Tjerkesserna

Tjerkesserna l. cirkassierna (af Pers.-turk. tjerkes) bilda tillsammans med abchaserna vid Svarta hafvet (mellan floderna Psou i n. v. och Ingur i s. ö.) den vestra gruppen af de nord-kaukasiska folken, af hvilka tjetjentserna utgöra den mellersta och lesgerna den östra gruppen. Tjerkessernas hufvudmassa, de s. k. kabardinerna, bebo tvänne inom den ryska Terekprovinsen belägna områden, Stora Kabarda och Lilla Kabarda. Många nyare forskare räkna dock de i sydligaste Kabarda, på Kaukasus' högsta sluttningar åt n. boende »berg-kabardinerna» till de syd-kaukasiska (georgiska) folken. Dessutom äro fyra stora grupper af tjerkesser bosatta inom Kuban-provinsen, utmed Kubans venstra strand, två vid flodens öfre lopp mellan städerna Batalpasjinskaja och Protsjnovkopsk, en mellan bifloderna Laba och Bjela samt en midtemot Jekaterinodar vid Kubans nedre lopp. Tjerkessernas inhemska namn är adighe, men i Europa inskränkes detta ofta till de fyra nyssnämnda grupperna i Kuban-provinsen, medan å andra sidan under namnet tjerkesser oftast inbegripas ej blott kabardiner (omkr. 66,000) och adighe (omkr. 50,000), utan äfven de nära beslägtade abchaserna (omkr. 23,000), till ett sainmanlagdt antal af inemot 140,000. I början af 1800-talet var dock detta betydligt större; men efter landets fullständiga underkufvande af ryssarna utvandrade tjerkesser i stora skaror (omkr. 400,000) till Turkiet, der de flerestädes fingo sig bostäder anvisade, hufvudsakligen i Bulgarien (Dobrudja), Tessalien och vilajetet Ersirum i Mindre Asien. Ända ned i Palestina finnas ö. om öfre Jordan och Genesaretsjön många tjerkessiska kolonier, hvilkas boskapsskötsel och jordbruk blifvit ett mönster för de inhemska beduinstammarna. I fysiskt hänseende representera tjerkesserna den s. k. kaukasiska rasens mönstertyp, och med sina fina, ehuru magra ansigtsdrag, stora eldiga ögon, breda axlar, höghvälfda bröst, små händer och fötter, smärta växt och lätta, elastiska hållning motsvara de ännu i dag så nära som möjligt det allmänna, europeiska skönhetsidealet. Dock gäller detta hos dem liksom hos deras närmaste rivaler i detta afseende, georgierna, egentligen blott om adelsklassen. Den vanliga klädseln består af skjorta af linne eller stundom rödt siden, blå eller mörkbrunkaftan med en rad små patronfickor öfver bröstet, knäbyxor och strumpor af mörkt kläder mjuk yllekappa utan ärmar, svart och hvit pelsmössa samt röda skor. Tjerkesserna gå ständigt beväpnade med pistol, sabel och dolk samt ofta med en lång, turkisk bössa. Adelsmännen uppträda vanligen till häst; förr buro de ofta pansarskjorta och hjelm, men dessa höra nu till dea praktfulla, röda silfverbroderade högtidsdrägten, med hvilken de visa sig i kejsarens svit. Bostäderna äro vanligen uppförda af obarkade trädstammar, sammanfogade med lera och flätverk, och det inre prydes med orientaliska mattor. Byggda tätt tillsammans omkring en öppen plats, der boskapen förvaras om natten, bilda de en aul (by), hvilken omgifves med en mur af flätverk och lera. Boskapsskötsel och biodling äro tjerkessernas förnämsta näringsfång; jordbruket står lågt, men industrien i läder, ylle, linne, vapen och jernvaror är icke obetydlig. Under sin sjelfständighetstid drefvo tjerkesserna en liflig handel med turkarna och tillbytte sig företrädesvis salt, bössor och krut mot ull, vax och unga flickor. Måttliga i mat och dryck, nöja de sig med hirsgröt och honing till daglig föda; pilav och fårkött äro högtidskost, och missbruk af den jästa drufdrycken busa (l. dsjava) är ännu sällsynt. De hafva förr varit kristna. Nu äro de allmänt muhammedaner, men islams bud betyda långt mindre än traditionel sed och rätt, adat (Arab., »vanor»), och den gamla naturreligionen med sina fester i lundar för de forne gudarna Sjible, Tleps och Seosseros hålles ännu vid makt. De sociala förhållandena erinra om medeltidens feodalsystem. De numera fåtaliga furstarna (psjih) äro sins emellan oberoende, och under dem lyder närmast en till krigstjenst förbunden vasalladel (usden), som åter herskar öfver en ringare adel (tsjojokotl). Nedersta klassen bildas af fria bönder (tokav) och de ursprungligen från krigsfångar härstammande slafvarna (psjilt), hvilkas lifegenskap numera är upphäfd. För öfrigt indelas tjerkesserna i ett bestämdt antal stora slägter (tokum), mindre riktigt kallade stammar, hvilka äro samfäldt ansvariga för hvarje sin medlem i fråga om böter, blodshämd o. dyl. Stridigheter inom slägten afgöras af de äldste (thamata), och offentliga angelägenheter afhandlas på de under bar himmel hållna folkförsamlingarna (medsjlis). För öfrigt är husfadern oinskränkt herre i sitt hus, förfogar fritt öfver barnen och ärfves uteslutande af äldste sonen. Ehuru lefnadssättet är ungefär enahanda inom alla de nämnda samhällsklasserna, herskar dock dem emellan den strängaste klass-skilnad, hvilken enligt regeln utesluter ömsesidiga äktenskapsförbindelser. Hustrun köpes för ett bestämdt pris (kalim) och bär det tyngsta, dagliga arbetet, men behandlas eljest väl, så länge hon icke skjutes åt sidan för nya, yngre rivaler. Afspärrningen könen emellan är dock ej så stark här som i Orienten, och unga, obeslöjade flickor deltaga i alla festligheter, från hvilka endast de gifta qvinnorna med sitt hvita hufvuddok äro uteslutna. Vid dessa fester är stridsleken dshiggit (arabernas »fantasia») det förnämsta nöjet, hvarefter, dock oftare förr än nu, firade sångare besjunga nationalhjeltarnas (Guz-Begs, Sjainils och andras) bragder. Sederna äro i allmänhet enkla och rena. Men säljandet af egna döttrar till slafvinnor förekommer ännu ofta nog, och rån och stöld från främmande slägter är icke ett brott, utan en ädel, berömvärd sport, framkallad mindre af förvärfsbegär än af lusten för faror och äfventyr. Att de tjerkessiska flickorna sjelfva icke hysa någon obenägenhet mot att så afyttras beror derpå att deras öde i de flesta fall icke blir sämre och stundom i yttre glans och makt långt bättre i Turkiet än i hemlandet. Gästfrihet och gästvänskap äro allmän sed, och förr kunde ingen resa i deras land utan skyddet af en inhemsk gästvän; men till denna gästfrihet sluter sig dess vanliga afvigsida: ytterlig trolöshet mot främlingar och vildaste grymhet mot fiender. -- Tjerkesserna äro sannolikt de gamles kerketer och voro redan i forntiden bekanta som djerfva röfvare. Under 12:te och 13:de årh. lydde de under georgierna och omvändes af dem till kristendomen, hvilken sedan vid deras återvunna själfständighet undanträngdes af islam. Med sina tatariska grannar i n. lågo de i beständig fejd. Och med ryssarna råkade de i strid i 16:de årh., då Ivan IV eröfrade en del af deras land (1555), men hvarken han eller Peter den store lyckades bringa dem varaktigt under Rysslands ok. Detta skedde först på 1800-talet (se härom Kaukasus, sp. 535). -- Tjerkessiska språket bildar den ena grenen af den nord-kaukasiska språkstammen, hvars andra gren utgöres af tjetjentsiskan och lesgiskan, men denna språkstam har, såvidt man ännu kan se, ingen slägtskap med den syd-kaukasiska (jfr Georgiska språket) och än mindre med den iranska ossetiskan (se Osseter) eller angränsande tatariska språk. Egen skrift och egen literatur finnas ej, men väl en stor mängd traditionelt fortplantade sånger och hjeltedikter. Språket, för hvilket abchasiskan anses såsom den mest representativa dialekten, är både inom ljud- och formlära lika rikt som egendomligt utveckladt, men också ett af de »svåraste». Vokalismen omfattar blott de vanliga fem ljuden a, e, i, o, u, utan diftonger, men konsonantismen deremot, sådan den framställes af Schiefner (»Abchasische studien» i »Mém. de l'acad. de S:t Petersb.» VI, n:o 12), ej mindre än femtio, bland hvilka 11 »allabiater» äro försedda med en egendomlig bilabial efterklang. Konsonanthopningen är också lika stark här som i de flesta amerikanska språk. Genus finnes blott vid pron. pers. i sing.; deremot finnas både bestämd och obestämd artikel. Plur. bildas med suffix. Nomin., ackus. och dat. åtskiljas, som ofta i svenskan, blott genom satsordningen: subj., dat., accus., verb. Genit. uttryckes med possess. prefix för 3:dje pers., öfriga (8--12) kasus (loc., instrum. etc.) med postpositioner. Adj. följer efter sitt subst. och antar ej artikel, men numerusoch kasus-suffix öfverflyttas från subst. till adj. Pronomina poss. uttryckas med prefix, t. ex. s-ab, min far, u-ab, din f., j-ab, hans f., h-ab, vår f., och med samma prefix framför en nominalstam bildas pron. pers. s-ara, jag, n-ara, du, j-ara, han, h-ara, vi, etc. Verbet, som uttrycker personer med samnia prefix, eger 6 modi, näml. indik., konj., kondit., konsek., imagin., imper., 9 enkla, med suffix bildade tempora, hvaribland 4 olika aorist, allt eftersom handlingen tänkes som obestämd, nästan utförd, fullt utförd eller förhindrad, vidare 9 mot dessa tempora svarande particip samt slutligen 4 gerundier, hvilka med hjelpverbet qal bilda en ny serie af sammansatta tempora. Härledda stammar finnas 7. H. A.