Larynx (Grek.), struphufvudet, anat., är öfre delen af luftröret l. luftstrupen (se d. o.) och tillika organet för tonbildningen vid tal och sång. Detta organ är beläget på halsens främre öfre del, mellan de stora blodkärlen, nära under huden. Med öfre mynningen vetter dess bakre yta mot svalgets nedre ände, och matstrupen börjar bakom dess nedersta stycke. Det uppbäres af tungbenet. Det har ganska tjocka väggar, hvilkas fasta stomme utgöres af brosk. Såväl struphufvudets som broskens former hos menniskan synas å figurerna, af hvilka fig. 1 visar
Fig. 1.
utseendet fram- och fig. 2 bakifrån. De fem största brosken äro följande. Ringbrosket, R, utgör en öfre fortsättning af luftstrupen, LS, är framtill lågt och stiger bak upp i en hög skifva, hvarigenom det något liknar en sned sigillring. Det uppbär de öfriga brosken. Framtill stöder deremot (vid n, n) det stora sköldbrosket, S, en bred hög skifva, framtill hos män böjdt i en vinkel, v, af omkr. 90°, hos qvinnor och barn mera rundadt. Det är denna vinkel eller kant, som bildar "adams-äpplet" (se d. o.). Sköldbroskets öfre kant är krökt och svängd samt har vid hvardera änden en högt stående spets, ö, ö, de öfre hornen. Hela öfre kanten fästes af en hinna (icke afbildad) och hornen af rundade band vid tungbenet. Från den äfven krökta, i midten framtill med ett stråligt band vid ringbrosket fästa nedre kanten utgå nedåt två kortare, framåt riktade spetsar, n, n, de nedre hornen, hvilka leda mot ringbrosket. Alla hornen utgöra, så att säga, utlöpare ur sköldbroskets bakre kanter. På insidan af sköldbroskets vinkel är fäst
Fig. 2.
det tredje brosket: struplocket l. epiglottis, E, äfven det en buktig skifva af egendomlig, spadlik form och på bakytan fullt af små gropar, i hvilka slemkörtlar legat. Det kallas "lock", emedan det kan nedsänkas bakåt och derigenom vid sväljning täcka ingången till struphufvudet. På sidorna af bakre ringbroskskifvans öfre kant stöda i en ledgång de två (pariga) kannbrosken, K, K, till formen sneda, buktiga, tresidiga pyramider, hvilkas sidospetsar (plats för muskelfästen) och öfre spetsar äro synliga på bilden 2; de senare bära hvar sitt lilla kornformade brosk. De främre synas ej. Från dem utgå röstbanden, konvergera framåt och mötas (vid ch) i sköldbroskets vinkel på insidan under struplockets fäste. -- Brosken äro dels i de nämnda lederna, dels genom band fästa vid hvarandra, så att de öfre (struplock, sköld- och kannbrosk) till viss grad kunna röras genom utanpå och mellan dem belägna muskler. De omsluta en håla, hvilken upptill är af vexlande form och dimensioner till följd af väggbeklädnadens mjukare beskaffenhet och af rörelserna samt nedtill mera jämnt cylindrisk och fast. Hon klädes af en slemhinna, som till största delen har flimmerepitel och slemkörtlar. Genom denna håla passerar luften vid in- och utandning till och från luftrör och lungor. Slemhinnan är mycket känslig för beröring med andra ämnen än andningsluften. Då de ämnen, som skola sväljas, passera förbi larynxöppningen till matstrupen, händer det, att delar af dem komma in i larynx och vålla obehag. Man säger då ganska riktigt, att de "kommit i vrångstrupen" och att man "storknar". Intränga större, fastare ämnen, som icke kunna aflägsnas genom hosta, inträffar död genom qväfning. G. v. D.