Sida 356
Pantalonger ...
tradition rörande det mimiska teckenspråkets betydelse. För öfrigt torde man väl svårligen kunnat undvara ett af chören eller dess ledare framsagdt berättande recitativ, hvilket tjenade dels att för åskådarna tydliggöra de pantomimiskt utförda scenernas inbördes sammanhang, dels äfven att gifva skådespelaren tid till de af olika roller påkallade förändringarna i kostym och maskering. Berömda paritomimspelare voro under Augustus' tid Bathyllus och Pylades, under Caligulas regering Mnester, under Neros Paris och under Domitianus' Latinus. Till och med kejsar Nero sjelf försmådde icke att uppträda såsom pantomimisk konstnär. De pantomimiska skådespelens innehåll var i allmänhet mytologiskt, mera sällan historiskt, och man synes med förkärlek hafva valt ämnen af slipprig och sedeslös beskaffenhet. Också var denna konstart, ehuru med hänförelse omfattad af hög och låg, illa anskrifven hos strängare sedlighetsvänner och har t. o. m. blifvit betecknad såsom en hufvudfaktor i romareverldens sedliga förfall, ett förhållande, som säkerligen icke förbättrades, då i senare tider äfven qvinnor uppträdde såsom pantomimiska konstnärer (pantomimae). Jämväl hos grekerna var redan i äldre tider bruket af mimisk dans ingalunda okändt, men till en sjelfständig dramatisk konstart har det utvecklat sig först i Rom, hvarifrån det sedan spridt sig öfver den grekisk-romerska verlden. Sakrika upplysningar om pantomimernas inrättning meddelas af den i 2:dra årh. e. Kr. lefvande grekiske författaren Lukianos i hans skrift »Om dansen». Den romerska pantomimen qvarlefver ännu delvis i vissa arter af det italienska folkskådespelet. Äfven hos åtskilliga österländska folk (perser, kineser m. fl.) förekommer pantomimiskt spel såsom en omtyckt folkförlustelse. Närbeslägtad med pantomimerna är den på nutidens teatrar dels i operan, dels sjelfständigt uppträdande balletten (se d. o.), hvilken åtminstone stundom utvecklar sig till en i dans och stumt spel genomförd dramatisk handling. A. M. A.
Pantry [pä'ntri]. Se Penteri.
Panträtt, jur. -- äfven kallad hypoteksrätt, då panträtten ej är förenad med besittning af föremålet derför --, tjenar att bereda borgenär säkerhet för hans fordran i viss egendom: pant eller hypotek (se dessa ord). Vid uteblifvande af betalning eger han nämligen att till dennas vinnande göra sig pantens värde till godo. Han (»panthafvaren», »panttagaren») kan härvid göra sin rätt gällande ej blott mot den ursprunglige upplåtaren af panträtten (»pantegaren», »pantgifvaren»), utan mot hvem som hälst, som innehar panten eller derå förvärfvät rättsliga anspråk. Och häri skiljer panträtt sig från förmånsrätt, som har betydelse endast vid en liqvidation i gäldenärs bo. Förmånsrätt kan deremot visserligen vara förenad med en panträtt och sålunda i visst afseende öka dess värde. För så vidt borgenärs besittning af panten hör till panträttens begrepp, har borgenär äfven retentionsrätt till panten. Men i och för sig sammanfaller ej retentionsrätt med panträtt, medför ej rättsligt anspråk på betalning ur godset, utan endast befogenhet att innehålla detsamma. Och hvad beträffar qvarstad eller skingringsförbud, som af myndighet utverkats, bereda de visserligen äfvenledes säkerhet i egendom, men leda, äfven om de anordnas med afseende å ett fordringsanspråk, ej till någon särskild rätt till betalning ur godset, utan åsyfta endast att i afvaktan på utredningen af en eller annan rättsfråga sätta egendomen i skydd för besittningshafvarens dispositioner. -- Panträtt är således sakrätt, och det ej blott i den mening att dess föremål är en sak, utan äfven så till vida som den gäller mot alla. Så framt panträtten omfattar en helhet af ting, kan den dock visserligen bestå såsom sådan och dock upphöra att låda vid sådana dess särskilda delar, som af egaren öfverlåtas på annan man. Hvad svensk rätt beträffar, erbjuder driftmateriel till intecknad jernväg bevis härpå (k. förordn. d. 15 Okt. 1880). Fråga är dock om panträtt här verkligen föreligger. Men äfven om så vore, är dess betydelse i sådant fall ej oväsentligen försvagad. -- Af de såsom inskränkningar i eganderätten tänkta sakrätterna är panträtten i sådan måtto den mest omfattande, som den kan leda till ett fullständigt upphäfvande af förutvarande eganderätt. Vilkor härför är dock, att skulden icke i rätt tid gäldas, eller m. a. o. är förfallen till betalning. Men då eger äfven borgenären att vidtaga honom af lagen anvisade åtgärder för att med pantens värde betäcka sig för sin fordran. -- Med panträtt sammanblandas ofta förmånsrätt och retentionsrätt, t. o. m. i teoretiska framställningar, men i synnerhet i lagstiftningen. Af mindre vigt är detta, då, såsom fallet är i svensk rätt, med retentionsrätt förknippats verklig betalningsrätt i godset, ehuruväl ej förmåga att påfordra och inleda den derför erforderliga proceduren (Utsökningsl. § 118). Men värre är, att lagstiftarna mången gång lemna lagskiparna i ovisshet huruvida de afsett upprättandet af pant-, förmåns- eller retentionsrätt. Detta gäller dock egentligen de s. k. tysta panträtterna, d. v. s. de, som hafva sin grund allenast i lagens bestämmelser, och ej de, hvilka tillkommit genom aftal eller särskild tvångsåtgärd vare sig af laga myndighet eller borgenären sjelf. -- På dessa olika sätt kan nämligen panträtt uppstå. Sker det genom aftal, är vid lösegendom principielt härtill ytterligare af nöden, att panten lemnas borgenären i besittning, s. k. handfången pant (»handpant») i motsats till hypotek (se d. o.), och vid fast åter att öfverenskommelsen offentliggöres genom dess intagande i domstols handlingar, s. k. inteckning (se d. o.), i hvilket senare fall panträtten från början fastställes till visst belopp af egendomens värde. Då åter panträtt kommer till stånd mot gäldenärs vilja, sker detta genom ett rättsligt besittningstagande, nämligen antingen af laga myndighet medelst utmätning, hvarvid, då fråga är om utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad, det åligger utmätningsmannen att göra anmälan härom för anteckning i domstols inteckningshandlingar, eller af
Källa: Project Runeberg · ·
