Örvandel

Örvandel (Isl. Aurvandill, d. v. s. sjöfarare), Nord. mytol., är dels ett isländskt mansnamn, dels namn på en jätte, om hvilken Snorres Edda har att förtälja följande. Vid sin strid med jätten Rungne hade Tor fått en stenskärfva i pannan. För att få ut den sökte han hjelp hos spåqvinnan Groa, Örvandel den käckes hustru. Då genom hennes trollsånger stenen började lossna, ville Tor å sin sida glädja henne genom att meddela den underrättelsen, att Ö. snart vore att förvänta hem. Tor hade nämligen nyligen träffat honom i höga norden och bärande honom på sin rygg i en ränsel vadat öfver de isiga Elivågorna. Men en af Ö:s tår hade stuckit utom renseln och till följd deraf förfrusit, så att Tor måst bryta af den, hvarpå han kastat den upp till himmelen och låtit den blifva den stjerna, som derefter kallas »Ö:s tå». I förtjusningen öfver denna glada nyhet glömde Groa bort sin trollsång, och stenskärfvan kom aldrig ut ur Tors panna. — Denna episod är allt hvad den till våra dagar bevarade isländska literaturen har att meddela om en sagofigur, som utan tvifvel hör till de germanska stammarnas äldsta och mest spridda, och som säkerligen är af mytiskt ursprung, utgörande en motsvarighet till den grekiska sagans store sjöfarare Odyssevs. Härpå tyder redan namnet »sjöfararen», Isl. Aurvandill, Fornhögt. Ôrentil, Angelsachs. Eárendel (benämning på en stjerna; jfr det ofvannämnda nordiska namnet »Ö:s tå»), hos langobarderna redan omkr. 700 funnet i formen Aurivandil; men tydligast framgår det af den omkr. 1200 författade medelhögtyska dikten om Orendel, en konungason från Trier, som, stadd på friarefärd, efter åtskilliga äfventyr till sjös lider skeppsbrott, men ensam och naken drifver i land, der han omhändertages af en fiskare. Han kommer sedan i besittning af Kristi gråa rock, och förklädd i denna vinner han tillmaka den sköna drottningen af Jerusalem, sedan han besegrat alla hennes öfriga friare. Fiskaren belönas, och Kristi rock deponeras i Trier. De många oursprungliga tillsatserna i denna tyska dikt bero till allra största delen på korsfarare-berättelser. Äfven Saxo känner till vår hjelte, men hvad han i sin historia berättar om den jutske konungen Horvendil (fader till Amleth, Shaksperes bekante Hamlet) erinrar nästan blott genom namnet om den från Island och Tyskland kända Aurvandil-Orendelsagan. Jfr bl. a. B. Symons i Pauls »Grundriss», II I, 62 f.; L. Beer i Paul-Braunes »Beiträge» XIII, 1 ff.; E. H. Meyer i »Zeitschrift für d. alterthum», XXXVII, 321 ff.; R. Heinzel i »Wiener Sitzungsberichte» (1892, n:r 126, 1 ff.). Ad. N–n.