Mage, anat. Med ordet »mage» betecknar man i dagligt tal abdomen (»buken»), men oriktigt, ty benämningen tillkommer med rätta endast den deri belägna, säckformigt vidgade delen af matsmältningsröret, äfven kallad ventrikel och magsäck (ventriculus, gaster, stomachus), hvars bestämmelse är att någon tid qvarhålla de nedsväljda näringsämnena, på det att vissa af dessa genom magsaftens inverkan må blifva så förarbetade, att de der eller sedermera kunna öfvergå i blodet. -- Magens form är hos menniskan den, som fig. 1 utvisar, dock med flere
Fig. 1.
vexlingar. Hans plats är tvärs öfver bukhålans öfre ände, hufvudsakligen åt venster. Han sträcker sig under lefvern och hjertat och ligger så nära det senare, att hans utvidgning (af födoämnen eller gas) ofta vållar tryck på hjertat och förnimbar, t. o. m. svår beklämning. Då matstrupen genom mellangärdet inträder i bukhålan, öfvergår han direkt (Oe) i magen; öfvergångsstället kallas cardia l. magmunnen. Straxt der nedom vidgas digestionsröret med en stor hvälfning åt venster (f), säcken eller bottnen (fundus), som sträcker sig till mjelten. Från cardia minskas magens volym småningom mot höger, der han slutligen med den smalaste delen stiger upp till det ställe (P), der tunntarmarnas första del, duodenum, vidtager. Ofvan magen, i konkaviteten af den s. k. »lilla kröken» (lk), ligger en del af lefvern; vid konvexiteten af den »större kröken» (sk) nedhänger kröset (stora omentet), och tätt derintill framgår groftarmens tränsversala stycke. -- Magens tämligen tunna vägg består ytterst af bukhinnan (fig. 3, b), derinom af involuntära muskler (1, 2) och innerst af slemhinna (sl). Musklerna ligga i 3 lager, mer eller mindre glesa allteftersom magen är utspänd eller sammandragen. De äro groft afbildade på fig. 2, som framställer magen ut- och invänd. Det yttersta lagrets buntar, som synas vid 1, derigenom att de andra lagren och slemhinnan äro aflägsnade, gå i magens längdaxel, det mellerstas (2) gå vinkelrätt mot det förras, och det innersta,
Fig. 2.
svagaste och ofullständiga lagrets (3) gå snedt mot de öfriga. Vid P når det mellersta lagret en rätt betydande tjocklek (fig. 3, 2), så att det mot lumen lyfter fram slemhinnan i en ringformig valk (fig. 1, a; fig. 3), kallad »portvakten» eller »portvalveln» (pylorus), enär genom dess sammandragning magens ände mot duodenum kan stängas och de i magen befintliga ämnena der qvarhållas. Så sker ock vid digestionen, i det att magen genom successiva Fig. 3. partiella sammandragningar och slappningar af förut nämnda muskulatur sättes i masklik rörelse (motus peristalticus), hvaraf födoämnena deri ältas om en tid, under hvilken portvakten i duodenum utsläpper endast de delar af innehållet, som äro lämpligt beredda. När allt brukbart, som kräfver magens behandling, upptagits af eller sålunda afgått ur denne, slappas portvakten i sin tjenst och resten får obevakadt passera ut. Ältningen eger rum såväl på det att den del af magens innehåll, som redan här kan upptagas af lymf- och blodkärl, skall säkert bringas i beröring med magväggen, i hvilken dessa kärl finnas, som ock på det att den saft, som afsöndras från magens inre yta, så fullständigt som möjligt skall inblandas i dennes innehåll. Ty ytan utgöres af slemhinnan, hvilken, klädd med cylinderepitel, innehåller körtlar, som afsöndra en vätska, magsaften, af största vigt för ämnenas lösning i allmänhet och särskildt för ägghviteämnenas beredning (se Löpe, Magsaft, Matsmältning, Pepsin). Körtlarna stå palisadlikt i ett oafbrutet lager öfver magens inre yta (fig. 3, sl), der de utmynna. De äro af två slag: de egentliga magsaft- (eller pepsin-) körtlarna, som företrädesvis finnas mot fundus, och slemkörtlarna, som tätast finnas mot pylorus. Hos flere djur finnes emellan motsvarande delar en skarp gräns och ingen sammanblandning af körtelslagen. Kring dessa körtlar spinnes ett nät af blodkärlens finaste ändar och emellan dem finnas lymfkärlens rötter, ända ut mot slemhinnans yta. -- Hos fullvuxna intager magen i regeln, den transversala ställning fig. 1 och 2 utvisa. Men hos nyfödda barn, hos hvilka fundus är föga utvecklad och magen följaktligen mera rörlik, står hans längdaxel mera vertikal; de kräkas derför lätt. Från sitt läge ofvan i bukhålan uppe under mellangärde och lefver kan magen pressas ned, stundom långt och ända till öfre bäckenöppningen, af hårdt åtsittande kläder. Detta är tämligen regelbundet en bland de många menliga följderna af snörlifvets bruk.
Däggdjurens mage är i allmänhet en enkel, tvärställd säck af ungefär samma form och läge som menniskans mage. Hos många af växtämnen lefvande arter antager han dock en mera förlängd form, blir tarmlik samt visar omvexlande insnörningar och utvidgningar, sålunda småningom öfvergående till de sammansatta magar, som man finner hos hvalarna och några andra däggdjur, men förnämligast hos idislarna (se d. o. samt Abomasus, Mångfålla, Nätmage och Våm). Vid öfre magmunnen hafva enhofvade, svin och myrkottar en valvel; nedre magmunnen är försedd med en ringmuskel och inåt riktade veck, som utgöra gräns mot tunntarmen. -- Foglarna hafva vid matstrupens slut en första afdelning af magen, en s. k. körtelmage. Denna ligger i bukhålan, är säcklik och har merendels tjocka väggar, som innehålla en mängd magsaftkörtlar. Ofta är denna mage af endast obetydligt omfång; men hos de foglar, som sakna kräfva (se d. o.), är han stor och synes ersätta denna. Körtelmagen öppnar sig slutligen i en andra afdelning, som benämnes muskelmagen på grund af sina starkt muskulösa väggar. Muskulaturen i denna mage beror af födans beskaffenhet. Svagast och tunnast äro väggarna hos köttätande foglar, starkast hos de fröätande, hos hvilka denna afdelning bildas af två stora, tjocka, halfklotformiga, muskulösa skifvor, hvardera i midten försedd med en senhinna, hvarvid muskeltrådarna äro fästa. Dessa »rifskifvor» beklädas på inre sidan af ett tjockt, hornartadt öfverdrag samt tjena till att mekaniskt söndersmula de i kräfvan och körtelmagen uppmjukade födoämnena; till denna söndermalning bidraga också det grus och den sand, som de fröätande foglarna svälja för matsmältningens underlättande. Muskelmagen eger blott fåtaliga, i nedre delen ofta inga körtlar. Hos roffoglarna uppkastas de osmältbara ämnena, t. ex. ull, fjäder, hår, ben, hvilka sistnämnda äro mycket nötta, i synnerhet vid lederna. Hos några vadare och simfoglar bildar muskelmagens bakre hälft en särskild bimage, som kan jämföras med krokodilernas bakre magafdelning. -- Hos kräldjuren öfvergår matstrupen ofta omärkligt i den stora, rymliga magen, som alltid är skild från tunntarmen genom en valvel. Magen intager företrädesvis kroppens längdriktning utom hos sköldpaddorna, som hafva honom tvärställd. Krokodilernas mage är rund och har två afdelningar: en främre, stor och muskulös, som liknar foglarnas muskelmage, och en bakre af mindre storlek. -- Amfibiernas mage är mestadels tydligt afsatt, ofta retortformigt utvidgad, långsefter veckad och hos några begränsad af ett ringformigt veck mot tunntarmen. -- Hos fiskarna finnes vanligen icke häller någon tydlig gräns emellan matstrupen och den vida magen, hvilken mot tunntarmen enligt regeln har en yttre muskeluppsvallning och en inre klaff. Än är magen enkel, än förlängd bakåt i form af en blindsäck. G. v. D. C. R. S.
