Tjetjentser

Tjetjentser l. tjetjener, ett nordkaukasiskt folk (jfr Tjerkesserna), som bebor inom Terekprovinsen det s. k. Tjetjenja, området mellan Kaukasus i s., Terek i v. och n. samt (ungef.) 42° ö. lgd. Dock är nordvestra hälften af detta område till en del upptagen äfven af tjerkesser och osseter i v., (tatariska) kumyker i n. och ryssar i midten. Tjetjentsernas grannar äro i n. på andra sidan Terek ryssar, i n. ö. kumyker, i ö. och s. ö. avarer, andier och didoer (jfr Lesger), i s. georgier samt i v. ryssar, osseter och tjerkesser. Från dessa sistnämnda hafva tjetjentserna fått sitt nu allmänna namn: hos lesgerna heta de misdsjeger, hos georgierna khister, och sjelfva kalla de sig nachtjuoi. De förnämsta stammarna äro ingusjer och karabulaker i n. och v., egentliga tjetjener i midten, itsjkeriner i ö. och tusjer i s. Enligt sista folkräkningen (1876) var hela antalet 165,000, deri inberäknadt de s. om Kaukasus boende, omkr. 3,000 i guvern. Tiflis och 1,000 i prov. Kars. Tjetjentserna äro närmast befryndade med lesgerna, hvarför dessa folk tillsammans ofta benämnas de östkaukasiska, till skilnad från de vestkaukasiska (tjerkesserna), men i lefnadssätt, seder och bruk skilja de sig föga från tjerkesserna. De tillhöra också samma ädla rastyp som dessa, men äro mörkare i hudfärgen. Deras byar (aul) ligga ofta i otillgängliga bergstrakter, och med sina terrassformiga tak och torn skilja de sig lätt från de tjerkessiska. Klädedrägt, näringsfång och alla sociala förhållanden äro desamma, dock är säljandet af unga flickor här mer sällsynt. Redan i 8:de och 9:de årh. omvända till islam, hafva de liksom lesgerna bland alla kaukasiska folk varit ryssarnas grymmaste och oförsonligaste fiender, och efter förlusten af sin sjelfständighet har en stor del af dem utvandrat till Turkiet. -- Tjetjentsiska språket, som saknar eget alfabet och egen literatur, räknas tillsammans med lesgiskan som den ena grenen af den nordkaukasiska språkstammen, men slägtskapen med den andra grenen, tjerkessiska språket (se Tjerkesserna), är ganska aflägsen och ännu ej klart utredd. Konsonanthopningen är ej så stark som i tjerkessiskan, men vokalhopningen så mycket mer. Jfr Bergé: »Die provinz Tschetschna und die Tschetschentsen» (1850), Schiefner: »Tschetschenzische studien» (i »Mém. de l'acad. de S:t Petersb.», VII, 1866). H. A.