Panträtt, jur. -- äfven kallad hypoteksrätt, då panträtten ej är förenad med besittning af föremålet derför --, tjenar att bereda borgenär säkerhet för hans fordran i viss egendom: pant eller hypotek (se dessa ord). Vid uteblifvande af betalning eger han nämligen att till dennas vinnande göra sig pantens värde till godo. Han (»panthafvaren», »panttagaren») kan härvid göra sin rätt gällande ej blott mot den ursprunglige upplåtaren af panträtten (»pantegaren», »pantgifvaren»), utan mot hvem som hälst, som innehar panten eller derå förvärfvät rättsliga anspråk. Och häri skiljer panträtt sig från förmånsrätt, som har betydelse endast vid en liqvidation i gäldenärs bo. Förmånsrätt kan deremot visserligen vara förenad med en panträtt och sålunda i visst afseende öka dess värde. För så vidt borgenärs besittning af panten hör till panträttens begrepp, har borgenär äfven retentionsrätt till panten. Men i och för sig sammanfaller ej retentionsrätt med panträtt, medför ej rättsligt anspråk på betalning ur godset, utan endast befogenhet att innehålla detsamma. Och hvad beträffar qvarstad eller skingringsförbud, som af myndighet utverkats, bereda de visserligen äfvenledes säkerhet i egendom, men leda, äfven om de anordnas med afseende å ett fordringsanspråk, ej till någon särskild rätt till betalning ur godset, utan åsyfta endast att i afvaktan på utredningen af en eller annan rättsfråga sätta egendomen i skydd för besittningshafvarens dispositioner. -- Panträtt är således sakrätt, och det ej blott i den mening att dess föremål är en sak, utan äfven så till vida som den gäller mot alla. Så framt panträtten omfattar en helhet af ting, kan den dock visserligen bestå såsom sådan och dock upphöra att låda vid sådana dess särskilda delar, som af egaren öfverlåtas på annan man. Hvad svensk rätt beträffar, erbjuder driftmateriel till intecknad jernväg bevis härpå (k. förordn. d. 15 Okt. 1880). Fråga är dock om panträtt här verkligen föreligger. Men äfven om så vore, är dess betydelse i sådant fall ej oväsentligen försvagad. -- Af de såsom inskränkningar i eganderätten tänkta sakrätterna är panträtten i sådan måtto den mest omfattande, som den kan leda till ett fullständigt upphäfvande af förutvarande eganderätt. Vilkor härför är dock, att skulden icke i rätt tid gäldas, eller m. a. o. är förfallen till betalning. Men då eger äfven borgenären att vidtaga honom af lagen anvisade åtgärder för att med pantens värde betäcka sig för sin fordran. -- Med panträtt sammanblandas ofta förmånsrätt och retentionsrätt, t. o. m. i teoretiska framställningar, men i synnerhet i lagstiftningen. Af mindre vigt är detta, då, såsom fallet är i svensk rätt, med retentionsrätt förknippats verklig betalningsrätt i godset, ehuruväl ej förmåga att påfordra och inleda den derför erforderliga proceduren (Utsökningsl. § 118). Men värre är, att lagstiftarna mången gång lemna lagskiparna i ovisshet huruvida de afsett upprättandet af pant-, förmåns- eller retentionsrätt. Detta gäller dock egentligen de s. k. tysta panträtterna, d. v. s. de, som hafva sin grund allenast i lagens bestämmelser, och ej de, hvilka tillkommit genom aftal eller särskild tvångsåtgärd vare sig af laga myndighet eller borgenären sjelf. -- På dessa olika sätt kan nämligen panträtt uppstå. Sker det genom aftal, är vid lösegendom principielt härtill ytterligare af nöden, att panten lemnas borgenären i besittning, s. k. handfången pant (»handpant») i motsats till hypotek (se d. o.), och vid fast åter att öfverenskommelsen offentliggöres genom dess intagande i domstols handlingar, s. k. inteckning (se d. o.), i hvilket senare fall panträtten från början fastställes till visst belopp af egendomens värde. Då åter panträtt kommer till stånd mot gäldenärs vilja, sker detta genom ett rättsligt besittningstagande, nämligen antingen af laga myndighet medelst utmätning, hvarvid, då fråga är om utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad, det åligger utmätningsmannen att göra anmälan härom för anteckning i domstols inteckningshandlingar, eller af fordringsegaren sjelf genom pantning (se d. o.). Äfvenledes s. k. tyst panträtt består i lös egendom enligt regel endast under förutsättning af pantens befintlighet i borgenärens besittning. Ty den ansluter sig vanligen till en retentionsrätt, med hvilken den står och faller. Och för fastställelsen eller i allt fall fortvaron af de panträtter i fast egendom, hvilka närmast bero på lagens förordnande allena, skall vederbörande fordringsegare regelrätt söka inteckning (k. förordn. d. 16 Juni 1875, § 2). Dock kunna visserligen tysta panträtter hvila å fast egendom, utan att inteckningsåtgärd vidtagits, såsom förhållandet är med kronoutskylder för fastighet, och å lös egendom utan innehaf af besittning. Härå lemnar sjölagen flere exempel (§ 275). Besittning af fast egendom under panträtt, s. k. införsel (se d. o.), medförde väl i äldre tider, vare sig den tillkommit på frivillighetens väg eller i exekutiv ordning, verklig panträtt. Men denna rättsliga företeelse, som fortfarande förutsättes kunna genom aftal uppstå, men dock i det hela ej tages i skydd mot andra än upplåtaren sjelf, grundlägger numera egentligen blott en rätt att under uppbärande af egendomens afkastning deri åtnjuta säkerhet för det utlånade kapitalets räntor. Och huru främmande rättsåskådningen blifvit för institutets forna uppgift, visar den omständigheten att lagskiparna alltmera röja benägenhet för att i allo behandla det enligt reglerna för ett vanligt nyttjanderättsaftal (jfr Legoaftal).
Allt hvad här anförts gäller företrädesvis den svenska rätten, men har i hufvuddragen sin tillämplighet äfven för den utländska. Dock förefinnas onekligen åtskilliga afvikelser. Så synes införsel vara en för Sverige egendomlig qvarlefva från ett äldre rättstillstånd. Deremot kan efter mönstret af romersk rätt annanstädes panträtt aftalsvis upprättas dels, såsom bland annat i Danmark och för åtskilliga fall jämväl i Norge, i lös egendom under form af hypotek, dels, såsom i vissa tyska territorier, i fast egendom utan åtföljande anteckning i fastighetsböcker. Hvad beträffar fastställelsen af ett visst värdebelopp vid upprättande af konventionel pant i fast egendom, öfverensstämmer i denna del med den svenska rätten den norska, men skiljer sig derifrån åter den danska. Och såväl i Danmark som i Norge är den mot inteckningsåtgärden svarande tingläsningen vilkor för panträtts förvärfvande genom utmätning i fast egendom, liksom beträffande lös egendom i Norge härtill fordras antingen tingläsning (i fråga om fartyg ovilkorligen) eller rättsligt besittningstagande från fordringsegarens sida och i Danmark sådant besittningstagande i allt fall är af nöden för vinnande af trygghet mot konkurs eller annan utmätning. -- Panträtt göres numera gällande i form af en försäljning å auktion, hvarvid svensk rätt principielt låter köpeskillingen med iakttagande af laga förmånsrättsordning fördelas jämväl å andra fordringar, till säkerhet hvarför egendomen häftar. Köparen förvärfvar alltså liksom i romersk rätt egendomen fullständigt kraffri, hvaremot enligt norsk och dansk rätt denna utbjudes med förbehåll om nämnda rättsanspråks fortvaro. Hvad beträffar lös egendom, tillägger svensk rätt innehafvare af handfången pant såsom en särskild förmån att, derest han vid exekutiv auktion ej vill nöjas med att taga betalning ur köpeskillingen, få bibehållas vid sin panträtt i godset. Enligt svensk och dansk rätt kan i fråga om aftalsvis förvärfvad panträtt i lös egendom panthafvåren äfven låta sig tilläggas godset efter värdering, så att han eger att utgifva, hvad dess värde öfverskjuter fordran, men å andra sidan jämväl bevarar sin fordringsrätt för hvad som deremot möjligen må brista. Detta tillvägagående står för öfrigt jämväl öppet för dem, som i Sverige vunnit införsel i fast egendom före d. 1 Jan. 1876. Aftal, att panten vid bristande betalning utan vidare skall gå i qvittning mot gälden, s. k. kommissoriskt aftal, anses i öfverensstämmelse med stadgande i den senromerska rätten ej vara af bindande natur. I äldre tider var deremot en sådan qvittning just det lagbestämda sättet att vända sig en pant till godo, fastän sjelfva pantsättningen då visserligen föregicks af en värdering, så att försträckning och pantgods jämkades och afpassades efter hvarandra. Härifrån är det endast genom en följd af successiva förändringar, som den moderna rätten kommit till sin nuvarande ståndpunkt. Och härvid bilda stadganden af nyss angifna art i den svenska och danska rätten mellanliggande led i utvecklingen.
Panträtten sluter sig, såsom en accessorisk rätt, till en fordran, försvinner alltså med dess upphörande, minskas i samma mån som denna och vidgar sig åter, alltefter som densamma genom oguldna räntor ökas, dock att den alltjämt har sin begränsning inom värdet af det föremål, hvarå den hvilar, eller det värdebelopp, hvartill panträtten deri från början stadgats. Men till hela detta värde sträcker sig jämväl den med panträtten vunna säkerheten, oberoende af afbetalningar å fordringen eller den minskning, som densamma eljest kan komma att undergå. I vissa fall kan panträtten dock lösas från sin fordringsrätt. Så kan den bevara sin fulla rättskraft, oaktadt fordringsrätten prekluderats eller preskriberats och således i det mesta blifvit overksam (k. förordn. d. 4 Mars 1862 §§ 8, 14 och d. 15 Okt. 1880 § 13), eller efter skuldens infriande ega bestånd i den forne gäldenärens hand och derefter lemnas till säkerhet för annan fordran (Inteckningsl. § 25). För att inteckning må upphöra, skall den nämligen i föreskrifven ordning särskildt dödas. Dessa företeelser, till hvilka redan den romerska rätten erbjuder motstycken, synas komma att föranleda införandet af panträtter utan något sammanhang med fordringar. Så har också egt rum i t. ex. Preussen, hvarest jämte hypotek finnes s. k. »grundschuld», som ej riktar sig mot någon viss person, utan blott innebär ett anspråk på betalning ur en fastighet -- ett slags jordobligation eller delrätt i fastighet till viss summa. Sjelf kan panträtten preskriberas, under det at fordringsrätten består i oförminskad kraft, nämligen i Sverige inteckning vid bristande förnyelse under tio år, ett stadgande, som i denna sin allmänhet saknar motsvarighet i öfrig modern rätt. -- Der panträtt är förenad med besittning, uppkommer på grund deraf ett särskildt rättsförhållande med skyldighet för pantgifvaren att ersätta panthafvaren af denne å panten nedlagda nödiga kostnader och med förpligtelse för den senare, som i regeln ej får bruka panten, att sörja för dess vård och redovisa för dess afkastning, det senare dock endast så framt det ej öfverenskommits, att afkastningen utan vidare skall gå i godtgörelse för räntorna å skulden, s. k. antikretisk pant. Omvändt ligger vid hypotek å pantegare ansvaret för att panten ej genom vanvård försämras, vid äfventyr enligt svensk rätt att panthafvaren eger att före förfallotiden derur njuta betalning för sin fordran (Inteckningsl. § 31). A. W.