Pepsin

Pepsin (af Grek. pepsis, matsmältning, egentl. kokning), ett egendomligt, fermentartadt ämne, som afsöndras ur magslemhinnans magsaft- (l. fundus-)körtlar (se Mage och Magsaft). Alla försök att framställa detta ämne i rent tillstånd ur magslemhinnan hafva endast ledt till att man erhållit blandningar, innehållande peptoner, ägghviteartade ämnen m. m. Visserligen hafva dessa blandningar haft den för pepsinet karakteristiska egenskapen att vid närvaro af syra verka ägghvitelösande; men då härför blott fordras, att de innehålla en helt ringa mängd pepsin, kan man af de utförda analyserna ej draga några slutsatser rörande pepsinets verkliga sammansättning. Man antager emellertid, att pepsinet ej är någon ägghvite-kropp. För så vidt man af det orena pepsinets egenskaper kan sluta till det renas, är detta lösligt i vatten och glycerin, förstöres lätt vid lösningarnas uppvärmning till omkr. 80°, men kan deremot i alldeles torrt tillstånd upphettas ända till 150°, utan att förlora sin verksamhet. Af absolut alkohol förstöres det småningom; utspädd sprit har deremot ingen inverkan. -- Pepsinet karakteriseras, såsom nämnts, af sin förmåga att vid närvaro af syror lösa ägghviteartade ämnen af alla slag, vare sig koagulerade eller ej. Ägghvitan öfverföres dervid genom flere mellanstadier (syntonin, propepton, hemialbumos) till pepton (se d. o.). Peptoniseringens fullständighet är dock beroende af en mängd olika omständigheter. För det första måste fri syra finnas närvarande i lagom mängd, ty i neutral eller alkalisk vätska är pepsinet alldeles overksamt. Syrans art är af mindre betydelse, dock synes den i den naturliga magsaften förekommande saltsyran vara den verksammaste af alla, under det att vissa organiska syror (ättiksyra, smörsyra) äro nästan overksamma. Syrans styrka är lämpligast olika för olika ägghviteämnen och varierar (för saltsyra) mellan 0,1--0,2 (enligt andra uppgifter 0,3--0,4) proc.; hos normal mennisko-magsaft anses den vexla mellan 0,05 och 0,3 proc., medan den hos fiskarna uppgår ända till 1--1,5 proc. Vidare bör temperaturen hälst motsvara kroppsvärmen. Pepsin från varmblodiga djur verkar alltså kraftigast vid omkr. 40°, under det att pepsin från fiskar eller grodor är verksamt ännu vid nära fryspunkten och verksammast vid vanlig rumstemperatur, på grund hvaraf man äfven antagit detsamma vara af annan art än de varmblodiga djurens. Pepsin-digestionen störes och fördröjes genom hopningen af digestionsprodukter, men blir åter lifligare vid dessas aflägsnande (såsom fallet är vid den naturliga matsmältningsprocessen) eller vid utspädning med surgjordt vatten (vid artificiella difestionsförsök). Under lämpliga förhållanden an pepsinet öfverföra sin 1,000-dubbla mängd ägghvita till pepton. På fett och kolhydrat inverkar pepsinet deremot icke. -- Det i handeln förekommande pepsinet beredes af slemhinnan från färska magsäckar af får eller vanligen svin. Den tvättade, afskrapade slemhinnan extraheras med saltsyrehaltigt vatten, och den klarade lösningen mättas med koksalt, då af ägghviteämnen förorenadt pepsin afskiljes och uttorkas, utan att uppvärmas. Många andra metoder användas äfven, såsom extraktion med glycerin, alkoholhaltigt vatten m. m. Pepsinet förekommer derför dels såsom ett vanligen mörkfärgadt extrakt, dels i fast form, bildande små gulhvita, genomlysande, kantiga korn af egendomlig, om gammal ost påminnande lukt och smak eller ock ett hvitt eller gulhvitt pulver, nästan utan lukt och smak. I senare fallet är det oftast uppblandadt med stärkelse, mjölksocker, dextrin e. d. Dess värde beror helt och hållet på dess digererande förmåga, som hos olika preparat kan vexla högst betydligt och bestämmes genom att man efterser huru mycket fibrin eller ägghvita en viss mängd pepsin vid tillsats af saltsyrehaltigt vatten och uppvärmning till 40° förmår att på en viss tid upplösa eller, rättare, peptonisera. Pepsinet har fått ej obetydlig medicinsk användning i sådana fall, der det sjukliga tillståndet härrör af rubbningar i matsmältningen. Teoretiskt borde bruket deraf vara inskränkt till de utan tvifvel ytterst sällsynta fall, då den afsöndrade magsaften lider brist på pepsin, men i praktiken användes det, enligt uppgift med god verkan, vid en mängd olika dyspeptiska tillstånd, vid kroniska magkatarrer, koliksmärtor m. m. såsom ett magsmältningen befordrande medel. Det gifves löst i vatten eller vin, under tillsats af litet saltsyra, eller ock i form af piller eller pastiller. Deremot är dess användning för andra ändamål (t. ex. utvärtes till förstörande af kräftsvulster m. m.) helt och hållet föråldrad. -- Äfven vissa växter (de s. k. köttätande) afsöndra safter, som förmå upplösa ägghvitekroppen på grund deraf att de innehålla fermentartade ämnen. Dessa synas väl i många fall likna pepsinet och hafva t. o. m. föreslagits till medicinskt bruk (såsom papainet ur mjölksaften af Carica Papaya), men äro dock efter all sannolikhet ej identiska med pepsin och torde näppeligen kunna ersätta detta. S. J-n.