Prärihönsslägtet

Prärihönsslägtet, Tympanuchus, zool., hör till familjen orrfoglar (Tetraonidae) inom höns-foglarnas ordning (Gallinae) och foglarnas klass. Det igenkännes på tvänne långa, af omkr. 18 smala fjädrar bildade tofsar, som hänga ned på ömse sidor af halsen och betäcka nakna ställen af huden, hvilka i sin ordning beteckna läget för blåsartade, med luftröret i förbindelse stående hudsäckar. -- Dit hör prärihönan, T. cupido, som ofvan är svart, blekröd och hvit, undertill blekt brun och försedd med hvita tvärband, på buken hvitaktig. Kinderna och strupen äro gulaktiga, halsens långa fjädrar mörkbruna på yttre och blekt gulröda i inre fanet, vingpennorna gråbruna, med mörka tvärband, stjertpennorna grå, med svart spets, näbben mörkt hornbrun och benen orangegula. Längden utgör 45 cm. Prärihönan förekommer uteslutande på slätterna i Nord-Amerika (numera vester ut, men förr äfven öster om Mississippi). Hon tillbringar sin tid på marken, och endast för att afplocka bär och frukter flyger hon upp i buskar och träd. Störes hon plötsligt, så flyger hon upp, men annars gömmer hon sig vid annalkande fara på närmaste skyddande ställe och trycker der. Artens vanliga läte skiljer sig föga från tamhönsens; men under parningstiden har hannen högst egendomliga läten. Han blåser då upp halsens luftsäckar, böjer ned hufvudet till marken och utstöter rullande toner af vexlande styrka, hvilka något likna ljudet af en stor trumma. Efter parningstiden skrumpna luftsäckarna ihop och förminskas betydligt i storlek. Prärihönsen slå sig mot vintern tillsammans i stora skaror, hvilka vid vårens början upplösas i flockar på 20 eller flere stycken. Hvarje sådant sällskap utser åt sig en plats, der det håller sin lek. Äggen äro 8--12, och ungarna uppfödas af modern ensam. Dessa foglars föda utgöres af växtämnen och små djur af allahanda slag. Prärihönan har många fiender i rofdjur och roffoglar äfvensom i menniskorna, som förr ohejdadt förföljt henne. Fångna prärihöns skulle enligt Audubon blifva snart tama och med lätthet kunna förmås att rufva i fångenskapen. Så är, enligt Brehm, dock ej händelsen [i] zoologiska trädgårdar. Försök att acklimatisera denna nyttiga fogelart i Europa böra således ske i fria naturen och i större skala. C. R. S.