Sida 220
Osma ...
judar. Regeringsområdet är indeladt i 11 kretsar. -- 2. Hufvudstad i nämnda regeringsområde, vid Haase och jernvägarna till Oldenburg, Hamburg, Köln m. fl. städer. 35,899 innev. (1885). De äldre gatorna äro smala och krokiga samt uppvisa många prof af arkitektur i gotisk och renaissancestil. De gamla fästningsverken hafva förvandlats till promenader. Den katolska katedralen är från 12:te årh., i dels romansk, dels öfvergångsstil, men är i arkitektoniskt hänseende underlägsen den evangeliska Mariakyrkan, i gotisk stil (från 15:de årh.). I det 1486--1512 i sengotisk stil byggda rådhuset märkes fredssalen, med porträtt af ombuden vid westfaliska fredsförhandlingarna; hufvudfasaden har öfver dörren en staty af Karl den store. Staden har ett evangeliskt och ett katolskt gymnasium (det förra med stort bibliotek), ett realgymnasium, två lärareseminarier, en högre flickskola och en döfstumanstalt. De största industriella anläggningarna äro ett jern- och stålverk, ett tråddrageri jämte valsverk, linspinneri, ylleväfverier samt tobaksoch cigarrfabriker. Handeln är liflig, i synnerhet med hästar, nötkreatur, skinkor samt stenkol och sten från stadens bergverk vid Piesberg. -- O. var redan år 772 en frankisk missionsanstalt, erhöll år 888 stadsrättigheter och tillhörde sedermera hanseförbundet, men var aldrig fri riksstad. Sin blomstringsperiod hade staden i 15:de årh. På rådhuset i O. undertecknades d. 14 (24) Okt. 1648 westfaliska freden, hvarom underhandlingar förts i O. och Münster sedan 1643. -- 3. Biskopsstift, grundadt af Karl den store på 780-talet. I westfaliska freden bestämdes, att det skulle omvexlande hafva en katolsk och en evangelisk biskop, den senare af huset Braunschweig-Lüneburg. Den siste biskopen var hertig Fredrik af York. 1803 sekulariserades stiftet, hvars areal var 2,297 qvkm., och förenades med Hannover. Stiftsärendena sköttes derefter af biskopen i Hildesheim, tills O. 1858 åter fick en egen biskop, utan verldslig besittning.
Osorkon, namn på tre egyptiska faraoner, af hvilka två tillhöra den 22:dra och den tredje den 23:dje dynastien. En del forskare hafva i O. velat se ett semitiskt (assyriskt), af egypterna importeradt namn och sammanställt det med det bibliska Sargon. Andra hafva förmodat, att det är libyskt till ursprung. Inhemskt egyptiskt är det i hvarje fall icke. K. P.
Osroënska riket. Se Edessa och Mesopotamien.
Ossa, Grek. mytol., det kringflygande ryktets gudinna, Zevs' budbärarinna, motsvarande romarnas Fama, hvilket namn förekommer äfven hos grekerna dels i formen Feme, dels äfven, i doriska dialekten, Fama. A. M. A.
Ossa, ett berg (nu Kissovo) i nordöstra Tessalien inom landskapet Magnesia. Största höjden öfver hafvet 1,954 m. O. skiljes genom Tempedalen från det n. derom belägna Olympos och sammanhänger i s. genom, en rad af lägre höjder med Pelion. Båda dessa berg omtalas i sagan om giganterna, hvilka vid sitt försök att storma himmelen uppstaplade dem på hvarandra. A. M. A.
Ossegg, köping i nordvestra Böhmen, 7 km. v. om Teplitz, vid foten af Erzgebirge, bekant genom sitt rika cistercienskloster (stiftadt 1193), med praktfull klosterkyrka och rikt bibliotek. Omkr. 2,000 innev.
Os Sepiae, »hvalfiskfjäll». Se Bläckfisk.
Osseter, ett på både norra och södra sidan om mellersta Kaukasus (prov. Terek och guvern. Tiflis) bosatt folk. Osethi är egentl. det georgiska (grusiska) namnet på landet, och folket skulle heta »oser». Sjelfva kalla de sig iron och sitt land Ironistan. Största delen af deras land utgöres af trånga kittel- och floddalar omkring det isklädda Kazbek. Blott på norra sidan, ned emot Terek, är jordbruk möjligt. Eljest är boskapsskötsel det hufvudsakliga näringsfånget. Innan ryssarna fingo säkert fäste bland dem, lefde osseterna förnämligast af rof och plundring. Hufvudvägen öfver Kaukasus, genom Dariel-passet (de gamles »Kaukasus' port») från Vladikavkas till Tiflis, går genom ossetiskt land. Den beboeliga delen af området uppskattas till 2,750 qvkm., innevånarna till något öfver 100,000. Osseterna voro kristna redan omkr. år 1000, men hafva sedan den tiden flere gånger bytt om tro och tidtals varit muhammedaner. De äro nu grek. katoliker. I fråga om styrka och skönhet utmärka de sig mindre än andra kaukasusfolk (tjerkesser m. fl.). De berömmas för sin gästfrihet. I olikhet med grannfolken (kabardiner, tatarer m. fl.) bruka de säng, stol och bord. -- De hade intet gemensamt öfverhufvud. De olika »brödraskapen» eller familjerna, i spetsen för hvilka stodo »äldste», lågo ofta i fejd med hvarandra. Osseterna blefvo derför tämligen lätt kufvade af främmande eröfrare. Man har i osseterna velat se qvarlefvor af alanerna. De skola tidigare varit utbredda ända till Don (Osset. don = flod), men blifvit undanträngda af mongolerna (på 1300-talet). -- Ossetiska språket tillhör, liksom armeniskan, den indo-europeiska språkstammen, under det att alla de öfriga s. k. kaukasusfolken tala språk, som icke stå i något slägtskapsförhållande till vår språkätt. Närmare bestämdt är ossetiskan ett iranskt språk, som kommer närmast medelpersiska (pehlevi). Kasusändelserna äro lika i sing. och plur., med den skilnad att de i plur. fogas efter pluralmärket -t-. Den urspr. indo-europ. deklinationen är i det närmaste förlorad, men språket har utbildat ett nytt kasussystem genom postpositioners fogande till stammen. Verbet har olika ändelser för tre personer i hvarje numerus. Man skiljer mellan tre dialekter: 1) den östra l. ironska -- af Sjögren (»Osset. sprachlehre», Petersb. 1844) kallad den tagauriska --, n. om Kaukasus omkring Tereks mellersta lopp samt dess bifloder Fiag, Gizel, Ardon, 2) den vestra l. digoriska, n. om Kaukasus i vester omkring Tereks biflod Uruch, och 3) den södra l. tualiska, s. om Kaukasus. På ironsk dialekt är nästan all befintlig ossetisk literatur affattad. Denna är uteslutande af religiöst innehåll (bibeln, kyrkohandboken, biblisk historia etc.). Det äldsta ossetiska trycket är en läslära från 1798 på kyrkoslaviska och ossetiska (med kyrkoslav.
Källa: Project Runeberg ·
