Parallax (Grek. parallaxis, ombyte, förflyttning). 1. Astron., den skenbara förflyttning, som en himmelskropp synes erhålla derigenom att iakttagaren ändrar ståndpunkt. Denna förflyttning blir alltid mindre, ju mera aflägsen den iakttagna himmelskroppen är. Således är parallaxen större, ju mindre afståndet är. -- A. Daglig parallax är den olikhet i riktning,
som skulle uppkomma, om en verldskropp M, t. ex. månen, kunde betraktas från jordens medelpunkt, C, i st. f. från en punkt P på hennes yta. Månen synes verkligen för iakttagaren i P i riktningen PM och skulle från jordens medelpunkt synas i riktningen CM. Drages från P en linie PM' parallel med CM, så hafva dessa båda linier samma riktning, och vinkeln MPM' är derför parallaxen for M. Om jorden betraktas såsom fullkomligt klotformig, och tyngdkraften alltid antages riktad mot hennes medelpunkt, C, så är planet PCM ett vertikalplan, och deraf följer, att den dagliga parallaxen åtminstone hufvudsakligast verkar i höjdriktningens led. Vinkeln MPM' är derför äfven skilnaden mellan de höjder, som månen M skulle hafva genom att betraktas från C och från P. Lägges genom C ett plan CH' parallelt med det genom P gående horisontalplanet PH, så skulle månen utan parallax befunnits hafva höjden MCH' = M'PH och med parallax höjden MPH. Den förra vinkeln kallas sann höjd, den senare skenbar höjd, och skilnaden MPM' är höjdparallaxen. I zenit, Z, kommer månen M i rät linie med punkterna P och C, och derför måste då höjdparallaxen vara noll, under det att den tydligen får sitt största värde, då månen är i horisonten. Höjdparallaxens största värde kallas horisontalparallax. Medan himmelskroppen M under dygnets lopp fullbordar sin skenbara s. k. dagliga rörelse kring jorden, antager parallaxen i fråga alla möjliga olika värden. Derför är parallaxens period ett dygn, och deraf härleder sig dess namn »daglig». Som förut är sagdt, är parallaxen större för mindre afstånd. För den närmaste himmelskroppen, månen, är horisontalparallaxen nära 1 grad, för solen nära 9 sekunder o. s. v. Af figuren synes lätt, att horisontalparallaxen är lika med den vinkel, under hvilken en jordradie skulle synas för en betraktare på den i fråga varande himmelskroppen. Vid observation af himmelskroppar, belägna inom planetsystemet, fästes alltid afseende vid den dagliga parallaxen. Från den allra närmaste bland fixstjernorna skulle likväl jorden upptaga lika liten synvinkel, som ett för blotta ögat osynligt damkorn om en hundradedels mm. diameter på 3 mils afstånd, och derför blir den dagliga parallaxen för dessa stjernor alltid omärklig. Af parallaxens beroende af afståndet följer, att detta senare skall kunna beräknas, sedan den förra blifvit bestämd. De båda qvantiteterna äro omvändt proportionella. Ju större parallaxen är, dess mindre blir afståndet, och dess noggrannare blir detta bestämdt, både absolut och relativt taget. För månen inverkar en tiondedels sekunds fel i parallaxbestämningen med ett fel af ungefär 1 mil i bestämningen af afståndet, eller mindre än 1/30000 af det hela, under det att för solen samma vinkelfel i parallaxen orsakar ett fel af mera än 150,000 mil, eller mera än 1/100 af hela afståndet. Bestämningen af solens parallax fordrar derför vida större skärpa (se vidare Venuspassage). -- B. Årlig parallax är den skenbara förflyttning, som hos långt utanför jordens bana belägna himmelskroppar, fixstjernorna, uppkommer af jordens rörelse kring solen. Om än den dagliga parallaxen är omärklig för dessa stjernor, kan dock den årliga blifva märkbar för en del af dem (dock endast för ett fåtal: de allra närmaste), ty jordens bana är 23,000 gånger större i diameter än jorden sjelf. Af den årliga parallaxen bestämmer man dessa aflägsna stjernors afstånd efter samma grunder som de närmare verldskropparnas (månens, solens etc.) afstånd bestämmas af den dagliga parallaxen. Den årliga parallaxen har sitt namn deraf att densamma med ett års period genomlöper alla de särskilda värden, som den kan antaga. Jfr Stjern-parallaxer. -- 2. Fys. Parallax förekommer bl. a. vid afläsning af skalor å vissa instrument. Om t. ex. en vertikalt upphängd termometer har sin skala något bakom det glasrör, som innehåller qvicksilfret, så fordras det för att rätt afläsa termometern, att ögat hålles i jämnhöjd med qvicksilfverpelarens ände. Hålles ögat för högt, så afläses för lågt gradtal; hålles det för lågt, afläses ett för högt gradtal. I båda fallen förekommer parallax. Likaså kan parallax visa sig i en för vissa mätningsinstrument afsedd, med hårkors försedd tub, nämligen då dennas utdragsrör ej är så instäldt, att bilden af det inriktade föremålet faller framom eller bakom hårkorsets plan. E. J.