -- Med afseende på utföringssättet skiljer man mellan två hufvudarter af ornering: den plastiska l. relief-orneringen och plan- l. yt-orneringen. Den förra grundar sig på modelleringens teknik: ornamenten höja sig öfver det prydda föremålets yta och verka i hufvudsak genom omvexlingen af ljus och skugga, ehuru målning ej behöfver saknas. De åstadkommas medelst skulptur i trä, sten, metall, medelst gjutning, pressning, drifning m. m. På visst sätt måste till denna grupp hänföras äfven starkt fördjupade ornament, t. ex. i glas slipade figurer. Med relief-orneringen öfverensstämmer för öfrigt till sin verkan det slags målning (företrädesvis enfärgad), som afser att imitera upphöjdt arbete, t. ex. i takdekorationer. Plan-orneringen grundar sig på målning och teckning samt verkar genom omvexlingen af färger eller olika toner af samma färg. Anspråkslösast framträder den, då tonerna äro endast tvänne, t. ex. å vanligt damastduktyg, vid gravering i metall eller å nielloarbeten. Rikare visar den sig i regeln å målade vägg- och takdekorationer, å tapeter, väfnader och sömnader. Den utgör den vanliga prydnaden å keramiska föremål, liksom å emaljer, lackerade varor och alla slags inlagda arbeten. -- Med afseende å mönstrets och färgernas fördelning göra sig två olika grundsatser gällande, hvilka man kan kalla för den vesterländska och den österländska, ehuru jämväl den senare finnes ofta tillämpad i vesterlandets konst, särskildt den moderna. Den vesterländska yt-orneringen söker att verka genom kontrasten af olika detaljformer och färger. Den framhåller t. ex. å en rektangulär yta genom särskilda ornament midten, hörnen, kanterna; den uppdelar det hela i fält eller bälten, den gifver mönstret en helt annan färg än bottnen o. s. v. Såsom exempel kunna anföras de grekisk-romerska vägg- och takdekorationerna samt deras efterbildningar inom renaissancen och senare stilriktningar, en mängd moderna mattor och dukar, symmetriskt dekorerade tallrikar och vaser m. m. Den orientaliska orneringen deremot fördelar mönstret jämnt öfver hela ytan och blandar färgerna så, att ingen enskild dominerar, men alla tillsammans uppgå i en gemensam harmoni. Sådant är t. ex. förhållandet med de moriska väggdekorationerna i Alhambra, Persiens mattväfnader, Indiens sjalar och kattuner, till en del äfven Japans porsliner.
Med afseende på de använda motiven skiljer man mellan följande slag af ornament. Den lineära orneringen förekommer i sina enklaste former äfven på de lägsta kulturstadier. Hit höra de räckor af punkter eller småstreck, som sira stenålderns otympliga lerkärl; hit höra de brutna linier, vågformer och spiralmönster, som förekomma å bronsålderns metallföremål, hit höra à la grècquen liksom rutor, cirklar och stjernformer, men äfven mera invecklade s. k. T- och Z-mönster m. m. Till samma grupp får man jämväl hänföra vissa efterbildningar af enkel handaslöjd: flätor, snören, »valknutar», hvilka påträffas exempelvis inom den grekiska, den irska och den romanska ornamentiken. Djurmotiven synas i regeln tidigare hafva ådragit sig folkens uppmärksamhet än växtformerna. Vi påträffa detta slags ornamentik i den äldsta grekiska konsten. Förebilderna äro der dels smådjur: fjärilar, sjöstjernor o. dyl. (Mykene-fynden), dels jagtdjur: hjortar, lejon m. m. (å de äldre grekiska vaserna). Den öfvergår senare till figur-ornering eller blandas med växtmotiv. Medeltiden visar likaledes en stor benägenhet för djurmotiv. Hit höra folkvandringstidens invecklade ornament, på hvilka de gamla irska manuskripten, de gotländska smyckena och de uppsvenska runstensslingorna lemna karakteristiska exempel (jfr Nordisk stil). Äfven i den bysantinska konsten användas -- särskildt som textilornament -- stiliserade, från österlandet härstammande djurbilder, hvilka sedermera återfinnas i den vesteuropeiska medeltidens heraldiska ornering. Ofta förekomma äfven djurornament i den romanska arkitekturen. En ren djur-ornamentik förekommer ännu hos polarfolken. Växtmotiven utgöra dock ornamentikens älsklingsomräde. Lotus- och papyrus-plantan karakterisera Egyptens konst; i Greklands dekorativa konst finna vi palmetten, akantusbladet, vinrankan, murgrönan, eken, lagern och oliven jämte många andra växtformer. Den romerska konsten upptager och ombildar de grekiska formerna, och antikens arf öfvertages i sin ordning af den fornkristna, den bysantinska och delvis den romanska ornamentiken. Gotiken upptager en mängd nya naturformer. Renaissancen går tillbaka till antikens formverld samt fortsättes af barocken och rococon. Den nyklassiska rörelsen på 1700-talet: Ludvig XVI:s stil och empirestilen, återvänder å nyo till antikens källa, liksom äfven i många fall den moderna konsten, allt under det nya motiv afvinnas naturen. Äfven i österlandets, Persiens och Indiens, Kinas och Japans, konstslöjd intager växtornamentet den förherskande ställningen. Det symboliska ornamentet slutligen hemtar sina bilder från alla möjliga den yttre verklighetens områden, men det använder dem ej för deras egen skull, utan som tecken för ett, åtminstone ursprungligen underförstådt, andligt innehåll. Sådana ornament äro t. ex. det kristna korset, Kristusmonogrammen, Islams halfmåne, hoppets ankare, rättvisans svärd och vågskål, den komiska och den tragiska masken, för öfrigt vapen, verktyg, husgeråd, prydnadsföremål af hvad slag som hälst, använda med hänsyftning på vissa yrken, personligheter, samhällen, tidsförhållanden. Somliga af dessa föremål hafva användts så ofta och undergått så många ombildningar, att den symboliska betydelsen kan sägas hafva gått förlorad, och det ursprungliga motivet är svårt att känna igen. Detta är t. ex. fallet med de många ur skölden härledda kartusch- (skylt-, beslag-) formerna. Men äfven många växt- och djurornament hafva ursprungligen haft symbolisk betydelse: så Egyptens lotus, den åt Apollon helgade lagern, fisken och vinrankan i den fornkristna konsten, en stor del växtmotiv i den arabisk-persiska konsten o. s. v. -- Vid upptagandet af förebilder ur verkligheten kan ornamentiken antingen direkt efterbilda dessa med alla deras oregelbundenheter och tillfälligheter, eller gifva dem en förenklande, reglerande ombildning, så att blott det för flere exemplar lika och väsentliga, d. v. s. typen, bibehålles. Det förra förfaringssättet är det naturalistiska; det senare kalla vi stilisering.
De olika slagen af ornament förekomma ofta, och särskildt på högre kulturstadier, blandade med hvarandra. Så finna vi å äldre grekiska vaser en blandning af lineära motiv och djurmotiv, likaså inom den forn-irska ornamentiken. Den arabisk-moriska väggdekorationen, t. ex. i Alhambra, förenar i sina s. k. arabeskmönster lineära motiv med växtformer. Den utbildade grekisk-romerska dekorationskonsten, liksom efter denna renaissancen och den moderna slöjden, förenar på samma föremål, samma väggyta, motiv från alla ornamentikens områden. Den låter t. o. m. djurformer direkt spira fram ur växtformer. Det mest talande exemplet på detta slags blandade ornering finna vi i den pompejanska väggdekorationen, liksom i renaissancens grotteskornering och dess senare efterbildningar. -- De enskilda ornamentsmotiven undergå under sin vandring genom tiderna inom de olika stilområdena högst betydliga förändringar. Det råder sålunda en stor olikhet mellan t. ex. ett grekiskt och ett persiskt eller indiskt palmettmönster, ehuru alla hafva samma ursprung, mellan ett grekiskt och ett romerskt akantusblad samt mellan antikens akantusblad och renaissancens. Dessa förändringar hafva sin grund i förändrad teknik och ombyte af material, men hufvudsakligen i den olika stilkänsla, af hvilken de äro ett uttryck. Upk.