Osseter

Osseter, ett på både norra och södra sidan om mellersta Kaukasus (prov. Terek och guvern. Tiflis) bosatt folk. Osethi är egentl. det georgiska (grusiska) namnet på landet, och folket skulle heta »oser». Sjelfva kalla de sig iron och sitt land Ironistan. Största delen af deras land utgöres af trånga kittel- och floddalar omkring det isklädda Kazbek. Blott på norra sidan, ned emot Terek, är jordbruk möjligt. Eljest är boskapsskötsel det hufvudsakliga näringsfånget. Innan ryssarna fingo säkert fäste bland dem, lefde osseterna förnämligast af rof och plundring. Hufvudvägen öfver Kaukasus, genom Dariel-passet (de gamles »Kaukasus' port») från Vladikavkas till Tiflis, går genom ossetiskt land. Den beboeliga delen af området uppskattas till 2,750 qvkm., innevånarna till något öfver 100,000. Osseterna voro kristna redan omkr. år 1000, men hafva sedan den tiden flere gånger bytt om tro och tidtals varit muhammedaner. De äro nu grek. katoliker. I fråga om styrka och skönhet utmärka de sig mindre än andra kaukasusfolk (tjerkesser m. fl.). De berömmas för sin gästfrihet. I olikhet med grannfolken (kabardiner, tatarer m. fl.) bruka de säng, stol och bord. -- De hade intet gemensamt öfverhufvud. De olika »brödraskapen» eller familjerna, i spetsen för hvilka stodo »äldste», lågo ofta i fejd med hvarandra. Osseterna blefvo derför tämligen lätt kufvade af främmande eröfrare. Man har i osseterna velat se qvarlefvor af alanerna. De skola tidigare varit utbredda ända till Don (Osset. don = flod), men blifvit undanträngda af mongolerna (på 1300-talet). -- Ossetiska språket tillhör, liksom armeniskan, den indo-europeiska språkstammen, under det att alla de öfriga s. k. kaukasusfolken tala språk, som icke stå i något slägtskapsförhållande till vår språkätt. Närmare bestämdt är ossetiskan ett iranskt språk, som kommer närmast medelpersiska (pehlevi). Kasusändelserna äro lika i sing. och plur., med den skilnad att de i plur. fogas efter pluralmärket -t-. Den urspr. indo-europ. deklinationen är i det närmaste förlorad, men språket har utbildat ett nytt kasussystem genom postpositioners fogande till stammen. Verbet har olika ändelser för tre personer i hvarje numerus. Man skiljer mellan tre dialekter: 1) den östra l. ironska -- af Sjögren (»Osset. sprachlehre», Petersb. 1844) kallad den tagauriska --, n. om Kaukasus omkring Tereks mellersta lopp samt dess bifloder Fiag, Gizel, Ardon, 2) den vestra l. digoriska, n. om Kaukasus i vester omkring Tereks biflod Uruch, och 3) den södra l. tualiska, s. om Kaukasus. På ironsk dialekt är nästan all befintlig ossetisk literatur affattad. Denna är uteslutande af religiöst innehåll (bibeln, kyrkohandboken, biblisk historia etc.). Det äldsta ossetiska trycket är en läslära från 1798 på kyrkoslaviska och ossetiska (med kyrkoslav. bokstäfver). Sedan Sjögrens tid användes för ossetiskt tryck ett af honom uppgjordt alfabet, som grundar sig på den nyryska skriften. Hufvudkällan för kunskapen om ossetiskan (närmast de båda nordliga dial.) är numera V. Miller: »Osetinskie etudy» (Moskva 1882). Lll.