Paraklet

Paraklet (Grek. parakletos), ett i Nya testamentets grekiska text förekommande ord, som i den svenska öfversättningen återgifves med hugsvalare, försvarare. Paraklet (sv. öfvers. försvarare) kallas i Joh. 1:sta bref 2: 1, 2 Jesus såsom den, hvilken är försoningen för verldens synder och derför äfven efter sin död och sitt förhärligande förer syndares talan hos Gud. I Johannes-evangeliet (14: 16) åter säges paraklet (sv. öfvers. hugsvalare) vara »sanningens ande», som Fadern skulle gifva dem efter hans bortgång, och som alltid skulle blifva hos dem. Denne paraklet skulle vittna om Jesus (15: 26). Han skulle lära dem allt och påminna dem allt hvad Jesus lärt dem (14: 26). Lärjungarna borde snarare glädjas än sörja öfver mästarens bortgång; ty endast på vilkor af hans bortgång kunde »sanningens ande» sändas dem såsom paraklet (14: 28; 16: 7). -- Idén om en menniskornas förespråkare l. försvarare hos Gud framträder redan i Gamla test. i Jobs medlande ängel (Job 33: 23--26), i Jehovahs ängel, som stod vid öfverstepresten Josuas sida (Sakarja, kap. 3). Filo betecknade Logos såsom paraklet, hvilken för menniskorna förmedlar syndaförlåtelsen och meddelandet af de gudomliga nådegåfvorna. I öfverensstämmelse härmed betecknas i Joh. 1:sta epistel Messias, det menniskoblifna logos, såsom paraklet. »Sanningens ande», hvilken enligt Johannes-evangeliet betecknas såsom sådan, är enligt det kyrkliga lärosystemet den Helige ande såsom den tredje gudomspersonen. Men nyare bibeltolkare af nyrationalistisk riktning hafva ansett, att med »sanningens ande» menas Kristus sjelf, hvilken andligen förblef hos sina lärjungar, ehuru han lekamligen togs bort ifrån dem. Kristus säger nämligen, att han skulle sända dem en annan paraklet, »sanningens ande» (14: 16), men omedelbart derefter, att han sjelf skulle återkomma till dem (14: 18). Han säger, att anden skall lära dem allt (14: 26), men äfven, att han sjelf skall lära dem icke mera med »förtäckta ord» utan »öppet» (16: 25). Det är den i församlingen andligen lefvande och verkande Kristus, som fortsätter den historiske Kristi verk. -- Åtskilliga anhängare af läror, hvilka kyrkan förkastat såsom kätterska, hafva förklarat Johannes-evangeliets paraklet för en mensklig lärare, som skulle fortsätta Kristi verk. Både Mani och Montanus tillämpade denna förutsägelse på sig sjelfva. Anhängarna af de mystiska läror, hvilka i medeltiden funno ett uttryck i »Evangelium aeternum» (se d. o.), antogo en särskild den Helige andes verldsålder, i hvilken Kristi förutsägelse om parakletens ankomst skulle fullt förverkligas.