Sida 377
Paradise lost ...
deremot jesuiterna, som från år 1605 slogo sig ned i landet, för missionen, och de grundlade derjämte en mäktig, väl ordnad preststat, som styrdes med största omsorg och framgång, men ofta låg i delo med de spanska myndigheterna och de portugisiske nybyggarna i São Paulo (Brasilien). Då konung Ferdinand VI i Spanien 1750 afstod en del af P. åt Brasilien, gjorde jesuiterna 1754--58 väpnadt motstånd, men dukade slutligen under. Det fördrag, hvaremot de kämpat, återkallades af Spanien 1761, men missionerna återvunno aldrig sin välmåga, och 1767 blefvo jesuiterna utdrifna ur P. liksom ur de öfriga spanska kolonierna i Syd-Amerika. 1811 utbröt en revolution i P. under ledning af doktor Francia (se denne), som lät utnämna sig 1814 till diktator på tre år och 1817 till diktator på lifstid. Han regerade landet med jernhand och afstängde det h. o. h. från all förbindelse med utlandet. Efter hans död, 1840, öfvergick makten snart till hans systerson Antonio Lopez, som blef konsul 1841 och president 1844. Han öppnade landet för främlingar och den utländska handeln, ombildade och förstärkte hären, införde allmän värnpligt, skapade en flotta, byggde fästningar, afslöt handelsfördrag, ordnade rättsförvaltningen, inrättade folkskolor och lemnade utländingar fri religionsöfning. Då Argentinska republikens president Rosas fordrade, att P. skulle underordna sig denna statsförening, utbröt ett krig (1845--52), som slutade med Rosas' fall och erkännande af P:s oberoende. Efter Lopez' död, 1862, öfvertog hans son Francisco Solano Lopez presidentvärdigheten. Dennes äregiriga planer ledde 1865 till krig med Brasilien, Uruguay och Argentinska republiken, som slutade med Lopez' fall 1870. Landet var då fullkomligt förstördt, den manliga befolkningen fallen i kriget. De tre segrande makterna tvungo P. till landafträdelse och antagande af en liberalt republikansk författning, hvarefter P. slöt separatfreder med Brasilien (1872), Argentinska republiken (1876) och Uruguay (1883). Den 1874 till republikens president valde don J. Bautista Gill blef d. 12 April 1877 jämte sin broder don Emilio Gill, förut finansminister, lönmördad på öppen gata. Senatens president don Oliginio Uriarte öfvertog, i enlighet med författningen, presidentvärdigheten och innehade den till 1882. Han efterträddes af general B. Caballero och denne 1886 af P. Escobar. A. B. B.
Paraguay-roux [-gä'-röu], Fr., Tinctura spilanthis oleraceae composita, farmak., med., en tinktur, som är beredd af 4 delar färsk, blommande ört af Spilanthes oleracea L. (i Syd-Amerika) och 2 delar Bertramsrot (rad. Pyrethri), hvilka i 3 dagar digereras med 8 delar spirit. concentratus, hvarefter kryddorna frånpressas, och tinkturen filtreras. Paraguay-roux är ett prisadt medel mot tandvärk. Ännu kraftigare i detta hänseende verkar Paraguay-créosoté, som är en blandning af 10 delar P.-roux och 15 delar kreosot. O. T. S.
Paraguay-té. Se Maté.
Parahyba [-raiba]. 1. (P. do Sul) Flod i Brasilien, upprinner på Serra do Mar i prov. São Paulo, flyter först mot s. v., genombryter derefter, i det den vänder sig mot n., Serra Geral samt strömmar mellan denna och Serra da Mantiqueira mot n. ö. in i prov. Rio de Janeiro samt faller ut i Atlanten vid S. João da Barra. Längd omkr. 950 km. -- 2. (P. do Norte) En omkr. 370 km. lång kustflod i brasil. prov. Parahyba, åt hvilken den gifver sitt namn, upprinner på Serra Borborema samt faller ut i Atlanten nedanför staden P., bildande en af mangleträsk infattad bred mynning. -- 3. Provins i Brasilien, mellan Pernambuco i s., Rio Grande do Norte i v. och n. samt Atlanten i ö. Areal 74,730 qvkm. Omkr. 435,000 innev., deraf 8,550 slafvar. Landet är vid kusten flackt, längre in lågbergigt och till större delen kalt. Endast längs flodstränderna träffas högstammiga urskogar och tjenlig åkerjord. Stundom inträffar långvarig torka, som förorsakar missväxt med deraf följande förlust af boskap. -- 4. Hufvudstad i nämnda provins, vid floden P., 20 km. från hafvet. Omkr. 13,000 innev. Hamnen har ett djup af 4,5 m.; större fartyg ankra vid Cabedello, vid flodens mynning. Socker, bomull och kautsjuk exporteras.
Paraklet (Grek. parakletos), ett i Nya testamentets grekiska text förekommande ord, som i den svenska öfversättningen återgifves med hugsvalare, försvarare. Paraklet (sv. öfvers. försvarare) kallas i Joh. 1:sta bref 2: 1, 2 Jesus såsom den, hvilken är försoningen för verldens synder och derför äfven efter sin död och sitt förhärligande förer syndares talan hos Gud. I Johannes-evangeliet (14: 16) åter säges paraklet (sv. öfvers. hugsvalare) vara »sanningens ande», som Fadern skulle gifva dem efter hans bortgång, och som alltid skulle blifva hos dem. Denne paraklet skulle vittna om Jesus (15: 26). Han skulle lära dem allt och påminna dem allt hvad Jesus lärt dem (14: 26). Lärjungarna borde snarare glädjas än sörja öfver mästarens bortgång; ty endast på vilkor af hans bortgång kunde »sanningens ande» sändas dem såsom paraklet (14: 28; 16: 7). -- Idén om en menniskornas förespråkare l. försvarare hos Gud framträder redan i Gamla test. i Jobs medlande ängel (Job 33: 23--26), i Jehovahs ängel, som stod vid öfverstepresten Josuas sida (Sakarja, kap. 3). Filo betecknade Logos såsom paraklet, hvilken för menniskorna förmedlar syndaförlåtelsen och meddelandet af de gudomliga nådegåfvorna. I öfverensstämmelse härmed betecknas i Joh. 1:sta epistel Messias, det menniskoblifna logos, såsom paraklet. »Sanningens ande», hvilken enligt Johannes-evangeliet betecknas såsom sådan, är enligt det kyrkliga lärosystemet den Helige ande såsom den tredje gudomspersonen. Men nyare bibeltolkare af nyrationalistisk riktning hafva ansett, att med »sanningens ande» menas Kristus sjelf, hvilken andligen förblef hos sina lärjungar, ehuru han lekamligen togs bort ifrån dem. Kristus säger nämligen, att han skulle sända dem en annan paraklet, »sanningens ande» (14: 16), men omedelbart derefter,
Källa: Project Runeberg ·
