Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Pantning

Ämne: Civilrätt: egendom, avtal och förmögenhetsrätt · Rätt, straff och rättsväsen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 701–702 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Pantning, sjelfpantning, jur., kallas rätten att med afseende å ett eller annat rättsligt anspråk i egen person bemäktiga sig annan tillhörigt gods. Ursprungligen synes detta hafva varit en mera allmän exekutionsform (Gammalsv. nam) till indrifvande af fordringar och skall i denna sin egenskap hafva i Sverige afskaffats genom Knut Eriksson (1167--96). Äfven derefter har pantning dock alltjämt bibehållit sig till förmån för åtskilliga fordringsanspråk, för närvarande dock endast i fråga om särskilda till de ifrågavarande fordringsanspråken i visst förhållande stående saker. Det är nämligen blott vid några förseelser, som pantning nu mera får ega rum -- olika former af åverkan samt olaga jagt och fiske --, och det är med afseende å det härigenom uppkomna anspråket på skadestånd, som pantning medgifves i de ting, genom hvilka gerningen skett. I regeln medför dock pantning icke panträtt i modern mening. Det sker visserligen enligt svensk rätt i den händelse att någon intager kreatur, som olofligen inkommit på hans mark. Men detta är ett undantagsfall. I öfrigt stannar saken, i hela den nordiska rätten åtminstone, vid en retentionsrätt. Ja stundom synes man endast i oegentlig mening kunna tala om ens en retentionsrätt, såsom detta begrepp vanligen förstås, eller en rätt att innehålla en sak för framtvingande af betalning för en fordran. Ty i åtskilliga fall sträcker sig lagens medgifvande ej längre än att låta den pantande få behålla godset i afvaktan på sakens rättsliga utredning och till bevis å den gerning, hvari pantningen verkställts (jfr Jagtstadg. d. 21 Okt. 1864 § 23, Fiskeristadg. d. 29 Juni 1852 §§ 37, 38 och Skogsordn. d. 1 Aug. 1805 § 67). -- Pantning skall ske å färsk gerning och utan större våld, än som är af nöden. Å andra sidan är straff stadgadt för den, som sätter sig till motstånd mot laga pantning (Straffl. 24, § 16). Om påföljd för olaga pantning se Straffl. 10, § 20 och Utsökningsl. § 157. -- Husegares rätt i Sverige att qvarhålla hyresgästs gods (Jordab. 17, 5) är egentligen endast en retentionsrätt men kan under vissa förhållanden onekligen visa sig såsom pantning, nämligen för det fall att hyresgästen är stadd i försök att bortföra sin egendom (Prom. L. till Utsökningsl. § 10 m. 11). Jfr Panträtt. A. W.